Att vara tonårsförälder

En tonåring är kung i sitt eget universum. Jag tror att det är något bra.

Min tonårsson försvann i fredags efter skolan. Han hade lämnat mobiltelefonen hemma och jag kunde inte komma i kontakt med honom. Eftersom han hade tagit med sig datorn var det i och för sig inte svårt att räkna ut att han var hemma hos någon för att lana.














Jag hade planerat att gå på Fredriks utflyttningsfest i lördags men kände att jag var tvungen att komma i kontakt med sonen innan jag kunde slappna av tillräckligt för att roa mig. Vår första kontakt skedde när hans storebror ringde på kvällen och talade om att de två skulle åka till Huddinge och inte komma hem förrän på söndagen.

När tonåringen kom hem på söndag kväll hade vi inte setts på hela helgen. Jag hade tvättstuga och eftersom jag bara tvättar sådant som ligger i tvättkorgen fick han bråttom med att plocka ihop lite mer tvätt åt mig. Medan han plockade skitiga kläder från sitt golv passade han på att fråga vad vi skulle äta.

Klockan var halv tio när jag skulle hämta upp den sista tvätten, och jag bad tonårssonen att hjälpa mig med det. Han meddelade att det var omöjligt att gå ner direkt eftersom han gjorde något viktigt på datorn. Jag tror att han spelade WoW.

När tvätten till slut var vikt och ordentligt nerpackad i IKEA-kassen (en gul faktiskt) och vi kom upp till lägenheten igen så konstaterade jag att det var väldigt rörigt i sonens rum. Jag sa att jag förväntade mig att han skulle fixa det under den här veckan när han har skollov, varpå sonen förorättat svarar:

– Tack Oscar för att du hjälpte mig att bära upp tvätten!

Idag när jag kom hem från jobbet var mitt hem i en ännu värre röra, och dessutom invaderat av tonåringar. De var glada och rara och jag tänkte att det är häftigt att jag har ett hem där ungdomar känner sig hemma. Jag kan städa när de har gått.

Jag pratade med en vän en gång om hur det var att vara förälder och han sa att han ibland var glad över att han inte hade några barn. Min spontana tanke var att fråga honom hur han kände vid alla andra tillfällen, men jag höll inne med det. Det är underbart att vara förälder och jag ser inte på något sätt fram emot den dagen då Oscar flyttar hemifrån och jag därmed bara har utflyttade barn. Tanken på att han ska åka till USA i augusti och stanna där i ett år gör mig inte särskilt glad. Jag kommer att sakna honom så otroligt mycket.

På tal om absolut ingenting: Max Ernst på Moderna var riktigt riktigt bra.

Ha det gott, go’vänner!