Nu är lovet slut

Den sista dagen på mitt sportlösa lov har precis börjat och jag känner mig mycket nöjd med hur det hela förlöpte. Det blev inte som jag befarade, att jag i någon form av ren utmattning skulle göra ingenting. Tvärtom har jag städat hela lägenheten, umgåtts med vänner och ändå fått tid över till att ta det lugnt och ladda batterierna. Det har med andra ord varit ett mycket lyckat lov för min del och det känns kul att få återgå till jobbet igen imorgon. Dessutom är det bara tre arbetsveckor kvar till påsklovet. Då har förhoppningsvis våren kommit lite längre.

I diverse nyhetstidningar kan man läsa om föräldralediga lärare som återgår till sitt jobb när det är skollov och således inte finns något arbete att utföra. På det sättet lyckas de förlänga sin föräldraledighet. Någon har räknat ut att detta fenomen kostade Stockholms kommun nära fem miljoner förra året. Av 294 barnlediga lärare återgick 239 i tjänst under loven förra året. Detta är naturligtvis provocerande men faktiskt fullt lagligt. Enligt en nätundersökning på Aftonbladets hemsida anser åttio procent av dem som svarat att lärare inte ska ha den här möjligheten. Det innebär alltså att ungefär tjugo procent har koll på vad det egentligen handlar om. Lärarnas årsarbetstid är densamma som för övriga arbetare i landet och loven är inte semester utan inarbetad arbetstid. Den som är föräldraledig får en dagspenning som grundar sig på en fyrtiotimmarsvecka medan en lärare arbetar fyrtiofem timmar i veckan. Det innebär att de föräldralediga lärarna förlorar mer än andra på föräldraledigheten. Alltså är de femtiofem lärare som inte avbröt ledigheten under lovet inte ärligare än andra. De har helt enkelt ingen koll på vårt avtal och är lurade.

När jag fick min första son så tänkte jag vara föräldraledig hur länge som helst och jag pusslade med mina garantidagar för att jag skulle få så många fullbetalda dagar som möjligt kvar till slutet. Pappamånaden (det var annorlunda då) tog pappan ut under sin egen semester och fick på så sätt dubbel inkomst under den månaden. Fiffigt värre! Det visade sig sedan att det inte var min grej att gå hemma. Jag höll på att bli galen och började jobba på nätter, helger och kvällar för att få möta andra samtalsämnen än barnmat och bajsblöjor. Då var det lilla barnet ett halvår gammalt. Trots att sonen var ett och ett halvt år när han började hos dagmamman fanns det massor av dagar kvar och det hela slutade med att de sista fullbetalda dagarna frös inne eftersom sonen blev för gammal.

När den andra sonen kom var jag klokare men gjorde ungefär likadant, fast med den stora skillnaden att hans sista dagar gick åt när jag och grabbarna åkte på semester till Grekland. Två gånger till och med, fast inte under samma sommar förstås. På den tiden pluggade jag och hade inte kunnat ta någon semester alls med barnen om det inte hade varit för föräldrapenningen.

Ibland blir jag alldeles förskräckt när jag tänker på att grabbarna blivit så stora som tjugoett och femton år. Det innebär ju att jag är ungefär… tja, hundra typ. Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas – att ha fått uppleva glädjen i att se de där två växa upp till två hyfsat kloka individer är utan konkurrens det häftigaste som hänt i mitt liv. Nu i mars ska Acke och jag börja på samma kurs på Uppsala universitet, Teologi och skönlitteratur 7,5 poäng. Det är inte klokt egentligen. När blev han så stor?

Jag läste för övrigt att svenskarna har blivit längre och fått större fötter. Ja, inte har de mätt mig i alla fall. Jag är fortfarande 158 cm lång och har 36 i skostorlek.