Karantän på 35 kvadrat: medmänniskor

Igår ringde min storebror och frågade hur det var med mig. Vi pratade om läget och han berättade att han hade ringt till vår pappa och talat om att han inte kommer att hälsa på men att han kan hjälpa honom och hans fru om de behöver hjälp. De verkade ha läget under kontroll, just då i alla fall, men det är skönt att veta att det finns någon som håller koll på dem. Pappa är 88 år och definitivt en del av riskgruppen för detta förfärliga virus. 

Jag har fått massor av respons på att jag skrev att jag inte mådde bra igår. Människor som jag normalt inte har så mycket kontakt med har hört av sig och frågat hur det är med mig. Mina kollegor har gjort vad de kan för att hålla humöret uppe hos oss alla och skickar foton på hur de löser oväntade problem, och det är mycket humor i de bilderna. 

Jag hade en lektion med Gy1 i svenska, och precis varenda elev dök upp på Google meet. Vi hade till och med ett besök av en Gy3:a som tittade in och sa hej. När jag hade lektion i filosofi så var det en elev som tyckte att det var som att lyssna på en bra och spännande podcast när vi talade om kunskapsbegreppet. Samtalet var också sådant att det hade kunnat vara en del av en podcast; mina elever är fantastiskt kloka och ställer precis de frågor som för samtalet framåt. De håller humöret uppe hos varandra – och mig! 

Trots att lektionerna blir mer intensiva så går hela lektionstiden åt; kanske för att det blir intressant när vi bara kan lyssna fokuserat och inte sitta och titta på varandra.

Den här lektionen avslutades 2 minuter för tidigt, men jag antar att det inte är hela världen.

Vi befinner oss i en kris och människor visar sin absolut bästa sida, och för mig som mest hasar omkring för mig själv är detta något som jag inte hade förväntat mig. Det gör mig glad och också lite förlägen. Hur ska man ge respons på någon som önskar att jag ska krya på mig på Facebook? Idag mår jag ju dessutom mycket bättre än igår. Men tack alla ni fantastiska människor som bryr er!

Någonting som jag märker är att jag inte skiljer på arbete och fritid. Det måste jag göra någonting åt. Jag måste ha en start på arbetsdagen – och ett avslut! Jag är ju en läsande människa men har så här långt inte öppnat en bok på flera dagar. Så får det inte fortsätta.

Toalettpappersstatus: 8 fulla rullar och två påbörjade.

Lev väl go'vänner och kom ihåg att det här med människor är ganska bra ändå!