Tiden står stilla

I söndags stod jag utanför ett hus på Bårstabergen och väntade på att en mäklare skulle komma och visa mig en lägenhet. Efter det träffade jag Fredrik och hann faktiskt fika två gånger med honom. Däremellan hasade vi runt och gjorde absolut ingenting som ens kan liknas vid någon form av nytta. Någon gång under detta hasande slogs jag av en märklig tanke, att tiden stått stilla.

Mitt liv ser väldigt likadant ut som det gjorde för tre och ett halvt år sedan när jag flyttade från Bårstabergen, och nu är jag alltså på väg tillbaka. Jag fikar med Fredrik som, precis som vanligt, har planer för framtiden. Och jag har som vanligt ingen aning om vad jag vill. Jag kände faktiskt också igen hans idé om att styla om mig. Han har aldrig gillat mina säckiga kläder eller mitt hår när det är kort.

Jag vill inte gå så långt att jag påstår att det senaste tre och ett halvt åren varit i onödan eftersom det är lika genomtänkt som att säga att det varit onödigt att se en film bara för att den tagit slut, men känslan är trots det något åt det hållet. Mitt liv är som ett gummiband och jag kommer alltid tillbaka till start.

Jag hade lovat min son att hålla mig hemifrån några timmar under Valborgsmässoafton, och eftersom jag hade en helt överdjävlig smärta i varenda led i kroppen, i kombination med en trötthet som gjorde mig direkt luddig i skallen, orkade jag inte ta mig längre än hem till mamma. Jag lade mig i en av hennes soffor och kände att jag precis var på väg att dåsa bort i en välbehövlig sömn när mobilen ringde. Det var Fredrik som talade om att han fixat biljetter till Ulf Lundell på Cirkus i oktober. Jag blev så upprymd att jag glömde bort att jag var trött. En stund senare dök Ulla upp. Hon gav mig en rejäl massage och sen hade jag inte alls lika ont i lederna längre. Det är alltså det som behövs för att mitt liv ska bli lite roligare; ett samtal, en Ulf Lundell-biljett och massage.

Vad spelar det för roll att tiden står stilla när livet är ganska okej ändå?

Lägenheten i Bårstabergen var inte ämnad för mig. Från balkongen såg jag rakt ner på min mammas balkong och tanken på att vi ska vinka god natt varje kväll, att jag ska berätta vem jag suttit och druckit vin med på balkongen en lördagskväll eller förklara varför det varit släckt hemma hos mig flera kvällar i rad kändes inte tillräckligt lockande. Men blir det en lägenhet ledig med balkongen och fönstren åt ett annat väderstreck så slår jag till direkt.