Twitter och onda fötter

Jag är nu tillbaka efter en fantastisk resa till Shanghai och Wuxi. Närmare rapport kommer när jag får lite bilder från resan. Men jag kan i alla fall rapportera om en sak som överraskade mig med kineserna – deras självironi och deras förmåga att skämta om bilden vi västerlänningar har av dem. Nu är de visserligen ett gäng och jag pratade med ungefär tio av dem, och bara en handfull visade upp den här typen av humor, så det finns en risk för att jag gör någon form av generalisering här. Men det vet ju varenda människa att det är generaliseringarna som gör att vi kan greppa världen.

Jag fick av en kines veta att de äter allt i himlen förutom flygplan och allt på jorden med ben förutom bord. Det borde innebära att de har det lite knapert med övrigt möblemang vilket i sin tur kan förklara hur alla dessa 4-5 miljoner människor får plats i en så liten stad som Wuxi.

Fredrik och jag möttes på Centralen idag och tog bussen ut till Blockhusudden för att fika och där var det naturligtvis stängt. Nåväl, vi hasade vidare mot Rosendals trädgårdar dit varenda stockholmare hade letat sig eftersom det var fint väder och ingen av oss hade någon lust att ställa sig i de där köerna för att få stå och fika, så vi hasade vidare. För att slippa redogöra för vartenda steg vi tog så kan jag sammanfatta det hela med att vi åt thaikäk vid Hötorget och tog en glass vid Stadshuset.

Det blev med andra ord en hel promenerande och jag måste erkänna att jag har ont i fötterna.

Hade jag varit kvar i Kina så hade jag garanterat tagit fotmassage och struntat i att jag skrek av skratt senast det hände. Det är jobbigt med kittliga fötter. Och ljumskar också för den delen.

Jag bara måste säga någonting om Twitter. Är det någon som fattar grejen? Jag skriver små meningslösa meddelanden och vet inte vem jag gör det för. Dessutom är det något skit i systemet som gör att alla som börjat twittra efter den 14 april inte är sökbara och därmed kan inte ens de som eventuellt skulle vara intresserade av mitt minibloggande leta efter mig. Men jag ska vara tålmodig eftersom de jobbar med problemet. Jag lägger en länk till min twittersida här så får vi se om det går att komma fram den vägen.

Inläggets förlåt: ja, jag vet att jag är en kass bloggare. Men jag har varit borta och sjuk och haft idiotmycket att göra. Dessutom har jag fortfarande inte löst problemet med min kraschade dator.

Vad som irriterar mig just nu: Jag väckte fel folks nyfikenhet när jag bloggade om Geo Challenge och nu går de om mig eller drar ifrån till ouppnåeliga poäng. Det senaste meddelandet jag fick var att Ingrid är bättre på flaggor än jag. Gå ut och njut av solen istället!

Kanske rätt ändå: Jag är kattvakt och har glömt vad katterna heter, så jag kallar dem för Tisseltass och Kissemiss och det funkar bra.

Och därmed var det klart för denna gång. Lev väl!

Att hitta sin bästa-nivå

- Hej, jag heter Katarina, och jag är besatt.
- Hej Katarina!

Jag har fastnat riktigt illa i Geo Challenge på facebook. Så fort jag får chansen sätter jag mig framför Oscars dator och spelar. Och jag säger bara en sak: vilken tur att vi inte kan gå in på facebook på jobbet; annars hade jag inte fått mycket gjort. Det är bara ett problem, och det är att jag aldrig lyckas slå Acke. Just nu har jag 26 260 poäng och har blivit uppgraderad till Travel Writer, men den där utflugne sonen har 28 067 poäng och är innehavare av graden Foreign Correspondent. Det är så lite som saknas och ändå kan jag inte ta mig dit,

men jag vet att jag har det i mig, än har jag inte nått min bästa-nivå.

Min svaghet är att jag inte är tillräckligt snabb på att klicka på rätt flagga och att känna igen konturerna av alla länder. Vem vet egentligen hur Somalia ser ut? Just det vet jag ju nu för tiden, men ändå. Jag måste stanna upp och tänka efter, det går inte på reflex och det är det stadiet jag måste uppnå.

- Snälla mamma, klockan är snart två. Kan jag inte få gå och lägga mig nu?
- Nej, inte än. Vi kör en omgång till.

Sönerna var inte gamla och de kvällar det inte var någon hockeyträning eller liknande satt vi och spelade diverse TV-spel. Favoriterna var Mario Cart och Mario Party, det var egentligen de enda spel jag klarade. Jag lärde in exakt hur jag skulle använda kontrollen i de olika momenten och tack vare min envishet så blev jag riktigt bra, för det berodde definitivt inte på någon talang. Ofta var jag helt värdelös de femtio första gångerna.

Ibland tänker jag på det när jag jobbar och eleverna tycker att någonting är helt hopplöst svårt, att det går att lära sig ändå! Det man inte har i talang får man ta igen i hårt arbete och envishet. Att nöja sig med att det är för svårt duger inte, om det inte handlar om vilket naturkunskapsämne som helst förstås, för det kan ju ingen människa lära sig.

Jag har bestämt mig för att bli mattelärare, trots att jag är riktigt duktig på de humanistiska ämnena. Men det är faktiskt mycket roligare att plugga någonting som man inte kan så bra. Förra året gick jag en kurs på Uppsala universitet som hette Teologi och skönlitteratur och det kändes som att allt jag lärde mig hade jag kunnat klura ut ändå, om jag bara hade tänkt efter lite. Och då kan man ju undra om det är värt jobbet. Så känner jag aldrig när det gäller matte, jag saknar en naturlig begåvning för det och då blir det spännande att se hur långt jag kan komma. Finns det någon bästa-nivå eller kan jag bli hur bra som helst?

Eftersom jag har varit helt slut den här veckan så har jag bestämt mig för att ha en riktig hemmahelg för en gångs skull, och jag var ståndaktig idag när en kollega frågade mig om vi skulle ses ikväll. Imorgon ska jag träffa en sputnik för att diskutera kinaprojektet och handla nödvändiga presenter, och på kvällen blir det antingen att jag åker hem till Ulla eller går ut och käkar lite gott med Peter & Co. På söndag kommer en tidigare kollega till Södertälje för att fika med mig och på kvällen har jag tvättstuga. Så ser alltså en riktig hemmahelg ut för mig.

Jag borde inte gå en mattekurs; jag borde gå en kurs i hur man varvar ner på riktigt. Den bästa-nivån skulle vara intressant att se.

Japp, go’vänner, det var det hela för denna gång. Lev väl!

En sak bara innan jag avslutar: sputnik betyder ressällskap och det vet alla som slaviskt tittar på Vem vet mest?