Sedan kom svaret: Min grupp (friska människor utan barn) får ta en promenad mellan 06.00 och 10.00 eller 20.00 och 23.00. Vi får bara gå ut en gång och då högst en timme och aldrig vara längre än en kilometer från bostaden. Vi ska promenera en och en eller med den som vi bor ihop med. Jag bor ju själv och har således ingen att tjata på om en promenad; jag kan bara gå när jag känner för det.
Är det okej att ändå vara lite besviken?
Imorgon går solen upp 07.22 och ner 21.07. Min idé om att hasa långsamt längs strandpromenaden och kanske sitta ett tag på muren och läsa får fortsatta att vara en idé. Redan Platon visste ju att idévärlden är den sanna världen; där de schyssta grejerna händer. Sinnevärlden, den som vi kan uppleva med våra sinnen, är bara en halvdan kopia av den fantastiska värld som huserar bland våra idéer.
Jag skrev lite besviken, och inte helt nedslagen, och det beror på att jag har hittat en lösning som kommer att kännas bra i alla fall, trots begränsningarna. Om jag går ut 07.15 så kommer jag att få uppleva soluppgången. Jag börjar med att gå ut på piren, vänder när jag är 1 km från hemmet och går tillbaka längs strandpromenaden med ansiktet vänt mot solen. När jag har gått 2 km så kan jag vända och gå hem igen. Då kommer jag att vara hemma 08.15 och ändå få ha upplevt både soluppgång och sol. Förhoppningsvis här jag fått lite motion också.
Den spanska staten har tagit fram en sida som ska visa oss hur långt vår radie på 1 km sträcker sig. I vanliga fall, när vi inte har en pandemi som begränsar oss, så är jag mycket nöjd med mitt val av bostad. Jag bor både nära havet och centro. Att bo nära havet nu innebär att jag bara har en halvcirkel att röra mig på. Å andra sidan bor jag i Málaga och då kan det räcka med att gå till Plaza de la Merced, antika teatern och botaniska parken; alltså där som Solkusten är som bäst. När jag vill träna mina rumpmuskler så kan jag gå upp till Castillo de Gibralfaro. Vi lever i den bästa av världar och det löser sig även med detta; om ett år är allt kanske som vanligt igen.
En annan sak med min lilla lägenhet är att jag är glad över att solen inte lyser in eftersom det gör att det inte blir olidligt hett inomhus på sommaren. Då sätter jag på AC:n någon timme innan jag går och lägger mig, för att få svalt när jag somnar, och klarar mig bra med det. Under karantänen har det inneburit att jag har haft en begränsad utsikt, men även det vänjer man sig vid, och jag har till och med lärt mig att känna igen grannarna i huset mittemot. Det är faktiskt pittoreskt och trivsamt att se deras tvätt, höra deras samtal och känna doften av hemlagad mat. Är det inte egentligen så här vi föreställde oss att det skulle vara att bo utomlands när vi var unga? Åtminstone tänkte jag så; som den stadsmänniska jag är.
Det tar slut det här också, precis som allt annat, och en dag kommer vi att tänka tillbaka på 2020 som ett mycket märkligt år. Och åtminstone jag kommer att tänka att det inte var så farligt ändå.
Toalettpappersstatus: 3 fulla rullar, 1 påbörjad.
Ta långa promenader i alla väder och njut över att ni får, men lev också väl på lagom avstånd från varandra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar