Nyårstankar

Jag tycker om traditioner, de är fantastiska och de knyter oss samman. De ger människor trygghet och en koppling till vilka vi är och var vi kommer ifrån. Traditioner ger oss ett mervärde och det är bra när människor vill värna sina traditioner. Jag ser på traditioner på samma sätt som jag betraktar regler; det är bra att de finns så att de andra vet vad de ska förhålla sig till. Det innebär inte med nödvändighet att jag själv måste följa dem. Jag är inte särskilt intresserad av att fira, utföra och följa men världen skulle bli en tråkigare plats om inte någon annan heller gjorde det.

Nu är det dags för nyårsafton igen. I år blev jag hembjuden till den yngste sonen och hans lilla familj. Jag tror att han kommer att bjuda på plankstek. Han är en sådan som gör det; han bjuder hem och han lagar mat. När jaktlicensen blir klar så kommer jag att bli hembjuden till dem på egendödat kött. Hos oss är det just Oscar och Fredrika som kommer att se till att vi har traditioner. De kommer att bjuda hem oss den 23 december för att äta ett dagen-före-julbord med rotmos även nästa år, precis som de gjorde i år. Mitt lilla barnbarn kommer tidigt att få lära sig att plocka bär och hjälpa mamma och pappa när de gör sylt och saft.

Alltmedan jag och den äldste sonen för en diskussion i ett för dagen aktuellt ämne.

Eftersom detta ändå ger sken av att vara en nyårskrönika så tänker jag lyfta några företeelser som jag särskilt uppmärksammat under året.

Jag gillar, alltså finns jag. Vi gillar allt, för om vi inte gillar är vi hjärtlösa. Vi gillar sjukt överviktiga människor för att mager är ett sjukt ideal. Vi gillar svenskt kött även om vi samtidigt gör reklam för Scan. Vi gillar att pepparkaksgubbar ska vara tillåtna i luciatågen, fast de aldrig har varit förbjudna. Vi gillar katter trots att vi vet att de som skaffar katt gör det därför att de inte har tid med ett riktigt djur. Vi gillar att vi gillar. Vi gillar det oreflekterade gillandet och tänker att det är ett tecken på att vi bryr oss, fast det egentligen är ett tecken på det motsatta. Jag gillar! Vem bryr sig?

Är den västerländska demokratin värd att försvara? Hur befriande var det inte att se Soran Ismail ifrågasätta demokrati på TV under julhelgen? Jag har många gånger tagit upp frågan med mina elever och ofta kommer vi fram till att motsatsen är förfärlig men ändå ett ganska okej alternativ. När jag genom de sociala medierna ser hur dumheten sprider sig, hur lärare som borde känna till källkritik är med om att sprida dumheter, hur sådana jag hade respekt för på allvar tror att Disney väljer att klippa i jul-Kalle för att vi har invandrare i Sverige, hur den ena galenskapen efter den andra sprids som om det vore en sanning så börjar jag på allvar att överväga demokratins fördelar. Ska verkligen en människa som inte kan skilja fakta från åsikter få rösta?

Människor är underliga ibland. Libertarianen Clint Eastwood hade ett jättemärkligt samtal med en tom stol, en åttioårig spanjorska gjorde en jätteful restaurering av ett ovärderligt porträtt av Jesus, en man kastade sig ut från 39 kilometers höjd och kom upp i en jättehög fart och sprängde ljudvallen och Ulf Brunnberg sa jättekonstiga saker om alkohol på sjön och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Ett skönt straff. Kaptenen skålar i champagne med sin älskarinna och styr sedan skeppet alltför nära den italienska ön, kanske för att visa hur fint allt är för honom där och då. Fartyget går på grund och välter, han lämnar sitt fartyg med passagerare kvar, blir utskälld av kustbevakningen (vem minns inte: ”Vada a bordo, cazzo!”) och hånas av hela världen. Trettiofyra av passagerarna dör. I väntan på rättegång blir han satt i husarrest i den bostad han delar med sin hustru. Vem skulle inte vilja vara en fluga på väggen i det hemmet?

För andra året i rad blev jag förälskad i Italien. Drömmen är en liten lägenhet i något av husen i Sanremos gränder, dit jag kan åka när andan faller på.

Det finns hur mycket som helst att uppmärksamma, och förvånansvärt mycket som är värt att glömma, så jag lägger ned krönikan för denna gång. Men först vill jag ändå säga någonting om nyårslöften.

Jag håller mina nyårslöften. Det kan bero på att jag nästan aldrig ger några eller på att den gången jag gjorde det så var det för att jag saknade kläder och därför lovade att köpa minst ett klädesplagg varje gång jag fick lön. För en som avskyr att handla kläder så var det ändå ett ganska tufft löfte, fast det var så länge sedan att det är ny katastrof i garderoben igen. Nåväl, jag ska inte ge några nya löften men jag ska försöka att bli mer sund; jag ska försöka att äta mer mat och mindre av annat, arbeta upp en bättre kondition och inte fastna vid datorn lika ofta som under detta år. Jag ska helt enkelt försöka att bli mer irl.

Gott nytt år!