Nu gjorde jag det igen!

Ikväll har det varit Melodifestival och bland mina facebookvänner har det varit blandade reaktioner. Starkast reaktioner väckte naturligtvis Thorsten Flinck. Eftersom det inte förvånar någon och det bara är trist att filosofera kring det uppenbara så kan jag bara konstatera att alla reagerade precis som förväntat. De som brukar ha koll på Melodifestivalen var upprörda och vi andra var för en gångs skull lite lätt upprymda. När det nu gick som det gick så kommer vi säkert att titta på den där andra chansen som han gick vidare till. Men eftersom vi innerst inne inte bryr oss så kommer vi säkert att glömma bort det.

En annan gång när jag brydde mig om Melodifestivalen så satt jag med en schlagernörd på en krog vid Södra station tittade på en storbildskärm. Jag tror att det var 2008, så det är ju inte tillräckligt länge sedan för att jag ska kunna kalla mig själv en som aldrig någonsin ser på Melodifestivalen. Det var andra chansen, men jag kommer inte ihåg vilka som tävlade.

På tal om andra chansen så har jag idag träffat två människor som mötte varandra på internet för bara några månader sedan, och nu ska de flytta ihop. Hon tänker lämna sin hemstad, sitt jobb och sina vänner för att komma hit. Det måste vara underbart att vara så säker på vad man vill. Kanske är de lika osäkra som alla andra, men bara lite modigare. Åtminstone tillräckligt modiga för att våga satsa på det som kan vara rätt. Jag vet inte om jag ska vara mitt vanliga cyniska jag och himla med ögonen eller beundra dem, men på något sätt kändes de så trygga i sitt beslut att jag inte klarar av att vara som vanligt. Tänk om jag har blivit blödig... Nah! Det är inte möjligt. Men de kändes så bra tillsammans.

Thorsten Flinck, förresten, är speciell.

Någon gång ska jag skriva om män, men inte idag. Idag ska jag muttra över att jag inte vinner i det där spelet på facebook som jag alltid vinner i. Det är flera veckor sedan det hände senast och nu för tiden är min vanligaste placering trea. Trea! Jag är en väldigt duktig spelare i en usel spelares kropp och jag misstänker att det har någonting med rymden att göra, och en dag ska jag komma på hur det hänger ihop.

Förutom den sedvanliga tröttheten så känns det ändå ganska okej att vara jag. Om tre veckor är det sportlov och efter det brukar livet bli lite mer lustfyllt igen. På tal om det så har jag gjort en djupdykning in i mig själv och upptäckt min egen personlighetstyp; man brukar säga att det finns två olika typer av människor (i just det här avseendet alltså, egentligen finns det ju miljarders miljarder med olika typer), de som styrs av plikt och de som styrs av lust. Jag är en tredje sort – jag styrs helt och hållet av olust. Har väl ”Jag har fan ingen lust” gripit tag i mig kan ingenting få mig att göra det jag inte har lust till. Just nu är det en pinsam trave prov som inte blir rättade. Scheiße! så värdelöst allt är när det händer.

Hoppas ni slipper!