Porr och mord

Inte blev det guld. Och inte heller silver. Med detta är ämnet för min del uttömt.

Jag såg American Pie idag på TV4film. Jag antar att det finns något sedelärande i den filmen (kärlek ÄR viktigare än sex, vi lovar!), men jag föredrar att se den med ett stort leende utan några som helst djupare tankar. Egentligen är filmen fullkomligt korkad och egentligen tillhör jag absolut inte målgruppen men när jag nu såg den för kanske femte gången kan jag bara konstatera att den är jäkligt rolig. Vad jobbigt de har, de där stackars killarna som måste få sexdebutera innan de går ut college (eller high school. Jag har inte någon riktig koll på skolsystemet där borta). Och vad jobbigt den där stackaren med den läskigt förstående pappan har det.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur mina egna föräldrar har varit när det gäller det där med öppenheten kring sex och preventivmedel. Jag har aldrig fått något samtal om blommor och bin, tack och lov, men mamma bokade tid åt mig hos doktor Folke Schön när jag var femton år. Hon tyckte det var dags för mig att börja äta p-piller. Så vad gör man? Det var bara att lyda. Och då ska ni veta att stackars mamma inte kan se på naturfilmer eftersom det bara är en massa porr och mord i dem. Men skaffa preventivmedel till sin jätteunga dotter var inte några problem.

Pappa har sitt eget sätt att handskas med intim information. När jag var nyss fyllda fjorton talade han om för mig att jag förmodligen skulle få ett syskon, för hans och Leenas kondom hade spruckit under natten. Och mycket riktigt; nio månader senare kom lilla Anna till världen. Hon är en av de snällaste människor jag känner så inte har det stört mig.

Näe, jag kan inte… Dumma, dumma, dumma Djurgården!

Det ljuva livet II

Har tillbringat några dagar i Barcelona på en konferensresa och jag kan bara konstatera att det inte är mycket som slår den staden. Trots att det enligt almanackan är i slutet på oktober så gick det alldeles utmärkt att vara barfota i skorna. Kvällarna krävde en kofta över tröjan och det var absolut för kallt för att bada. Men ljuset! Att få vandra barfota längs stranden i det där nästan Skagen-lika ljuset är en energiinjektion som slår det mesta.

Att Barcelona är en stad full med konst vart man än tittar visste jag sedan mina tidigare besök i staden, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur mycket det satsas på just det. Vad är det som gjort att det är där människor, och då främst de som bestämmer, förstått att konst och utsmyckning har ett så stort värde? Tänk om vi hade samma makthavare i Södertälje, om varje gata och varje tom plätt bestod av konst av riktigt hög kvalitet. Nu har min underbara hemstad en del konst i alla fall, men något Barcelona är det ju inte.

Nätterna i Barcelona är vilda, galna och mycket sena. När jag efter att ha dansat och festat till klockan fyra på morgonen och tog en taxi hem kändes det som om jag gick hem tidigare än alla andra. Dagen efter var jag trots allt glad för min tidiga hemgång eftersom vi hade samling klockan halv nio och jag var trött redan som det var.

Den här veckan har gått i något slags uppsluppet töcken. Jag kom hem natten mot onsdag och har arbetat de tre dagarna som var kvar av arbetsveckan. Energikicken jag fick av mina fyra dagars vistelse i ljuset gav mig lust och glädje att ändå genomföra veckan, men igår var jag riktigt rejält trött. Och vad gjorde jag då? Naturligtvis gick jag på Crock’s, drack alldeles för många öl och vaknade i natt med en sprängande huvudvärk. Det där uppsluppna töcknet jag levt i tidigare under veckan var som bortblåst. Efter en fika på Tratten och några Alvedon kom kallsvetten. Varför gör jag på detta viset?!

Jag vet inte vad som var det bästa med Barcelona, men något jag absolut kommer att komma ihåg länge var att jag såg nakenmannen. Herre Jösses! Den karln går runt spritt språngande naken mitt i staden. Jag hade hört talas om honom tidigare så jag kan inte påstå att jag blev direkt chockad, men det är klart att en viss förvåning kände jag ändå när jag såg honom komma vandrande över Plaza Catalonya, som om det var den naturligaste saken i världen att promenera runt på det viset i hjärtat av en storstad. När jag sedan skulle beskriva honom för mina kollegor var ordet proper något som kom upp. Vad är det att vara proper? Hur kan en naken man ge ett propert intryck? Det kanske var strumporna och skorna, eller kassen han höll i handen, som gjorde det. Nåväl, det jag främst tänkte på var att han var en man som hade varit och handlat något och nu var på väg hem. Jag följde efter honom en bit längs den stora gatan Passeig De Gràcia, eftersom jag skulle till Gaudís hus Casa Batlló, som är en av de ballaste byggnader jag någonsin sett.

Behållningen av den promenaden var absolut att få se människors reaktioner på att möta en naken man mitt på gatan. En del såg lite upprörda ut, men den vanligaste reaktionen var faktiskt lätt chockerade skratt. Förvånansvärt många passerade utan att reagera alls, vilket förmodligen berodde på att man inte ser alla människor i ett folkvimmel. Där har man för att man tror att man går omkring och syns.

Jag träffade för övrigt pappa idag. Han har för första gången stannat hemma från den årliga älgjakten i Sundsvall. Han känner sig för gammal men kan ändå inte släppa taget helt. I hans köksfönster ligger en komradio som tar in ett jaktlags diskussioner. Han känner inte dem som jagar och har aldrig varit med i det jaktlaget. Jag antar att det ändå fyller någon form av tomrum som uppstått nu när han själv inte är med på någon jakt. Han är bara för skön. Men någon kaffekask fick han inte i mig – inte en bakisdag som denna.

Hurs!

Det ljuva livet

Acke och hans flickvän Jill var på besök igår. Vi hade trevligt och åt mat som jag hade lagat. Det blev en slags korvgryta med äpple, massor av curry och en del annat. Till dessert åt vi äppelpaj och båda mina söner drack kaffe.

Någonting har hänt i mitt liv. Jag bjuder på mat som jag lagat alldeles själv och som inte är makaroner och korv, min äldste son har en flickvän och Oggy, som liksom aldrig skulle bli stor, dricker kaffe. Snart är jag inte längre först och främst mamma. Tanken är hisnande och jag måste erkänna att jag ser fram emot det nya med både lust och vemod.

Vemodet ligger naturligtvis i förlusten av något jag tyckt riktigt mycket om. Jag har under hela mitt vuxna liv varit mamma. Ibland har jag varit lite halvdan, ofta har jag varit fantastisk och jag har definitivt alltid varit engagerad. Och framför allt har jag älskat att vara mamma åt de där två killarna. Vilket för övrigt är en ren tur och lycka. Tänk om jag hade fått två dumma ungar istället. Det hade inte varit kul.

Att vara ensamstående mamma har varit det mest spännande jag gjort i hela mitt liv, och jag är mycket glad över att jag har varit just ensamstående. Jag har aldrig längtat efter barn, som ung var jag inte ens särskilt barnkär. Mest tänkte jag nog att jag skulle ha en hund. Om det hade funnits tid och pengar skulle jag också kunnat tänka mig en häst. Men barn var någonting främmande som inte berörde mig. Framför allt skulle jag inte ha en familj. Det kändes inte lockande alls. Jag skulle ju slå världen med häpnad, som mina trogna läsare redan vet. Och då fanns det varken tid eller lust med något så trångt som en egen familj. När det sedan ändå dök upp en man som resulterade i två barn kan jag bara konstatera att jag är väldigt glad över att det blev precis så som jag aldrig hade velat ha det.

Den stora fördelen med att vara ensamstående förälder till två barn är att det är så jäkla kul. Jag har faktiskt inte något bättre att komma med. Visst skulle jag kunna skriva saker som att jag fått bestämma allt själv och att ingen har kunnat tvinga mig till beslut kring barnen jag inte känt mig bekväm med, men sanningen är helt enkelt bara den att det har varit förbaskat roligt att vara ensam med barnen.

Att jag känner lust och nyfikenhet inför att mitt liv förändras hänger ihop med spänningen och äventyret i att möta någonting nytt. Jag kan inte fullt ut ta det till mig, men det kommer definitivt att bli något jag aldrig upplevt tidigare. Hoppas att det inte kommer för fort bara. Jag vill faktiskt ha min yngste son hos mig ett tag till. Typ så där en fyra-fem år till kanske. Jag har inte bråttom.

Aaaah!

Att göra avtryck

Jag brinner inte, inte för någonting. Jag brinner inte ens tillräckligt för att tycka att det är ett problem att jag inte brinner. Det finns inga stora politiska frågor som får mig att vilja förändra världen. Jag har inga stora intressen som upptar min tid, och jag har inga stora drömmar som får mig att försaka allt för att jag ska kunna uppnå dem. Jag kommer förmodligen aldrig göra några fantastiska upptäckter eller stordåd till mänsklighetens fromma.

Jag skulle vilja skriva en bok, någonting jag i och för sig knappast är ensam om, men numer inser jag att jag inte har någonting att berätta. Dessutom verkar det så trist att sätta sig ned och skriva, samtidigt som jag av tidigare erfarenhet vet att är det något jag är dålig på så är det den självdisciplin som krävs för att faktiskt sätta mig ner och utföra arbetet. Jag vill nog egentligen redan ha skrivit en bok.

En gång i tiden trodde jag att jag skulle göra skillnad, att jag skulle göra avtryck och bli ihågkommen i resten av mänsklighetens historia. Jag visste inte på vilket sätt, men jag visste att jag var ämnad för något stort. Idag kan jag konstatera att det förmodligen inte kommer att bli så. Inte för att det gör mig så mycket, men lite trist är det allt. Problemet ligger förmodligen i att jag inte visste hur det skulle gå till, det krävs nämligen något stort av en stor person. Och en sådan person bör definitivt brinna. Att sitta här i min soffa och tycka att det är jobbigt att 2 ½ män börjar så sent är inte den rätta vägen om man vill göra avtryck i historien.

Å andra sidan tittar jag på Smekmånaden med Ashton Kutcher och känner mig rätt tillfreds ändå. Jag har sett den två gånger förut och nöjer mig med att lyssna på ljudet och titta upp från datorn när det låter som om det är något kul som händer. Och som vanligt när amerikanska komedier utspelar sig Europa är européer primitiva och märkliga och egensinniga och fullkomligt omöjliga för vanliga människor att förstå. Och naturligtvis är Europa helt underbart romantiskt – egentligen. Fast standarden på det mesta är hopplöst låg. Precis som om hela Europa är en gammal öststat där ingenting någonsin har renoverats, mer än att någon har målat över alla sprickor och kackerlackor. Och självklart spricker fasaden så fort dessa fantastiska amerikaner dyker upp. Det enda som verkligen gör den nygifte mannen lycklig är när han i Venedig finner ett café med namnet America, där han kan se sport (Dodgers, som kommer att vinna) på TV. Han kallar det till och med A message from God. Herre Jösses! Om det var ett bättre ljud på någon annan kanal skulle jag lyssnat på något annat.

När jag åker på smekmånad ska jag åka till USA och hånflina åt alla töntiga och okultiverade människor som inte förstår att fotboll är en sport där man sparkar bollen mellan sig och inte kastar den. För då är det hands. Jag ska få en nära-döden-upplevelse av lycka när jag kommer till Café Sötälje och kräva att få äta kåldolmar till varje måltid utom frukost. Då räcker det ju med en kopp kaffe och en cig. Jag ska filma hela smekmånaden, sätta upp filmen på alla stora biografer och vinna alla möjliga olika priser. Då kommer jag slutligen att göra avtryck.

YES!