Min första tanke var att byta bok. Citatet kändes lite
väl utvalt för att vara en tillfällighet, men så bestämde jag mig ändå för att
följa reglerna. Därför är min senaste statusuppdatering sådan den nu är. När jag
läste citatet så kunde jag naturligtvis inte låta bli att läsa hela stycket;
det är vackert skrivet om kärlek och lust.
Allt hon hade skrivit riktade sig enbart till en person,
en enda. Det var bara om honom hon skrev. Hon föreställde sig gärna att hon i
själva verket skrev till honom. Det gick som en dans, utan tvång, utan
ansträngning. Skrivlusten och glädjen flöt ihop till ett och samma mäktiga,
bultande lyckorus. Hon längtade bara efter att få ge sig hän, att äntligen
sitta ostörd i sitt vanliga gömställe och ägna sig helt åt sitt skrivande.
Kunde jag skriva så, vore jag lycklig.
Hösten är här och den är så vacker att det gjorde ont i
mig när jag förstod att jag måste ta hem arbete i helgen för att komma ikapp. Jag
måste ändå få uppleva det jag längtat efter och kommer förmodligen att strunta
i frukosten på Tratten och tillsammans med min kamera ta en promenad på
Djurgården. Det är lite vaktparad över det, jag vet, men det är inte utan
anledning som många väljer att promenera just där. Djurgården är ju underbart
på hösten. Jag kommer att gå där och förmodligen kommer jag också att sakna min
mamma. Hon och jag tog ofta bussen till Blockhusudden för att sedan promenera
tillbaka in till stan.
Om två veckor är det hennes födelsedag, och dagen efter
hennes dödsdag. Så märkligt var det, att hon dog dagen efter sin
sjuttiofemårsdag och om två veckor har det gått ett år. Jag vet inte hur jag
kommer att uppmärksamma det, men jag tror att jag kommer att gå till min kyrka
och tända ett ljus. I S:ta Ragnhilds kyrka är jag döpt och mamma begraven. Min
lillebror är också döpt där, men det är inte rimligt att jag räknar upp alla
kopplingar till den kyrkan så jag nöjer mig med mamma och mig. S:ta Ragnhilds
kyrka är också den kyrka jag ser från min franska balkong. Tittar jag däremot
ut från köksfönstret så ser jag Gullmans gamla bakgård, och det var ju tack
vare att pappa fick jobb där som vi ens flyttade till Södertälje den där dagen
i februari 1964. Jag befinner mig med andra ord i mina hemtrakter.
 |
| En vacker höstdag på Sörmlandsleden för snart två veckor sedan. Pappa berättar en fantastisk historia om hur han trodde att hans sista stund var kommen när han under en jakt skulle rädda sin hund från att drunkna. |
Livet är konstigt och än konstigare är minnet. I måndags
frågade en kollega mig om hur helgen hade varit och jag svarade, precis som jag
minns det, att det hade varit en riktig hemmahelg och att jag inte hade gjort
någonting alls. Men sedan återkom minnet och där stod jag och kom ihåg hur
helgen egentligen hade varit. Då kändes det dumt att säga: ”Oj, jag glömde
visst. Jag gjorde ju massor i helgen. I fredags var jag och en kompis och åt
meze på en restaurang i Södertälje och i lördags var jag på Hovsjödagen. Sedan cyklade jag hem
till min son och fikade innan jag åkte med en kompis upp till Söder och gick
på en pub. Men söndagen var annorlunda, då hade jag tvättstuga och städade. Och
så köpte jag ett par byxor också. Men annars var det lugnt.” Och ändå var det
vad jag gjorde; sa det alltså. Man kan ju undra varför.
Nåväl, snart är det helg igen. Jag ska som sagt jobba för
att komma ikapp. Jag ska vara disciplinerad och metodisk och ta en sak i taget
och sedan bli klar.
Japp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar