Det kollektiva skämset

 – Det är katastrof här. Min rakapparat gick sönder medan jag rakade mig. Du måste gå till Wessmans och köpa en ny.

 – Åh, vad jobbig du är. Hur illa är det?

 – Jag har rakat halva hakan, och om jag går ut nu så kommer det att spilla över på dig.

 – Men jag har precis vaknat och har inga kläder på mig.

 – Klä på dig! Annars spiller det över på mig.
 

Varför är vi så rädda för att andra människor än vi själva ska göra bort oss? Vad är det som gör att vi tror att andra ska bry sig om vad som händer människor i vår närhet och att det i sin tur skulle påverka deras bild av oss? Och varför spelar det någon roll? ”Titta! Där går Katarinas son med bara halva hakan rakad. Hon är alltså dum i huvudet.”
 

Det pinsamma med detta är väl snarast att jag inte ens gör det bra. Någon krissituation är det i alla fall inte tal om.

Jag tror att de flesta av oss har minnen av hur vi har skämts över våra föräldrar och önskat att de hade vett att synas lite mindre. Det är inte hela världen och något som föräldrar helt enkelt får leva med. Det enda naturliga undantaget från den regeln är faktiskt jag. Som förälder har jag ibland varit lite tveksam, men jag har banne mig aldrig varit pinsam. Trots det så tyckte min yngste son vid ett tillfälle att om han visade tecknet för Time out så skulle jag vara tyst. Jag blev naturligtvis grovt förolämpad och sa att det faktiskt inte var okej att tysta mig. Han måste ha tänkt på det där under natten för på morgonen innan han skulle gå till skolan så sa han:

 – Jo, mamma, det där tecknet. Det är inte meningen att du inte ska få prata. Jag tänkte mer att vi skulle använda det vid krissituationer, om du börjar sjunga eller så.
 

Krissituationer?!
 

Jag har i perioder varit den allra fattigaste människa jag någonsin har träffat. Jag var ensamstående mor till två barn och pluggade vid Uppsala universitet precis under åren då barntillägget på studiestödet var borttaget. Med dyra resor, läroböcker och två hungriga barn så hände det mer än en gång att pengarna var slut samma dag som räkningarna var betalda. Värst var perioden mellan sista studiestödet och första sommarjobbslönen, då det verkligen inte fanns några pengar alls. I sex veckor skulle vi klara oss på ett halvt studiestöd med lån; systemet var faktiskt så märkligt. Jag bad Telgebostäder om uppskov med hyran och snodde servetter från Pressbyrån om toalettpappret tog slut. Men livet var tvunget att pågå ändå. Det var ju sommarlov.
 

En gång köpte vi en trisslott och vann femtio kronor, tog en trisslott och hälften av pengarna och vann igen. Tills slut hade vi vunnit tillräckligt för att planka på pendeln till Stockholm och göra något kul. Vi köpte en varsin bakad potatis med fyllning för pengarna, hasade omkring ett tag i sommarstockholm och plankade på pendeln hem igen. Jag har ett minne av att vi köpte glass på Fjällgatan, men det kan ha varit vid ett annat tillfälle.
 

Jag ville aldrig att mina barn skulle behöva känna sig dumma för att vi inte hade nog med pengar och jag försökte därför göra det till något kul och spännande. Servetterna på Pressbyrån hade ett meddelande där det till exempel kunde stå ”Det sägs att du är snygg i duschen” eller ”Du är en goding”, och det är ju jättekul att torka sig med sådana servetter. Åtminstone kunde jag ibland höra barnen skratta inifrån toaletten. När vi plankade på tåget så hade vi bestämt att om det kom en kontrollant så skulle vi säga att vi inte hade någon biljett, och om de frågade varför så skulle vi svara:

 – Nä, för vi sket i det!

Jag var livrädd för att någon kontrollant skulle komma, men barnen tyckte att det var jättespännande och hoppades innerligt på att någon skulle dyka upp.
 

Jag vet inte varför jag tar upp det där just idag, men ibland tänker jag på att efter snart sju år med Alliansen och de ökande klyftorna i samhället så är det dags för ett regeringsskifte. Jag var fattig därför att jag hade bestämt mig för att plugga trots att alla, på grund av min situation, avrådde mig från det. Jag visste att det någon gång skulle ta slut. Så är det inte för alla ensamstående föräldrar, det finns många som har en situation som är liknande den som jag och barnen hade – men för dem finns inget slut i sikte. Varför är det inte fler som protesterar mot skillnaderna? Är verkligen våra extrapengar i jobbskatteavdrag så viktiga för oss? Är det så viktigt att dra av för bartendern på vår privata fest att vi inte är beredda att avstå från det avdraget? När blev vi sådana?
 

Nu tycker jag att vi tar och bestämmer att vi lägger av med att inte bry oss om varandra. Om vi ska skämmas för vad andra gör så ska vi också skämmas när vi själva inte gör vad vi kan för att det ska vara bra för fler än bara oss själva.