När religionsfriheten blir ett problem

Och till slut blev det alltså någon form av vår. Man vårstädar staden och jag väntar med spänning på att någon sopar upp på min trottoar så att sopa-upp-sand-bilen kan komma och ta med sig allt som ska bort. Pappa har också påmint mig om att det är dags att vårfixa cykeln så att vi åter kan bege oss ut på våra cykelturer.

Veckan efter påskhelgen åkte jag till Berlin. Jag förväntade mig att få möta våren och såg fram emot att äntligen få använda min übersnygga nya vårjacka, som faktiskt är väldigt lik min gamla vårjacka. Den nya har dock stjärnnitar.

Med dubbla tröjor, palestinasjal och vantar så kände jag mig lika stoppad som jag ser ut.

Lite mer uppknäppt och inte så stoppad, men likheterna mellan jackorna framgår ändå. Men vad ska man göra om man avskyr att köpa kläder och hittat en stil som passar?

I Berlin var det ungefär samma väder som här och om ni är sådana som minns gammalt väder så var veckan efter påsk ganska kall och inte särskilt solig. Då kändes det bra att jag också hade köpt en schysst hoodtröja från Gant som passade perfekt under vårjackan. Tillsammans med ytterligare en långärmad tröja så var det knappt kallt alls. Detta har inte på något sätt ändrat min inställning till att förkolla väder. Jag tänker inte bli en sådan som vet vad det blir för väder imorgon eller när pendeltåget går, precis som jag heller inte använder GPS i tätort. Just GPS använder jag inte någon annanstans heller eftersom jag inte äger någon, men ni fattar principen. Det är bara rädda människor som reser med både varmvattenflaska och fallskärm, och i det hänseendet är jag inte någon rädd människa. Längtan efter trygghet och rädslan för det oförutsedda dödar kreativiteten.

Jag har bestämt mig för att jag ska vara lite mindre samhällskritisk, och mer öppen för den rena ansvarslösa glädjen nu när helvetesvintern äntligen är på väg bort. Men säg den lycka som varar; knappt har jag fattat beslutet förrän Socialdemokraterna beslutar sig för att det inte samtidigt går att vara ordförande för Islamiska förbundet och medlem i Socialdemokraternas partistyrelse. Behandlingen av Omar Mustafa är ett uttryck för islamofobi i sin allra värsta form. I sin värsta form därför att den utger sig för att vara något annat. Om samma granskning hade gällt vilken annan religiös människa som helst så hade liknande kritik kunnat framföras mot även den personen. Finns det till exempel aktiva katoliker i Socialdemokraterna? Hurdan är katolska kyrkans syn på homosexualitet, jämställdhet och preventivmedel? Hur ställer sig partiledningen till dem? Och hur är det med medlemmar av svenska kyrkan, en kyrka där samvetsklausulen tillåter enskilda präster att säga nej till genomförande av homovigslar? Kalla saker för vad det är: detta är islamofobi!

To Hell with your double standards!
 

Något bra: Jag har fått hasa omkring med en av mina brorsöner i helgen. Han är elva år och ett trevligt sällskap. Jag saknar tiden då mina egna söner var i den åldern och mina allra bästa polare.

Något annat bra: Mitt barnbarn. Lille Alfred är verkligen en skön lirare. Hans föräldrar tycker att jag busar upp honom för mycket, men det är ju själva idén med att vara farmor, att man slipper ta konsekvenserna av att ha lekt med ett barn.

Jag kan för ordningens skull också meddela att Dalai Lama är emot både homosexualitet och aborter. Det är kanske dags för Socialdemokraterna att börja se över hur det är ställt med religionstillhörigheten hos partimedlemmarna. Finns det fler som behöver lämna sina uppdrag? För inte kan det väl vara så att det finns särskilda regler för troende och aktiva muslimer?

Guds frid över er alla!