Generalrepetitioner brukar vara lite nervösa tillställningar där man som publik känner av att det inte riktigt har satt sig för alla inblandade. Med det här genrepet var det annorlunda; förutom en glömd textrad så kändes allt helgjutet. I pausen diskuterade vi Calle Norléns översättning, och hur glada vi var över att den kändes så välgjord, när han plötsligt gick förbi. Självfallet sa jag ingenting till honom, men jag ville säga att han var bra eftersom han såg lite nervös ut. Hans arbete har en stor del i att Stadsteaterns uppsättning av Next to Normal blev så bra. En annan del ansvarar Lisa Nilsson för. Det hade jag inte förväntat mig.
En man i yngre medelåldern satt bredvid mig och snorgrät så det snörvlade. På andra sidan satt en kvinna och torkade sina tårar med en tygnäsduk, och själv lät jag bara tårarna rinna och var samtidigt glad över att den jag hade gått dit tillsammans med hade fått en biljett i en helt annan del av lokalen eftersom jag inte är en sådan som gråter offentligt. Publiken gav dem stående ovationer och det blev märkligt eftersom det aldrig kommer ut någon och tackar för applåderna efter ett genrep. Men vad gör man inte när man har fått uppleva något mycket speciellt?
Vad jag egentligen vill säga är: Gå och se!
Nu börjar min kalender se ut som den gjorde innan jag bestämde mig för att dra ned på engagemangen. Den kommande veckan finns inte en enda lucka. Det är i allra högsta grad frivilligt och det mesta är sådant jag verkligen vill göra men jag skulle verkligen behöva ett parallellt liv. Egentligen skulle jag behöva totalt tre parallella liv för att få ihop allt. Ett liv skulle vara lärare och ägna sig åt det, ett annat liv skulle gå på möten och engagera sig i kultur- och samhällsfrågor. Det tredje livet skulle läsa, fika länge och säga hej till folk på stan. Att umgås med vänner skulle möteslivet få ta hand om. Jag vet att det klingar lite illa, men att få vara ifred i mitt eget fika- och läsarliv är faktiskt viktigt. Fast umgänge med mina söner och att cykla med pappa skulle få vara en del av det livet, eftersom det är precis så det känns.
Mitt projekt med att läsa böckerna på sängbordet går inte riktigt så som jag tänkte mig att det skulle gå. Jag har i över en vecka trott mig läsa På vinst och förlust av David Nicholls, men när jag tittar i den så ser jag att jag har kommit till sidan arton utan att ha någon som helst aning om vad som hänt så långt. Jag vet inte ens om det finns människor i boken och naturligtvis än mindre vilka de eventuellt skulle kunna tänkas vara. Sommarens superslappande känns som väldigt länge sedan just nu.
Men vecka 40 ska jag hålla ren. Så är det tänkt och så ska det förbli. Ibland behövs det en revolution och detta är ett sådant tillfälle. Revolutionen är planerad sedan ett tag tillbaka och med stora bokstäver har jag över hela uppslaget i kalendern skrivit:
EN HELTOM VECKA TILLÄGNAD MIG
Så ska det förbli…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar