Ett tillräckligt bra liv

Jag har haft en sådan där fantastiskt skön helg då jag egentligen inte har utfört några som helst stordåd. Redan förra helgen bestämde jag att jag skulle ägna den här helgen åt att röja upp ordentligt här hemma inför min äldste sons flytt nästa vecka. Så dumt av mig! Det är naturligtvis när han flyttat klart som jag ska städa. Jag gör alltså ett nytt försök om två veckor.

Lite nytta har jag ändå gjort. Jag har hittat alldeles för svåra texter av Theodor Kallifatides åt mina elever. Fast jag är övertygad om att det är utmaningen som ger glädje i lärandet och att den här utmaningen kommer att göra dem överlyckliga.

En sak som förvånar mig är att jag av någon obegriplig anledning har hakat på någon form av hälsotrend. Jag visste inte att den pågick, och måste väl ärligt säga att jag fortfarande inte är riktigt säker på hur trendigt det är att hänga på en hälsotrend, hur trendigt det än är. Nåväl, jag har gjort flera märkliga hälsotester på diverse hemsidor på internet och har alltid fått svaret att jag äter fel och rör mig för lite. Vän av ordning skulle kunna ställa sig frågande till varför jag gör flera tester när jag ändå får samma svar. Och det kan man ju undra. Bästa testet var den på apotekets hemsida, bland annat för att den var på svenska.

Gör alla dessa tester någon skillnad då? Näe, det kan man inte säga. Jag tycker inte om att duscha och gör allt jag kan för att inte bli svettig, och jag har inga planer på att ändra på det. Jag kommer inte heller att börja äta flera gånger om dagen så länge det är trist att äta och allt bara smakar – mat!

Det där med hälsa kan aldrig vara hälsosamt, man blir ju bara stressad. Det kan ju ingen människa hålla koll på allt som är nyttigt eller direkt hälsovådligt. Jag ska istället återgå till att vara lite så där lagom ytlig och läsa horoskop, hålla koll på kändisar och göra spådomar online.

Jag lever ett tillräckligt bra liv.

Äntligen

Den värsta förkylningen har gett med sig och det enda som vittnar om min tidigare sjukdom är en rosslig hosta som river i lungorna. Jag har till och med hunnit jobba två förmiddagar. Imorgon börjar jag jobba på allvar och om en vecka kommer eleverna. Det känns riktigt bra att få komma igång igen även om det självfallet är fantastiskt skönt att vara ledig. Men nu kommer hösten och därmed också den bästa årstiden av dem alla.

När sommarens mjuka pasteller övergår till passionerade och kraftfulla höstfärger vill jag luta mig tillbaka, sluta ögonen och viska: ”Äntligen.” Bara så; utan utropstecken; ”Äntligen.” På hösten behöver man inte. Ingen frågar dig vad du ska göra i höst och ingen tittar undrande på dig om du säger att den här hösten ska jag inte göra någonting annat än bara sitta alldeles stilla.

Så vill jag våga hela livet. Inte blicka in i det kommande för att slippa det förra, utan blicka in i livet och säga: ”Äntligen.”

Jag skrev en uppsats om hösten en gång. Jag minns att den var bra och tänkte att jag skulle publicera den här. När jag nu läser den igen inser jag att mina krav på vad som är bra har förändrats väsentligt på de tretton år som förflutit sedan den skrevs. Vad har mer förändrats? Är jag inte heller densamma? Förändringarna sker utan att man märker dem och en dag är allt annorlunda. Och ändå bekant.

En av veckans stora händelser var för övrigt matchen mellan Djurgården och Hammarby i måndags. Det var en typisk derbymatch med mer hårt (det gör ont att möta Djurgår’n) än snyggt spel, och en hel del irriterande missar. Vill man se snygg fotboll ska man undvika derbyn, men vill man uppleva trasiga nerver och hjärtflimmer är en match mot Hammarby en fullgod upplevelse. Egentligen förstår jag inte varför jag är så nervös inför de matcherna – jag vet ju att Hammarby inte kan vinna.

Eländes elände

Har åkt på en riktigt otäck sommarförkylning. Hela kroppen är full av snor och det är inte utan att jag undrar var allt kommer ifrån. Det får ju helt klart inte plats i kroppen och tvingar sig nu ut ur lämpliga kroppsöppningar. Jag tror till och med jag har mer vax i öronen än vanligt. Vad gör allt snor när man är frisk? Vilken materisk form har det? Flytande? Fast? Eller i gasform?

Jag letade efter svaren på mina frågor på Wikipedia och sammanfattningsvis kan jag säga att snor bildas av ackumulerad extracellulär vätska och att det kan bildas uppemot ett par deciliter under en dag. Varifrån de tre liter jag snutit ut idag kommer stod det däremot ingenting om.

Att äta snor är ett socialt oacceptabelt beteende. Det kallas mucufagi och stärker immunförsvaret. Eftersom jag för tillfället har något nedsatt immunförsvar och ett rejält överskott av snor ser jag plötsligt en möjlighet.

På måndag börjar jag jobba, tre dagar tidigare än jag trodde. Det ska bli riktigt kul.

Ålder

Je e förtitvå år gammal men je kom ihåg när je va två år å tie år å trettitvå år gammal.
---
Jo je men att je e all dom människan je hadd vörti förr.
Ja iblann… då känn je mä som en ettåring å då gör je sånen…
Å… å iblann då blir je fnittri som en femåring.
Å… å iblann kan je vissel som en treåring på de hän vise…
Å… å iblann då kan je bryta en gren som trettiåring
Å… å iblann då skjut je mä slangbella som en tiåring.
Å je kan ryt: ”UNDAN GUBBAR!” som en förtiåring.
Å je kan leka me nalle, å je kan slåss me björn i skogen.
---
Ja je va… je va förtitvå olika människer – en för varje år je ha leva

Dunderklumpen

Om man frågar en vuxen människa om de känner sig äldre, yngre eller precis som den ålder de är i svarar de flesta att de definitivt känner sig yngre. Ofta handlar det om en jäkla massa år yngre. Hur vet de det? Kommer de faktiskt exakt ihåg hur det kändes när de var 10-30 år yngre? Hur vet de hur det känns att vara i den ålder de befinner sig i? Har de varit där förr? Har alla år och allt de upplevt inte satt några som helst spår? Eller har de upplevt så lite i livet att det inte räcker ända fram till deras faktiska ålder?

Jag gjorde precis ett test och fick besked om att jag egentligen är lite drygt 47 år. Åh nej! Om mina föräldrar hade väntat med att skilja sig till efter jag hade fyllt 21 och jag själv hade förblivit gift hade jag bara varit 45 år idag. Å andra sidan drar mina friska tänder och min humor bort en del år från min faktiska ålder.

Att människors livsstil drar ner deras livslängd är väl knappast någon nyfunnen upptäckt, men att lägga till och dra ifrån år från den ålder man har visar att det finns en norm för hur man ska må och leva i en viss ålder. Om det sedan innebär att mina förskräckliga extraår gör att jag dör tidigare än förväntat finns det inga uppgifter om. Och vad är den förväntade livslängden? Hur gammal är jag? Vad ska jag säga om någon frågar mig hur gammal jag är eller om jag känner mig lika gammal som jag är?

”Näe, jag känner mig nog ungefär tre och ett halvt år äldre.”

Det märker inte ni, kära läsare, men jag har faktiskt gjort förlagan till testet. Jag gjorde ett litet avbrott i mitt skrivande och gick in på www.realage.com och där upptäckte jag att förlagan till Expressens fåniga test var betydligt mer seriös. Jag kommer naturligtvis att ta det testresultatet på stort allvar och hädanefter hävda:

”Min faktiska ålder är 42,8 och inte en dag äldre!”

Blogg II

Detta är alltså del två av min värld. Var den första är vet bara cyberrymdenguden. Den här gången har jag däremot noga antecknat alla viktiga adresser och inloggningsuppgifter.

Idag märkte jag det; jag kan inte längre sitta ute hela natten och förundras över hur ljust det är, solen bränner inte och om femton dagar börjar jag jobba igen.

Sommaren är slut!

Augusti är här och nedräkningen kan börja...

Känns ganska bra.