Vad gör man när kulturgeografi och naturgeografi krockar?

Pappa och jag bestämde redan igår att vi skulle cykla till Järna och kolla in de där dammarna i Järna som har engagerat så många eftersom det känns vettigare att veta vad det handlar om när man har sett dem. Vi bestämde att vi skulle höras efter åtta och mentalt ställa in oss på att han skulle cykla hemifrån sig halv nio och vara hos mig ungefär en kvart senare. Redan när vi avslutade samtalet så visste jag att det där aldrig skulle hålla. Och mycket riktigt så ringde pappa tjugo över sju (och ytterligare en gång tio i åtta) och satt och väntade i min park när jag tog ut cykeln kvart över åtta.


Detta är vad jag oftast får se när pappa och jag är ute och cyklar. Han har på något sätt alltid lite bråttom.

Igår fikade jag med en vän på Sturehofs slott. Jag råkade som vanligt ta ett pendeltåg för tidigt och fick därför vänta på henne en stund i Rönninge innan hon kom.

Hur starka är de där sociala generna egentligen? Det är skrämmande och märkligt hur det som retade gallfeber på mig som ung har blivit en fullkomligt naturlig del av mig idag.

Ibland slås jag av hur fantastiskt livet är. När pappa och jag hade kommit till Järna och hittat en av dammarna så frågar vi en kvinna om vi har hittat rätt damm. Det visar sig att denna kvinna är en av de mest aktiva i frågan. Hon är dessutom pensionerad lärare och alltså en god berättare. Hon berättade om blotplatser, norrgående källor, skrock och kyrkans övertagande av platsen. Hon visade oss en källa där det ligger två kåsor så att vi kunde få smaka på vattnet. Hon visade också var de tog upp sina båtar för tusen år sedan. Hon tog oss till en runsten (och jag fick visa att jag kan läsa runor). Med massor av historia med oss i bagaget så har jag fått ytterligare en dimension att föra till mina tankar om dammarna vs havsöringen i Moraån i Järna. Vilken fantastisk tur att just den kvinnan var där när pappa och jag kom med våra cyklar upp ur snåren. Hon är en av Järnas starka personligheter som undervisat många järnaungdomar men tyvärr kommer jag inte ihåg hennes namn just nu.

Ett försök till lösning vid en av dammarna. Av någon anledning har det inte alls varit så bra som det var tänkt. Om dammen inte känns som en naturlig miljö för havsöringen så kan den bli förvirrad och vända om istället för att fortsätt till nästa damm och så småning om komma till naturliga flöden och lekplatser. De gör inte alltid som man vill, de där fiskarna.

Om man med klokskap menar att man vet mycket men ändå inte kan ta ställning så har jag blivit klokare av dagens cykeltur till Järna. Hur ska vi kunna riva dammar som grundlades redan på 1500-talet? Hur ska vi kunna bevara den biologiska mångfalden när inte havsöringen kan ta sig till sina lekplatser? Lösningen finns förmodligen någonstans där vi idag inte har varit än, men som det ser ut nu så är det en fråga där två motstridiga ekvationer på något mirakulöst sätt ska synkas. Jag är glad att det inte är på mig det hänger eftersom jag absolut inte vill se dammarna rivna men heller inte vill vara en av alla de som låser sig vid något absolut nej till någonting. Och jag vill absolut inte heller vara medskyldig till att havsöringens naturliga habitat utarmas och vi till slut endast får några få och svaga individer kvar.

Det tog pappa och mig över fem timmar att bli klara med vår cykeltur. Det var årets första cykeltur och efter en hemresa med motvind, landsväg och regn så vet jag inte om jag har lust att bege mig ut på något liknande igen. Å andra sidan så vet jag att när pappa ringer så kommer jag att säga ja i alla fall. Det är liksom det som är reglerna.

Mors Dag. På mors dag för två år sedan fick mamma veta att hon hade en cancer som skulle vara det som hon så småningom skulle dö av. Lite drygt fyra månader senare var hon borta. Kommer mors dag efter det någonsin att bli någonting annat än en dag med ett inslag av sorg? Troligen inte, men det är heller inte nödvändigt. Jag har ingen ambition att glömma; att minnas det sorgliga är inte farligt. Även döden är en del av livet, och dit hör ju också sorgen. Att minnas mamma är ibland ledsamt och sorgligt. Hon var en starkt levande människa som inte alls ville dö, men livet är inte rättvist och det finns inte någon som helst vettig turordning för hur människor ska försvinna. Och den mamma jag minns är inte sjuk, utan rolig och ibland otroligt jobbig, precis som mammor ska vara. Framförallt var hon min mamma.