Etnisk eller etisk

Några kristna irakiska sverigedemokrater i Södertälje har lämnat SD därför att de upplevde att de blev diskriminerade inom partiet och en högerextrem ungersk EU-parlamentariker får veta att han har judiskt påbrå. Det går ju inte att kommentera detta utan att man själv hemfaller åt människoförakt och snobbism, men dessa två händelser går knappast att lämna därhän heller. Jag gör ett försök.

När det gäller södertäljeborna så säger de själva att de drogs till SD därför att partiet sade sig vara emot invandringspolitiken och inte invandrarna. Främst lockade förstås motståndet mot islamiseringen av Europa. Nu har dessa irakier i alla fall upptäckt att det visst handlade om ett motstånd mot människor snarare än strukturer. Gott så! I artikeln berättar de också att andra partier har erbjudit dem medlemskap. Om även Centern har erbjudit dem detta har jag ingen som helst aning om. Sedan februari så vet jag inte sådant eftersom jag då lämnade mina uppdrag som kretsordförande och styrelseledamot. Men vill dessa irakier fortsätta att engagera sig i kommunpolitiken så ska det verkligen inte finnas några stängda dörrar för dem. Demokratins idé är ju i grunden inkludering.

Csanad Szegedi, han som visade sig ha judiskt påbrå, är EU-parlamentariker och medlem i högerextrema och antisemitiska Jobbik i Ungern. Partiledaren har meddelat att Szegedi får behålla sina uppdrag. Vad bra, då slipper vi ligga vakna och grubbla över det.

Har man judiskt påbrå på mödernet så är man etnisk jude. Det vet inte alla, men det är så de flesta judar ser på det. Den som har en judisk mor är jude. Om den här mannen har en judisk mormor så har han en judisk mor, och då är han helt enkelt en del av det judiska folket. Nu erkänner han sig inte till den judiska tron, men det är ju en helt annan fråga. Hans mormor är en judinna som överlevde förintelsen. Vad hade hon gjort om hon hade vetat att hennes barnbarn skulle bli en av antisemitismens främste talespersoner?

Ibland är det verkligen synd om människorna.

När Fredrik Reinfeldt talade om etniska svenskar mitt i livet, så menade han även mig (jag skrev etiska svenskar först, och det hade ju kunnat bli vansinnigt roligt förstås). Med min finska mamma och min östgötska pappa är jag så där lagom svensk, men tillräckligt för att ingå i den grupp som vår statsminister kallar etniska svenskar. Egentligen vet alla det, men ändå ska några från oppositionen överreagera och skrika om exkludering. Det var måhända ett klumpigt uttalande, men det var likväl sant: arbetslösheten är koncentrerad till ungdomar, äldre och invandrare. Det är när man konstaterat det som man kan rikta resurserna, eftersom de andra inte lider av någon direkt arbetslöshet.

Nu kan det ju verka märkligt att jag reagerar på detta flera månader efter att det blev sagt, men jag kom att tänka på det i samband med de två ovanstående händelserna. Det finns de som verkligen är främlingsfientliga, och dit kan inte vår statsminister räknas. Således var detta bara ytterligare ett sätt från oppositionens sida att rikta kritik mot regeringen.

Jag skriver och skriver och glömmer bort att jag egentligen ville blogga om feriepraktiken i min kommun. I Södertälje är alla 16–17-åringar garanterade ett sommarjobb. Det kallas feriepraktik och ska pågå i tre veckor, och det kan röra sig om de mest varierande arbetsuppgifter. Mitt frukostfik har just nu två tjejer som hjälper till med diverse caféuppgifter och när jag frågade dem så var de jättenöjda. Nästa vecka kommer det två nya ungdomar som ska vara där i tre veckor.

Igår stötte jag på några ungdomar från Kulturskolan när de målade betongväggen vid tunneln på vägen till Stadshuset. Det här var deras feriepraktik. Jag tror det är femte året som Kulturskolan under ledning av Rolando Pérez har fått liknande uppdrag och på så sätt gjort vårt fina Södertälje till en ännu finare stad att leva i. Jag tog några foton och frågade om det var okej om jag lade upp en bild på Internet och de svarade ja. Jag hoppas att de som svarade gjorde det för alla, för det kändes så.

Det är när jag ser detta som jag är glad över att jag sitter i Arbetslivsnämnden och har fått vara med att fatta beslut om feriepraktiken. Det är i alla fall politik där man kan se resultat, för ibland kan det kännas lite tveksamt kring om det verkligen ger någon effekt med alla våra beslut. Allra mest verkar vårt uppdrag gå ut på att ta ställning till tjänsteskrivelser. Har alla kommuner ett ämbetsmannastyre? Är detta vad man kallar för Växthuset och Lean; att man effektiviserar bort politikerna? För då är det inte mycket bevänt med demokrati och ideologi.

Nu ska jag läsa klart en bok och försöka hinna med att sova middag. Min önskan om att maximera min livskvalitet kräver det.

Lev gott!

Alfred - en liten kille

Till min nästan fulländade familj har det kommit en ny medlem. Alfred föddes den 10 juni och ett mer efterlängtat och älskat litet barn får man leta länge efter – om det ens existerar. 

En stolt farbror, en trött pappa och en ovetande bebis.

Min egen lilla Oscar har blivit pappa och det är knappt att jag kan ta in att jag är farmor. Det är stort och märkligt och fullständigt obeskrivligt. Medan våra barn var på förlossningen så passade jag och den blivande mormodern, Reija, på att gå på tivoli och vinna en superförpackning med Ahlgrens bilar. Men vad gör man inte för att skingra tankarna och inte vara fullständigt vedervärdig och skicka otaliga sms för att få veta hur det går? Att vänta på det sättet var jobbigt och mer än en gång tänkte jag att det kanske ändå vore bäst att cykla till förlossningen för att kolla att allt var under kontroll.

Livet går vidare och generationsväxlingarna är oundvikliga, och det känns faktiskt bättre än jag trodde att få vara en del av det. Mycket bättre.

Nu är det sommarlov på riktigt. Jag vet att vi lärare inte ska säga att vi har sommarlov eftersom vi inte har det; vi har semester och uttag av inarbetad övertid. Men just nu bryr jag mig inte om det.

Jag har sommarlov!

Sommarlovets första dag har jag ägnat åt att sova länge, äta frukost vid tvåtiden, äta ett halvt paket Häagen-Dazs direkt ur förpackningen (medan jag skrev detta så passade jag på att äta upp den andra halvan) med en stor sked och somna i soffan. Jag har också varit på Konsum för att köpa midsommarost men det blev glass istället. Man kan helt enkelt säga att detta har varit en av mina mindre kreativa dagar. Just nu sitter jag och gäspar och försöker att inte somna om.

När sommarlovet är slut så kommer jag inte att jobba på Wendela Hebbegymnasiet längre, utan på en gymnasieskola i Tumba, Praktiska. Det är ett gymnasium med enbart yrkesförberedande program, och sökande från hela Botkyrka, och det kommer att utmana mina pedagogiska färdigheter på ett sådant sätt att jag inte kunde med att säga annat än ”ja tack” när jag fick erbjudandet om tjänsten.

För min egen del känns det som att det var dags att byta jobb. Livet hade blivit en skön triangel med lagom gång- eller cykelavstånd mellan hemmet, skolan och Stadshuset och började kännas en aning enahanda. Jag vill inte säga trist, för det har jag inte känt av alls, men jag behöver andra infallsvinklar i livet och att lämna den kommunala skolan för en friskolekoncern kan mycket väl vara det som ger mig detta. När livet börjar kännas bekvämt och allt flyter ska man se upp, det är då man riskerar att fastna!

Va?! Vem bloggar om jobb på den första lediga dagen?

I natt ska jag sortera klart mina sista skolpapper och packa ned allt i en flyttkartong. Sedan är det bara ledigt kvar. Ja, förutom nämndmöte med Arbetslivsnämnden imorgon förstås. Sen ska jag nog ändå kunna få vara ledig. Åtminstone tillräckligt ledig.

Ha det gott mina vänner!

Ett blått hus och ett anonymt brev

Vara Resecentrum. Bilden är från Statens
konstråds hemsida.

Det där med offentlig konst kan vara knepiga saker. Kulturdelen i dagens Svenska Dagbladet skriver om Katharina Grosses blå stationshus i Vara. Det är så där riktigt Yves Klein-blått och har regnbågsfärgade, vad det nu är, på taket. Vara har fått en färgklick och glädjen borde stå högt i tak. Det gör det nu förstås inte, och mest upprörd av alla är centerpartisten Henric Dahlin. Det står honom naturligtvis fritt att vara upprörd över detta och det står honom också fritt att hänvisa till bronsgrisarna på torget, eller Lasse Åbergs ko i Arentorp, när han ska ge exempel på bra och anpassad konst.

Men han måste inte.

I rättvisans namn måste jag ändå påpeka att väldigt många är glada över det blå huset i Vara, och att en majoritet av kommunfullmäktiges ledamöter röstade ja till förslaget.

För ett tag sedan lade en okänd elev ett anonymt brev i mitt postfack på skolan.

Hej Katarina!

Du är en trevlig person som får mig att skratta. Jag gillar dina lektioner.

Du jobbar hård för att få oss i Svenska samhället.

Jag känner mig att jag har utvecklat mig under denna tiden som jag har fått dig som lärare, och jag tror att alla tycker samma som mig!

Tack för dig!

MVH

En elev

Tack för dig! Tack för dig… underbart!

Det pratas om karriärtjänster för oss lärare och att dessa karriärtjänster inte prompt måste leda till skolledartjänster, och det är naturligtvis bra. Själv skulle jag bli nöjd om jag fick anständigt betalt för att jag var en sådan fantastiskt bra lärare. Jag vill vara den där läraren som eleverna minns för att de lärde sig så mycket och för att jag hjälpte dem att se möjligheterna i sin egen utveckling. Jag minns när 9A skulle sändas och programmet marknadsfördes med att Sveriges bästa lärare skulle få en nia att nå alla möjliga mål. Jag kände mig då tveksam till hur urvalet av lärare hade gått till; för inte hade då jag eller mina elever blivit tillfrågade i alla fall.

Nåväl, jag vill vara en så strålande lärare att ett filmteam inte behöver klippa hårt i materialet för att det ska framgå. Jag vill vara en lärare som inte behöver använda gamla nationella prov och gå igenom exakt det som efterfrågas innan eleverna får provet, för att få det tredje bästa resultatet i Sverige. Jag vill helt enkelt vara bäst.

Just nu är jag däremot inte den strålande lärare jag vill vara. Framför mig ligger en hög med orättade prov, och om jag inte rättar dem och fyller i betygslistorna så att allt är klart på söndag kväll så kommer eleverna att skicka en helt annan typ av anonyma brev till mig. Men om jag skulle ta och städa lite först…

Ha det gott mina vänner, ha det gott och lev väl!