Ett ganska bra liv

Påskhelgen är över och jag har haft en glad påsk. Jag har som vanligt firat påsken tillsammans med min gamla kursare från teologen i Uppsala. Nästa år blir det tioårsjubileum och vi bestämde att vi måste göra något speciellt för att fira det. Efter att ha ratat diverse metropoler såsom Säffle och Hagfors så kom Mari, som min gamla kursare heter, på den strålande idén att vi borde åka till Rom. Vi har pratat om att åka dit under de senaste åren men aldrig kommit så långt att vi gjort det som krävs för att det faktiskt ska hända. Men nu har vi bestämt.

Efter att jag hade vinkat av Mari i söndags åkte jag hem och blev stigmatiserad. Visserligen bara i den ena handen och visserligen utan blod, men det var inte skönt. Det rann en äcklig genomskinlig vätska ur såret i två dagar. Vad kan det betyda? Påsken är en märklig tid.

Igår var jag hemma hos Peter. Eftersom det var så länge sedan vi sågs senast så skällde jag på honom för att han aldrig hör av sig. Jag till och med anklagade honom för att vara en dålig kompis, men då såg han så ledsen ut att jag faktiskt skämdes. Det är sådant som ger minuspoäng i den snällistiska rörelsen. Klantigt!

Idag har jag varit nyttig och jobbat lite samt hjälpt äldste sonen med att packa inför flytten i helgen. Tänk att han köpt en lägenhet. Jag ska inte tjata om min ålder men det är den här typen av händelser som får mig att känna att åren går väldigt fort.

Nåväl, imorgon blir det ny frisyr och en fika med Anna. Jag har faktiskt ett väldigt bra liv.