Och så var det måndag igen

Jag saknar fortfarande en soffa. Det är ju över tre år sedan som jag gjorde mig av med min senaste riktiga soffa och ingenting verkar få mig att komma till skott och verkligen lösa den detaljen. Och den här gången har jag bestämt mig för att inte hitta någon fånig provisorisk lösning som lurar mig att tro att jag har en soffa. Aldrig mer vill jag ha en soffa som rasar ihop varje gång jag lutar mig åt höger.

Det har varit konferens med Södertäljecentern den här helgen. Hela lördagen var vi ute och åkte båt och diskuterade vilka frågor som var viktiga för oss och Södertäljeborna. Skärgården visade sig från sin allra bästa sida med en morgondimma som frambringade en direkt trolsk stämning. Förutom att titta på utsikten fick vi faktiskt en hel del gjort och jag somnade i anständig tid som ett barn, trots att jag hade fått hytten precis ovanför dansgolvet.

Jag har två måsten just nu. Jag bara måste se utställningen om att lura ögat på Nationalmuseum och utställningen med verk av Max Ernst på Moderna museet. Jag tror att jag ska övertala (läs: tvinga) någon att följa med mig.

I söndags var jag så där otroligt duktig igen. För en gångs skull lyssnade jag på Fredrik och flyttade TV:n till en annan vägg. Hela rummet lyftes av en så enkel åtgärd. Ibland kommer det en del vettigt ur honom, trots allt. Det innebär också att jag kommer att få plats med en soffa den dagen det händer. Vänta bara, än är inte undrens tid förbi.

Helgens lustigaste: Silja Europa hade bokat in oss som Centralpartiet och det namnet mötte oss på konferensavdelningen och i restaurangerna. Det är ju vansinnigt kul på flera sätt, inte bara för att det är fel utan också för att Centern inte alls står för någon centralisering utan istället arbetar för federalism.

Dagens mysterium: Hur kan det komma sig att kommunen vill att vi ska spela ett spel som heter Bohica, som är en förkortning för Bend over, here it comes again? Och hur kan det komma sig att spelledaren försökte få oss att tro att det i översättning betyder Huka er, här kommer något nytt igen? Att arbeta på en kommunal skola har sina fördelar, det är ingen tvekan om det, men det innebär också att jag ibland måste påminna mig själv om att huvudsysslan i mitt arbete fortfarande är att planera, genomföra och följa upp mina lektioner. Trots att tiden inte alltid räcker till. Och att kommunen då väljer att låta oss spela Bohica, som jag i min värld inte alls översätter på samma sätt som spelledaren, känns faktiskt som om de är medvetna om att allt som inte har med vårt egentliga arbete att göra börjar stå oss upp i halsen. Samtalet kring frågorna var dock intressanta och lärorika, trots att jag levererade en del svar under kategorin oacceptabelt.

Till nästa gång, lev väl!