Framtidstankar i nutid

Om två veckor så reser jag hem till Spanien och lämnar därmed en epok i mitt liv; jag kan inte längre kalla mig för Södertäljebo. Det är sant att jag har bott i Spanien i två år redan, men nu kommer jag att lämna ifrån mig min lägenhet i Södertälje och i framtiden kommer jag inte att kunna hasa omkring i min absoluta favoritstad en hel sommar, så som jag har gjort i år.

Människor frågar mig om mina känslor kring att lämna Södertälje och om hur det känns att min son ska flytta in i min lägenhet och så småningom ta över den. Svaret är att jag inte känner något särskilt eftersom detta är Oscars tidigare hem och nu kommer han att bo där igen. Det är snarare naturligt än märkvärdigt och det gläder mig att han kommer att få ett bra boende för sig och sina barn.

Att lämna Södertälje var ett val och att dimpa ner i min hemstad en gång om året har också gett mig perspektiv. En del verkar vara konstant och aldrig någonsin förändras, medan annat är nytt för varje år. Redan nu, efter bara två år, kan jag se detta. Vad det kommer att innebära för framtiden vet jag inte, men jag hoppas att jag alltid kommer att känna mig välkommen här i Södertälje, även om jag inte kan vara en del av det naturliga flödet av förändringar.

Jag tror att jag har längtat efter barnbarn sedan jag var i tjugoårsåldern och jag var förtjust när jag fick veta att jag skulle bli farmor innan jag ens hade fyllt femtio, även om en del vänner försökte pika mig och påstå att det lät väldigt gammalt. Idag finns det fyra barnbarn och jag vet inte vad det kommer att betyda för vår relation att vi bor så långt ifrån varandra men när femårige Alfred häromdagen sa att han önskar att jag bodde här i Södertälje så kände jag en ilande smärta någonstans i magtrakten.

Jag kommer att få vara mer av en kalasfarmor än en vardagsfarmor. Det kommer att bli bra det också. 

Jag ska alltså om två veckor ge mig iväg till min andra hemstad, Fuengirola, som ligger i mitt andra hemland, Spanien. Fuengirola är min hemstad idag men om det förblir så, eller om jag flyttar till Málaga har jag inte bestämt mig för än. Frågorna kring Fuengirola eller Málaga hopar sig förstås: Vill jag ha nära till alla som jag känner eller vill jag bo nära museer och gallerier? Vill jag kunna hasa omkring i en sömnig badort eller en trendig stad? Vill jag gå ut på restaurang och äta med mina vänner på lördagskvällarna eller käka direkt ur en kastrull stående vid en diskbänk i mitt hem? Vill jag gå i fem minuter eller åka pendeltåg i fyrtio för att komma till jobbet? Vill jag bo i Fuengirola eller Málaga?

Aaaah! Hur ska man kunna bestämma sig för allt hela tiden?!

Vad jag däremot vet är att jag idag vill bo i Spanien. Framtiden är det som kommer sedan och de beslut som ska fattas då får vänta tills det är dags. Jag kan ändå inte påverka allt och fortsätter därför med att planera framåt, tolka bakåt och försöka att fånga det flyktiga nuet.

Messengers videosamtal ger oss flera möjligheter och det är på det sättet som jag i framtiden kommer att få vardagsprata med mina nära och kära.

Under tiden så använder jag tekniken för att prata med mina söner, barnbarn och vänner och mår trots allt väldigt bra med det. Snart är femåringen äldre och kan flyga själv och något år därpå kan syrran följa med. För minstingarna kommer jag att vara Farmor i Spanien, eftersom det är det enda som de känner till, och de kommer att ha en naturlig relation till det. För en sak kan vi alla vara säkra på, och det är att tiden går och alldeles strax uppstår ett nytt nu med nya beslut att fatta.

Och ett till, och ett till…

Ta hand om er och lev väl!