Ingen är så glad, ingen är så glad som jag

Jag är en trallande idiot. Jag går runt i korridorerna på jobbet och nynnar på Mats Götherskjölds Ingen är så glad samtidigt som jag gungar med i sambarytmerna som ständigt hörs i mitt huvud. Jag släpper mina måsten och får ändå mer än vanligt uträttat på jobbet. Snart börjar min nätkurs Teologi och skönlitteratur och jag känner ingen som helst press över att tiden inte ska räcka till, trots att jag vet att jag kommer att få en hel del extra att göra och att jag förmodligen kommer att ångra mig många gånger. Jag har dessutom tagit på mig ett extra ämne bara för att det är så kul att få undervisa en klass till i SO. Ingen är så glad, ingen är så glad som jag…

Det måste vara våren…

Det enda mörkret på min lyckohimmel är någonting som hände igår. Acke hälsade på och ville spela vårt gamla Nintendo-spel Mario Party. När vi hade spelat klart hade han fått ihop till ingen stjärna och tio pengar. Det var vansinnigt kul eftersom det är precis vad man startar med. Det innebär alltså att han hade kört tjugo omgångar helt i onödan. Jag skulle inte vara den mamma jag är om jag inte hade talat om för honom vilken nivå han befinner sig på när det gäller TV-spel. Han skulle å andra sidan inte vara den Acke jag känner om han inte hade krävt revansch. Vi spelade tjugo omgångar till och det hela slutade med att jag hade sju pengar och absolut ingen stjärna. Det är ju bedrövligt. Vad ska man ha barn till om man inte får håna dem på ett värdigt sätt?

Jag har glömt att uppdatera er när det gäller mina senaste snällismer. Jag kör dem i tombolan och plockar en i högen. Hm… Jaså, det blev den. Ja, den är bra. Någon gång ska jag berätta vad det var som hände.

Till dess – Lev väl!