Karantän på 35 kvadrat: det där viruset

Igår kom besked om att viruset har tagit sitt tag om Stockholm och att vi nu kommer att få veta om Sveriges taktik att vänta in viruset har varit rätt metod. Vi vet att Spaniens taktik att vänta några dagar för länge i alla fall inte var rätt, med tanke på vad som händer här nu. Andalusien har klarat sig förhållandevis bra och Málagaregionen ännu bättre utifrån sin befolkning, om man ser på hur det är i övriga Spanien. Kanske är det till och med så att beslutet om karantän rentav är precis i rätt tid här på kusten, att vi tack vare katastrofen i Madrid kommer att gå ur detta med färre döda än många andra i Europa. Ingen skulle ju ens ha kommit på tanken att sätta en befolkning i karantän om hela landet hade haft samma siffror som vi har här nere. Men detta med epidemilogi ingick inte i min utbildning till gymnasielärare i svenska och religion, så jag tänker lämna det där ämnet därhän från och med nu.

Det händer något med en när det är kris. På något sätt så distanserar jag mig ifrån det, som om det handlar om någon annan. Jag sitter här på mina 35 kvadrat och kan inte så mycket annat. Men när det börjar bli allvar i Stockholms län så kommer det nära på ett oväntat sätt. Där bor mina söner med familjer, mina barnbarn, och min pappa och hans fru. De två sistnämnda tillhör absolut riskgruppen och även om de andra elva inte gör det så befinner de sig ändå för långt bort för att det ska kännas tryggt. Jag vill ha dem närmare än så.

Idag är det Emanuel-dagen. Då har min far, min äldste bror, min äldste son och hans äldste son namnsdag. Det är deras dag. På Facebook såg jag diverse inlägg som uppmärksammade detta. Själv ringde jag till min pappa. Vi bildpratade på Messenger och han satt i solen och såg ut att må ganska gott. Han och hans fru hade varit ute på en promenad och de berättade att de inte träffar någon men att de tar promenader för att få frisk luft och uv-strålning; precis sådant som är så bra för att stärka immunförsvaret. Jag berättade att om allt lugnar ner sig så kommer jag upp i sommar men att vi då kanske bara kan ses utomhus och fika en bit ifrån varandra.

Google Foto fixar till mina bilder vare sig jag vill eller inte. Ibland blir de bättre, och ibland förlorar de det som jag var ute efter. Fast det är förstås valfritt att välja vilken version man föredrar. Än så länge har de inte lanserat Google Diktatur, men det är väl bara en tidsfråga. Men havet var blått, himlen var blå och jag var glad när jag gick till affären. Därför väljer jag Google Fotos version av min upplevelse; det var ju ändå så här det kändes.

Jag blev så upprymd av att ha pratat med pappa och fått se att han var vid god hälsa att jag tog min matlistan med mig och gick ut för att handla. Jag gick längs strandpromenaden och fick både frisk luft och uv-strålning. Jag behöver ju också ett starkt immunförsvar när ett pandemiskt virus härjar i världen. Trots att vi är inne på dag tolv, så var det första gången som jag gick iväg för att handla mat sedan karantänen startade, om jag bortser från när jag gått ut på min egen gata och köpt bananer och Coca Cola. För att få komma in på Mercadona så var jag tvungen att sprita händerna och ta på mig plasthandskar. Min spanska är alldeles för dålig för att jag ska kunna fråga varför jag måste sprita händerna om jag ändå måste han handskar, men jag skulle verkligen vilja vet. Inne i butiken hade de flesta ansiktsskydd, och jag kände mig som en hippie som hasade runt med vadlånga blommiga byxor och öppet ansikte. Jag vill att alla ska veta att jag tar det här viruset på stort allvar, men jag förstår inte varifrån alla får sina ansiktsskydd.

Och här sitter vi i varsin ände av Europa och konstaterar att vi har exakt likadan bokhyllor. Vi hade lika gärna kunnat sitta mitt emot varandra i ett hemmabibliotek. Men nu får vi vänta till i sommar, istället för att ses i påsk som det var planerat.

Min allra äldsta vän ringde på WhatsApp, och vi pratade länge om nuläget och vad vi trodde skulle hända med stockholmsregionen. Skulle de bli avstängda som Helsingfors? Vi var mitt i en diskussion när det ringde på Messenger och jag såg att det var min äldste son och tänkte att ett barnbarn kanske ville prata med mig. Jag avslutade med min vän och övergick till min son som bara ville testa tekniken inför sin frus hemmastudier. "Hörs jag?" mimade han. "Nej.", svarade jag. Till slut löste det sig och vi pratade lite om vad som händer med de lokala handlarna. Jag berättade att jag handlar bananer hos min frukthandlare. Mercadona är ju en stor matkedja som kommer att klara sig ändå.

De dagar när jag känner att det här viruset oroat mig mer än jag tidigare har insett, en dag när jag känner att jag är för långt ifrån de som jag bryr mig om allra mest, så hörs vi. Tack vare tekniken så går det bra ändå. Vi har ju Messenger, FaceTime och WhatsApp att ta till när andan faller på. Till helgen ska jag ringa min yngste son. Han är alltid upptagen och blir alltid lite besvärad när jag hör av mig, men jag tror att det är bra för honom att bli störd ibland.

Toalettpappersstatus: 7 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ta hand om er, allihop, ta hand om er och lev väl!