Någonting jag är glad över är min förmåga att somna när jag behöver, och ibland också när jag inte behöver. Nu för tiden händer det i princip aldrig när det är olämpligt, vilket kan vara synd ibland. Det säkraste sättet att få mig att somna är att sätta mig i en farkost. Jag har varit världens tråkigaste ressällskap på flygplan, bussar, i bilar och på båtar. När det börjar röra på sig så är det omöjligt att stå emot. Och ibland somnar jag bara ändå.
Ibland får jag en känsla av att jag rör mig i ultra rapid medan allt och alla far omkring i överljudsfart. Är det bara jag som vill stanna upp och bara vara ibland? Hur mycket jag än planerar och hur mycket jag än försöker finns det alltid massor som är ogjort. Handlar det inte om att hinna med sina vänner eller sin familj så upptäcker jag att delar av mitt hem förfaller. Vem har egentligen köpt det där mögliga brödet, och hur kommer det sig att det bara finns riven ost i frysen? I kylskåpet finns det pålägg som jag inte ens vågar öppna och kolla ätbarheten på. Jag har bott i min lägenhet i över ett år och ännu har jag inte börjat med alla de storslagna projekt som ju var tanken, den där dagen förra sommaren när jag gjorde slag i saken och till slut köpte mitt nya hem. Det är när jag tänker på det som jag blir särskilt glad över min förmåga att somna.Sedan Oscar åkt har jag inte lagat mat en enda gång. Den dagen han flyttar kan jag lika gärna plasta in spisen så den inte blir dammig och använda kylskåpet till klädförvaring.
Det där låter sorgligare än det är menat. Jag har aldrig varit en hemmapysslare och mat får jag i skolan, hemma hos mamma, på restaurang och hemma hos Peter. Min lägenhet har en hög mysfaktor och det är framförallt ett hem där jag trivs otroligt bra. Och, handen på hjärtat, varför måste jag ha så bråttom med att bli klar? Min bror Kent har lovat att bygga om det skumma hålet i väggen till en klädkammare, och sen är jag på gång och då är det bara resten kvar.
Idag fick jag ett sammanträdesprotokoll från Kommunfullmäktige. Där stod det, bland annat:
4. Till ledamot i arbetslivsnämnden för tiden 1.9.2009-31.12.2010 efter Tage Gripenstam (C) utses Katarina Thollander (C).
Det känns bra.
Just det ja, teater, jag höll på att glömma att skriva om Stadsteatern. Jag har kommit med i en referensgrupp som arbetar med en nyskriven pjäs som heter Lärare för livet. Första gången läste vi manus och andra gången såg vi på en modell av scenen och snart ska vi få se på repetitioner av pjäsen. En märkvärdig sak med pjäsen är att det är i princip slutsålt ända in i mars, och det är ovanligt för ett nyskrivet drama. Men kanhända är det så att skolan engagerar och att det har funnits ett sug efter någonting nyskrivet i ämnet. Har det ens kommit någonting vettigt sedan Hets?
I lördags var jag på premiären av Änkeman Jarl och som så många gånger förr så slogs jag av Ingvar Hirdwalls storhet. Tillsammans med Marika Lindström gjorde han en strålande insats och spelglädjen gick inte att ta miste på. På vägen hem funderade jag på hur det kommer sig att så många febrilt letar efter en ny partner sedan de separerat eller blivit ensamma av någon annan anledning. Är det en längtan efter kärlek eller en längtan efter sällskap som lockar? Kan det finnas praktiska skäl, som att man ska slippa skala sin potatis själv och sitta ensam framför elden i spisen? Jag har inga svar, men nog kan man se att Mobergs drama talar till oss än idag, även om det väcker andra frågor än på fyrtiotalet när det skrevs.
Den senaste tidens bästa: det är höst och allt flyter på fint. Vädret är underbart, eleverna glada och schemat funkar.
Den senaste tidens sämsta: ingenting egentligen, det skulle väl möjligen vara att det var länge sedan som jag bara hasade omkring och gjorde ingenting och att det i kalendern ser ut som om det inte kommer att ske på länge än.
