En tur-och-retur till Antibes

Jag vaknade tidigt idag. Känslan var att jag hade sovit hur länge som helst, men klockan var inte mer än sex. Det är en av fördelarna med den stundande årstiden; det går att vakna tidigt och ändå känna sig utsövd. Det förändrade sömnbehovet skapar oändliga möjligheter och jag känner att kreativiteten blir en konkret känsla igen. Än så länge är det bara en känsla, för jag kan inte påstå att jag får någonting gjort.

Igår konstaterade jag en lättare tvättkris och idag vaknade jag tidigt. Jag vill inte överdriva och säga att jag skuttade nedför trapporna till tvättstugan men på något sätt tog jag mig dit i alla fall. Tvättstugan var ledig. Min starkaste känsla just då var att jag inte hade någon lust att tvätta en sådan här fin morgon. Istället bokade jag tiden som börjar klockan fem i eftermiddag. Jag vill hinna ta en promenad innan det blir dags för min frukost på Tratten. När jag kom upp till lägenheten så tänkte jag att jag skulle starta datorn – och här sitter jag nu. Jag orkar inte redogöra för allt som jag skjuter upp, men jag vill ändå säga att prokrastinering har blivit en livsstil för mig.

I Svenska Dagbladet går det att läsa att Miljöpartiet har gått framåt i den senaste Sifoundersökningen. Och det är inte lite de har gått fram; med två procentenheters ökning så står de för mätningens största ökning. De är just nu ohotat tredje största parti med nästan fyra procentenheters skillnad till fyran Vänsterpartiet. Centern har pallrat sig upp över riksdagsspärren och fick 4,1% i mätningen. Det rödgröna blocket har just nu egen majoritet. Det är lite tramsigt att räkna i block eftersom ingen vet vilka samarbetskonstellationer vi kommer att få se efter valet, men det ger ändå en fingervisning om åt vilket håll väljarsympatierna går.

Nästa år har vi ett supervalår att vänta. Det kommer att vara val till allt. Själv har jag redan nu en del planer för nästa sommar. Jag har bestämt mig för att fräscha upp mina gamla bortglömda franskkunskaper och gå en kurs på Folkuniversitetet. Igår, när jag borde ha jobbat, tittade jag på en del intressanta språkresealternativ till Frankrike. Mest intressant var en resa till Antibes där jag både skulle få gå på kurs och få möjlighet att göra vad jag vill. Jag kommer inte att välja att bo hos en värdfamilj eftersom jag tycker att det är skönt att såsa omkring för mig själv, men annars hade det varit ett kul alternativ förstås.

På Antibes officiella hemsida så glassade de med att de hade världens bästa Picassomuseum. Är det verkligen möjligt att det är bättre än det i Barcelona? Det är hur som helst det första – Le premier Musée Picasso. Minimiåldern för att få delta i kursen är femtio år. Då är det ju tur att jag fyller just femtio nästa år. Vad mer är det för dörrar som öppnas när jag uppnår denna aktningsvärda ålder?

Det tål att tänka på, men det är säkert en hel massa kul. Nu ska jag äntligen bege mig ut i denna inte så tidiga sommarmorgon och njuta av en promenad innan det blir dags för klassikern frukost på Tratten.

Ta't lugnt där ute!