En social paus

Det var skolavslutning igår och jag inledde läsårsslutet med en rejäl sovmorgon. Jag hade planerat att ägna dagen åt mig själv och inte göra annat än sådant som jag tycker om att göra. Efter några hektiska skolveckor med betygsättning och kompletteringar och utflykter var det skönt att äntligen ha tid att läsa de sista etthundratjugo sidorna i Mästaren och Margarita, ta pendeltåget till Málaga, se Jackson Pollock på Picasssomuséet och fika jättelänge på ett riktigt stadskafé. Jag var i stort behov av en social paus. Jag undrar om det egentligen borde kallas asocial paus men bestämmer mig för att asocial inte är ett ord som jag vill förknippa med mig själv och lämnar det utan förändring.

Tillbaka i Fuengirola möter jag två av våra gästelever. De ska åka tillbaka till Sverige men har naturligtvis bestämt att hälsa på någon gång, det är ju så det känns så här dagen efter en skolavslutning, men kommer de verkligen att göra det? Kommer de att hälsa på? Jag hoppas att de gör det och vi pratar om att det finns människor som de har träffat i stort sett varenda skoldag det senaste året och som de såg för sista gången igår. Livet ser ju ut på det viset; förunderligt.

Jag fortsätter mot Plaza de la Constitución och tänker på det här med elever och mitt pinsamt dåliga minne när det handlar om namn. Kommer jag att minnas deras namn om vi ses på Tele2 Arena om, låt oss säga, två år? Risken är mycket stor att jag inte gör det och då hoppas jag att de inte tar illa upp. Det har ju så lite med deras person att göra, men i augusti kommer åttio nya elever att lära känna. De har samma rätt att mötas av glädje, kärlek och engagemang. År efter år - samma rätt! Då kan det hända att någon elev faller ur min hjärnkatalog. Men just nu tror jag fortfarande att årets elever alltid kommer att finnas hos mig. Den respekt och glädje som jag möter varje dag som lärare är värd ett bättre minne men det enda jag kan göra istället är att tacka dem för att de gör lärarjobbet så oförskämt kul. Tack!

Fast visst finns det de där som tar fäste lite extra. 

Jag släntrar över torget och kyrkklockorna ringer in till helg. De tidiga kristna bestämde ju en gång att det skulle vara en dag efter judarnas sabbatsstart, och då blir alltså lördagkvällen starten på den heliga delen av helgen. Jag bor nu i ett katolskt land och det är tydligen inte exakt klockan sex som gäller här; snarare strax före sju. Klockorna slår och människor är helgklädda. Tre-fyra gator bort ligger strandpromenaden och där råder en annan klädkod, men den ser man inget av här. Fast snart är jag där. Först vinkar jag åt glasstjejen och pekar på magen. Hon skrattar och håller upp två tummar och jag undrar om någon av oss vet vad den andra menar. 

Nere på strandpromenaden är det sedan någon vecka tillbaka ganska trångt. Några människor i flock kommer åkande på Segways och det gäller för oss andra att hålla oss ur vägen; det går lite olika bra med det. Turistsäsongen har startat och det är nu som restauranger och kaféer kommer att tjäna ihop till det som de ska leva på under de resterande åtta månaderna. Hästarna står i dubbla rader, i väntan på turister som vill ut på en stadstur med häst och vagn, och jag bestämmer att jag ska ta med mig Alfred och Edda på en tur när de hälsar på i september. Då är de fyra och tre år och kommer säkert att tycka om det.

Om några dagar är det ett år sedan som jag var här i Fuengirola för första gången. Då registrerade jag mig som invandrare och fick ett NIE-nummer som är ett slags personnummer. Ett år. Ett år och många upplevelser och känslor. Ett år med nya elever i en ny skola. Det har varit ett bra år och efter min semesterresa till Sverige kommer jag tillbaka hit och påbörjar mitt andra år. Hur kommer det året att vara? Blir eleverna åter det roligaste med jobbet? Kommer jag om ett år att ropa något på spanska till tjejen i glassbaren? Eller kommer jag fortfarande bara kunna presentera mig. Jag återkommer när jag vet.

¡Hola! Me llamo Katarina y soy profesora en El Colegio Sueco. Vivo aquí , en Fuengirola, desde un año. Soy yo!