Lite rita och en hel del gnäll

Om man inte vet vad en vinranka är och ändå ska försöka rita det så att ens medspelare förstår vad det är man försöker rita så går det utmärkt att rita en vinflaska + ett finger + en anka. Spelet heter Skissa och gissa, och Oscar lyckades trots sitt bristande ordförråd att få till det direkt genialiskt. Å andra sidan lyckades jag rita Bilsemester i Europa så att Acke fattade precis. Ibland blev det lite långsökt förstås; som när syrran skulle rita Idiot och ritar en som springer ut på en gata och får åka ambulans till ett hus. Visst är det idiotiskt att göra så, men att det ska associeras till ordet idiot är väl ändå att ta i. Vi hade i alla fall en riktigt kul fredagskväll och blev så småningom experter på att rita och gissa. Mer sånt.

Efter att ha sett den fantastiska Arbetarklassens sista hjältar och den inte riktigt lika bra, men ändå helt okej, Neil Armstrong var aldrig på månen så hade både Acke och jag en del förväntningar på Den ömhet jag är värd. Peter Birro har skrivit dem alla tre och de har alla spelats på Elverket. Dessvärre var pjäsen inte alls i samma klass som de tidigare. Den var både förutsägbar och övertydlig. Skådespelarinsatserna var visserligen bra och scenografin var genomtänkt, men historien förmådde inte att beröra mig. Att Birro dessutom fastnade för länge i den bittra konflikten med SVT Drama och blev så övertydlig att det blev direkt pinsamt gjorde inte det hela bättre. Alla som någon gång har läst en kultursida känner till konflikten, och för resten av publiken måste det hela hur som helst ha framstått som helt obegripligt. En blinkning till publiken hade varit betydligt mer effektivt.

Det är bra med internet. Då kan man titta på TV-program som man missat. Igår missade jag Beckman, Ohlsson och Can. Jag har precis tittat på Eva Beckmans samtal om relationer och den besatthet vi verkar ha kring ämnet. Är vi besatta av relationer? Absolut, utan tvekan. Människors ständiga jakt efter det perfekta förhållandet och lyckan genom kärlek är ju oerhört märklig. Den intressanta frågan är varför det har blivit så. Dan Josefsson gjorde en intressant koppling mellan personlig utveckling och ömhetstörst som jag ska spinna vidare på någon gång. Min absoluta övertygelse är att vi har kommit för långt upp på Maslows behovstrappa. När de enda behov vi har kvar är Uppskattning och Självförverkligande och vi samtidigt inte förmår att klara det på egen hand så räcker vår fantasi inte längre än till att dessa behov ska uppnås genom det perfekta kärleksförhållandet. Och hur fasen ser det ut?

Hjälp, jag är gnällig. Jag hade så gärna velat skriva något mer positivt men jag tror att jag blev sur för att inte pjäsen var bättre. Jag hade ju kunnat skriva något kul om min trevliga dag på Riksdagshuset istället.

Paul Newman är död. Det är så himla sorgligt när de riktigt stora dör.