Livet - en bedömningssport

Jag har alltid tyckt att bedömningssporter är märkliga eftersom det trots vissa kriterier ändå blir väldigt subjektivt i slutändan. Men hur märkligt är det inte om det inte ens finns några kriterier?

Jag såg Thorsten Flinck i en duell mot Sean Banan och upplevelsen var både absurd och surrealistisk. Hur absurd är inte tanken på att Sean Banan hade kunnat vinna? Hur surrealistiskt är det inte att en av mina hjältar är med i melodifestivalen? Det tvingar mig att sätta mig in i ett regelsystem som är mycket enkelt men som jag ändå misstog mig på. Misstaget grundar sig i att jag satte på teven när resultatet från omröstningen mellan Lotta & Christer och Thorsten skulle presenteras och jag trodde att Thorsten i och med vinsten hade gått vidare till finalen i Globen. Men han hade alltså gått vidare till en duell mot nämnde Sean Banan. Därför fick mina TV-spelsupptagna söner två gånger uppleva att jag rusade in till dem och talade om att Thorsten Flinck hade gått vidare till finalen i Melodifestivalen. De verkade inte påtagligt påverkade så det är väl inte någon viktig information egentligen.

Är livet en bedömningssport? Vilka är i sådana fall kriterierna?

Livet är fullt av kriterier för framgång, en start kan vara ett fredligt och demokratiskt samhälle och sedan kan vi fortsätta över till schyssta gener och god hälsa. Inget av dessa är dock självklara kriterier för framgång. Ibland räcker det med att vara arvtagare till någon som har något som är värt att ärva. Då behövs det inte ens talang, inte medmänsklighet heller för den delen. I vissa enstaka fall är kriteriet ett rejält jävlar anamma. Oavsett vilket är det viktigt att vi aldrig ger upp kampen för att så många som möjligt har de kriterier som krävs för framgång, och målet är inte uppnått förrän alla har det. Sämre än så kan vi aldrig tillåta oss att vara.

Jag tänker mycket på hur det är ställt med mina elever och vad det är som skiljer dem åt. Varför ser förutsättningarna så olika ut och vad gör skolan egentligen för att skillnaderna ska utplånas, eller åtminstone planas ut? Jag tror att skolan inte på långa vägar gör allt för att hjälpa alla elever, men jag tror att viljan nästan alltid finns där. Ibland vet vi inte vad vi kan göra och ibland känner vi inte till de rätta verktygen. Jag tror att alla elever kan få lägst betyget C i alla ämnen, om vi bara finner nyckeln till var och en av dem. Vi måste finna metoder för att elever som inte vuxit upp i en familjekultur där man problematiserar i vardagssamtalet också ska kunna nå de högre målen. Varje gång vi låter dem sväva i ovisshet om vad vi förväntar oss av dem så har vi som arbetar i skolan svikit dem. Och vi ska alltid förvänta oss höga resultat. Allt annat är fegt!

Ibland är världen omänsklig. En av mina elever har förlorat i ett nyckfullt lotteri och ska utvisas till Irak. Han är naturligtvis rädd och har tillsammans med sin syster beslutat sig för att gå under jorden. Jag hoppas att det kommer att gå bra för honom, men det enda jag kan göra är just att hoppas. Det känns inte alls bra. Vilka har varit hans kriterier?

I årets nationella prov i svenska för år nio frågades det om vad det innebar att någon hade gått under jorden. Jag vet inte om min elev klarade den frågan, men nu har han i alla fall blivit varse – på förfärligast möjliga sätt.

Tänk på varandra ibland!