Att ta hand om barn är väl ingen big deal

Jag googlade efter något, jag minns inte vad, när helt plötsligt ett foto av mig dyker upp. Det var ett blogginlägg från äldste sonens blogg där han berömde sig för att vara en fantastisk barnvakt. Min kommentar till detta är: Han har varit barnvakt.

Det är ett stort ansvar att ta hand om barn, oavsett om det är egna eller andras, och ofta blir det bra även om det inte alltid blir som man har tänkt sig. Fortfarande när jag går förbi platsen på Drottninggatan där det tidigare fanns en bankomat och några parkbänkar, nästan ända framme vid Strömgatan, så tänker jag på den gången när jag bad mina båda söner att sitta på en bänk medan jag hämtade ut pengar från bankomaten. Sönerna, elva och fyra år gamla, satte sig snällt för att vänta på sin mor; en mor som utan en tanke på några barn fortsatte att lugnt strosa Drottninggatan fram mot Sergels torg. När jag kom fram till Sergels torg så stod där några försäljare som sålde skärp och solglasögon, och jag tänkte att det hade varit bra om Oscar, fyra år, hade varit med eftersom han behöver ett par solglasögon. Oscar! Barnen! Jäklar!

 

Naturligtvis var de inte kvar när jag kom tillbaka. Hade jag egentligen förväntat mig det? Jag fann dem när de stod och tittade på vykort, och som vilken god mor som helst så var jag arg för att de inte hade suttit där jag hade sagt åt dem att sitta. Alexander svarade att han trodde att jag hade övergivit dem. Så här i efterhand kan man ju tänka mycket kring att barn som tror sig vara övergivna började leta efter vykort. Hur tänkte de egentligen?

Jag har fått ett barnbarn, det är riktigt kul och jag ser fram emot att få resa iväg med min lille kompis om några år. Barnets far, Oscar, har dock påpekat att det inte blir någon resa förrän jag kan visa upp en hotellbokning. Det tycker jag är att misstro en mamma som har tagit med sina barn på resor som andra barn inte har fått vara med om. Hade Oscar föredragit ett all inclusive-hotell på någon barnvänlig strand? Ärligt, hade han det? Inga vettiga människor vill åka på något sådant! Värre skit är ju svårt att tänka sig. Och med det i tanke så är kanske en natt på en trottoar i Barcelona, ett dygn på en grekisk ö där ingenting ser ut som på kartan (vi var på fel ö och upptäckte det först efter ett dygn) eller ett rån i Madrid inte så illa ändå.

 

Den här helgen är min elvaårige brorson hos mig. Eftersom jag är en snäll Faster Knaster så har elvaåringen fått välja film, sådant kan nämligen var lite spännande. Cockenys vs Zombies är både blodigare och roligare än jag hade förväntat mig. Jag tänker inte ta på mig ansvaret för att ha rekommenderat den, men se den ändå.

Vykort stämplat 1 maj 2013, Stockholm. "Hur kan det komma sig att jag skickar fula vykort hem till dig?" Ingen avsändare.

Jag kan ha berättat detta tidigare i bloggen, men det tål att berättas igen. När Alexander för några år sedan skulle se till sin lillebror, som då var femton år, i två veckor medan jag åkte till Teneriffa med min mamma över jul och nyår så ville jag att han skulle komma över så att vi kunde prata om de två veckorna.

 

 ”Två veckor?”

 ”Ja, två veckor.”

 ”Eh, alltså, det kan hända att jag har gjort bort mig lite här.”

 

Alexander hade bokat en nyårsresa till Åre med några vänner och det fanns inget annat att göra än att boka en till Oscar också. Jag kan säga att min reskassa blev något magrare än planerat. Men barnen var nöjda. Och han säger att han är världens bästa barnvakt!

 

Han är dock en mycket god son, trots att han skickar fula vykort hem till mig.