Jag har hörlurar på jobbet för att folk ska tro att jag inte hör dem och därför lämna mig ifred

Du är övervägande en introvert person och har en tendens att vara inåtvänd. Du hämtar energi från ditt inre liv av tankar, reflektioner och beslut. Du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig. Du föredrar samtal som går på djupet med en person åt gången. Du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten. Du är ansvarsfull, kreativ och har starka analytiska förmågor.

Det kan väl inte finnas någon som blir förvånad över att jag tillhör de där trettio procenten av befolkningen som kallas introverta. Däremot blir jag förvånad över hur definitivt det definieras. Jag upplever det inte alls som störande att ha många människor omkring mig, bara jag får vara ifred ibland – och vem fasen tycker om att bli avbruten?! Jag blir visserligen galen när fler än en ska prata med mig samtidigt, men jag har ingenting emot att ha dem omkring mig. Och visst drar jag mig undan ibland när det är för mycket folk, men det är mer som om jag tankar lite innan jag ger mig i kast med dem igen. I vanliga folksamlingar, där jag inte känner någon, är det till och med lite trevligt att få hasa omkring i mina egna tankar.

Jag har blivit mer eftertänksam med åren men bara ibland tänker jag efter innan jag svarar. Oftare går det tvärtom lite väl fort. Det finns en anledning till att min allra vanligaste ursäkt låter ungefär så här: Jag ber om ursäkt för vad jag sa, alltså inte för vad jag sa utan sättet jag sa det på.

Men det är sant att jag avskyr samtal som bara pågår. Ni vet de där samtalen där inget händer, utan som bara mal på. Det är också lika sant att jag hellre tillbringar två veckor i total ensamhet än två veckor med ständigt sällskap. Jag har fler än en gång avstått från en fest eller utekväll och lämnat någon diffus ursäkt om att jag är ”trött, du vet… mycket.” Jag har till och med lämnat en nyårsfest före elva för att gå hem och titta på TV. En midsommarafton gick jag upp till värdparets övervåning med en bok precis när dansen runt stången skulle börja.

Visst har det hänt att någon har blivit förolämpad av att jag har bytt samtalsämne för att min hjärna har slutat att ta in meningslöst prat, eller för att jag har rest mig upp och gått iväg mitt i ett samtal. Men de tillfällena har varit i kombination med trötthet och då kan det bli lite fel ibland.

Igår gick strömmen på jobbet. Jag satt med mina vadderade hörlurar på mig och rättade skrivningar när allt slocknade. Någon större katastrof var det förstås inte, det är ju ändå sommar, men routern slocknade också och jag tappade uppkopplingen till internet. Efter en stund kom en kollega in i mitt arbetsrum och talade om att vi var tvungna att utrymma byggnaden. Jag tittade förvånat upp och tog av mig lurarna som var kopplade till datorn och hon talade åter om att vi var tvungna att utrymma skolan. Jag plockade ihop proven och tog med mig två pennor ut; om det hade blivit långvarigt så hade jag kunnat passa på att jobba utomhus en stund.

Jag hoppas att min kollega inte tänkte på att det måste ha varit helt tyst i mina lurar eftersom vi inte hade något internet.

På torsdag, eller någon av de andra lediga dagarna, så är det dags att bege sig ut på vägarna igen.

På torsdag är det svenska flaggans dag. Det ska jag fira på det mest svenska sätt jag känner till, nämligen inte alls. Men eftersom min kondition är så helt erbarmligt eländig så kanske jag cyklar en sväng för att börja närma mig någonting som kan liknas vid att vara i form. Fast jag trivs bäst när jag slipper att göra upp planer, och pappa lär väl ringa och vilja cykla för tidigt och för långt igen.

I efterdyningarna av förra veckans bilbrandsupplopp har jag fått följande klockrena analys från en elev som är boende i ett av de drabbade områdena:

Jag lovar dig att minst sextio procent av bränderna är försäkringsbedrägeri. De passade på att tända på sin egen bil och kommer säga till försäkringsbolaget att de hade värsta fälgarna på värsta skitbilen. Kolla Husby nu, nu har de det bra och får korv och allt. Ska vi göra upplopp, Katta? Vi får korv.

Jag kommer verkligen att sakna dem. Det är det värsta med att byta jobb, att det alltid finns otroligt sköna elever som det är tungt att lämna. Det bästa är å andra sidan att det kommer att finnas elever även på Mälardalens tekniska gymnasium, och med största sannolikhet kommer även de att vara härliga. Elever har en tendens att vara det.

Jag har för övrigt dragit i adelstofsen och skall från och med nu tituleras Katarina af Fihnbyxa. Eventuell inbjudan till det stundande bröllopet emottages med tacksamhet. Jag kommer att sätta upp det med en kylskåpsmagnet på kylskåpet men jag kommer att tacka nej i alla fall. Det passar sig nämligen inte att vid dylika tillfällen lämna sällskapet och sätta sig i rummet bredvid för att tänka lite.

Tja'rå!