Karantän på 35 kvadrat: att hålla sig i form

En långvarig karantän riskerar att få oss hemmasittare i oform. Just nu florerar det flera olika tips på sociala medier på vad vi ska göra för att inte bli helt formlösa. Vi kan göra någon slags akrobatisk gymnastik med alla våra toapappersrullar, vi kan göra en hinderbana eller anlita någon av alla dessa pt:ar (PT:ar?) som inte har så mycket att göra nu när alla gym är stängda. För en lagom stor peng skapar de ett personligt hemmaprogram för den som känner att det där med att bli svettig hemma verkar vara en bra grej. 

Min lösning med att gå upp till våning sju, gå ner till bottenvåningen, upp till våning sju igen och ner till våning två som är min egen våning, visade sig vara en flopp. Varje gång som jag reser mig upp ur fåtöljen så skär det som knivar genom lårmusklerna, och trots att jag försöker vara diskret när jag har lektion så undslipper det ett litet "aj" varje gång jag glömmer bort mig och gör en oväntad förflyttning. 

Det är helt obegripligt. I mitt vanliga liv går jag mellan 10-17.000 steg de dagar som jag inte tar cykeln till jobbet. En lördag kan jag utan problem komma upp i över 20.000 steg. Hur kan några trappor skapa en sådan fruktansvärd smärta? Jag vet inte om jag vill göra om det där trapptricket igen om det ska vara på det här viset.

Jag har inte hört talas om någon som har lyckats, men det utesluter ju inte att jag kan vara en sådan som vilar mig i trim. Om jag ser på riktigt bra film, eller TV-serier, så kanske det fungerar. Jag har precis avslutat fantastiskt suggestiva The New Pope på C More och känner att den krävde sin insats. Jag blev visserligen inte svettig men jag kommer å andra sidan inte heller att få ont i benen. Det är värt ett försök.

Jag har ett förflutet som en som går på gym. Våren 1996 såg jag ett erbjudande från Nautilus om att man kunde köpa ett tremånaderskort inför sommaren. Jag och min lillebror skaffade ett varsitt gymkort och sedan var det sådan jag var. Jag cyklade alltid omkring med träningskläder i ryggsäcken så att jag var redo om jag skulle få feeling; och det fick jag hela tiden. Jag tränade mellan tre och fem gånger i veckan, och ofta var brorsan med. Vi hade det faktiskt ganska trevligt på våra träningspass, fast vi knappt såg varandra. De bästa passen var på morgonen innan jag stack till skolan. Jag pluggade på Komvux och hade några dagar då jag hade sovmorgon. Då lämnade jag Oscar, min yngste son, hos dagmamman och stack sedan iväg till gymmet.

Om det hade varit 80-talet och om jag hade haft ett soundtrack så hade det absolut varit What a Feeling med Irene Cara.

Efter tre månader var gymkortet utslitet och jag har aldrig mer gjort om det. Men jag minns att jag mådde otroligt bra av att träna. Nu när det här med trappor visade sig göra ont så vet jag inte vad jag ska hitta på. Jag kanske kan resa mig ur fåtöljen och sträcka lite på mig ibland. Det kanske räcker.

Toalettpappersstatus: 8 fulla rullar, 1 påbörjad.

Lev gott där ute!