Man måste inte vara elak

När jag vaknade i torsdags var min starkaste känsla lättnad. Betygen sattes under onsdagen och jag kan inte göra mer för att få eleverna i mål; jag har bedömt och bedömt igen, jämfört med målen och slutligen bestämt mig för att jag kan stå för den betygsättning som jag har gjort. Det har inte blivit snällbetyg och det har inte heller blivit några elaka betyg. Jag har gjort vad jag kan för att själva myndighetsutövandet i mitt yrke ska vara så rättssäkert och rättvis som möjligt utifrån den kapacitet som jag själv besitter. Jag har inte fört in dem i vårt internetbaserade betygsystem än, men det gör jag på måndag.
 
Att vakna en torsdag morgon efter en intensiv arbetsperiod, och veta att man har fyra lediga dagar att se fram emot, ger en lätt en känsla av overklighet. Är det klart nu? Kan jag gå och köpa blommor till min franska balkong utan att jag därmed kommer efter med någon arbetsuppgift? Är alla inlämningar och prov rättade och bedömda? Svaret på samtliga frågor är: ”Ja, Katarina, det är klart nu. Städa upp det sista och ta sedan ut din välförtjänta ledighet.”
 
Men hur ska det gå för mina elever nu när jag ska byta skola? Tänk om de får en lärare som inte är tillräckligt kompetent, eller någon obehaglig typ med en sätt-dit-dem-mentalitet. Ska jag tala om för vår nye rektor (den fjärde på ett läsår) att man måste vara snäll mot elever, därför att det är då de presterar bättre än de själva trodde var möjligt, eller vet han redan det? Jag tror att jag tar och pratar med honom på måndag.
 
Trots att jag hade bestämt mig så orkade jag inte gå på Parkteaterns premiär i år. Det fanns ingen som helst kraft kvar i mig, och jag fick helt enkelt finna mig i att se Kåldolmar och kalsipper en annan dag än premiärdagen. Igår var jag i Margaretaparken i vackra gamla Enskede och det var säkert lika bra som på premiären, fast utan kändismingel och premiärnerver då förstås. Club Killers och de andra i ensemblen framförde de gamla välkända melodierna till lite andra rytmer och feststämningen var på topp. Kungarna bodde i Rosenbad och Tjänaren hade bak-och-framskor för att inte behöva vända kungarna ryggen. Hen talade också om att man var tvungen att buga inför överheten för att de inte skulle se att man skrattade åt dem. Barnkulturen hade ett budskap på 70-talet som vi idag kan le lite generat åt. Vill vi tillbaka dit?

Jag kom inte ihåg hela historien men med hjälp av Google så har jag fått ihop det någorlunda rätt till slut. Sven Otto Littorin (SOL) målade en tavla som han kallade Arbetslinjen (sic!) och en reaktion på den bilden blev en konsttävling med remixer på Littorins tavla. Jag vet inte om Skända arbetslinjen blev det vinnande bidraget, men det är helt klart värt ett hedersomnämnande i alla fall. Jag vet inte heller om jag har rätt att publicera bilden här, men om jag gör fel nu så tror jag att någon som vet säger till.

Idag var Sanna Rayman dummare än vanligt. På Svenska Dagbladets debattsida skriver hon att om Socialstyrelsen vill veta något om vår livsstil så får de beställa en marknadsundersökning som alla företag tvingas göra. Hon vill inte att vårdcentraler ska fråga patienter om livsstilsrelaterade frågor utan bara prata om det som patienten har sökt för. Att Socialstyrelsen har i uppdrag att värna vår hälsa och se var resurser behöver läggas in faller denna dam inte in, utan hon vill bara inte se någon skattebetald nyfikenhet. Nu skulle vän av ordning kunna påpeka att Socialstyrelsen är skattefinansierad och att en marknadsundersökning är dyrare än att låta vårdcentralerna samla in informationen och att det i slutändan skulle kosta ännu mer skattepengar, men jag tycker att vi för en gångs skull låter bli. Man måste inte alltid vara elak.
 
Är de elaka i Botkyrka kommun när de låter den kanske rikaste riskkapitalisten i Sverige, Mikael Ahlström, köpa en del av Botkyrkabyggens bestånd iAlby? Riskkapitalistens jobb är att öka värdet på fastigheterna så att de går att sälja dyrare än de köptes in eftersom det är så de arbetar. För att höja en hyresfastighets värde behövs det ökade intäkter och ett vanligt sätt att göra detta är att göra normala renoveringar, som stambyten och underhåll av slitna ytor, i kombination av uppfräschning av någon detalj, till exempel byta ut köksskåpen – och voila! där har det hänt en lyxrenovering som kan rendera höjd hyra! Fastigheten har stigit i värde och kan nu säljas med vinst. De som står för notan är naturligtvis hyresgästerna. Igår ska Albybergets hyresgäster ha fått ett brev med information om försäljningen. Kommer de att få stå för notan även denna gång, trots att riskkapitalisten i detta fall säger sig ha andra avsikter? Historien får utvisa hur det är med den saken. Det måste inte sluta illa bara för att historien så här långt alltför ofta har visat på det motsatta. Det skulle ju kunna vara så att det är med just denne riskkapitalist som det vänder. Eller så blir det precis så som många befarar.

Jag tror på den goda människans inneboende styrka och jag vet att det går att ha en fri värld utan att de onda krafterna tar över, men vi måste se till att vi stoppar dem i tid. Vi behöver mobilisera oss och vända trenden så att vårt gemensamma ansvar blir den viktigaste drivkraften för alla. När vi har ledsnat på passiviteten framför våra skärmar. När vi har slutat att tro att det är engagemang att delta i internetdiskussioner för några få insatta så kommer den goda viljan att segra, allt annat är omöjligt. Det är inte möjligt att man måste vara elak för att nå framgång, en sådan värld kan vi bara inte tillåta.

Kom, låt oss vara goda tillsammans!