Privat eller offentligt?

Igår kände jag en svag krampliknande smärta i höger ryggmuskel och förstod direkt vad det var som var på gång. Jag försökte få Oscar att snabbt massera punkten där det hade börjat så att det inte bröt ut till ett ryggskott. Det hjälpte naturligtvis inte och i natt bröt ryggskottshelvetet ut. Nu vet inte jag om detta rör sig om en nerv i kläm eller om det är kramp i muskeln, men ont gör det. Anledningen till att jag inte vet är för att jag aldrig har varit hos någon läkare för att kontrollera det och anledningen till att jag inte har varit hos någon läkare är för att jag bara har haft så här en gång förut och då pratade jag med min läkare på telefon och beskrev smärtan.

 - Visst är det så att du kommer att skriva ut något antiinflammatoriskt och smärtstillande och be mig avvakta om jag kommer till dig idag?
 - Jo, så kommer det nog att bli.
 - Men jag har Voltaren hemma, som du har skrivit ut tidigare, kan jag inte ta av dem istället?

Vi diskuterade dosen och han bestämde att jag skulle ta hälften mot vad jag hade blivit rekommenderad när jag tidigare hade fått medicinen utskriven och att jag skulle återkomma om det inte hade blivit bättre på tio dagar. Det var inte bra efter tio dagar, men rejält mycket bättre och således återkom jag aldrig. Åtminstone inte i den frågan.

En av fördelarna med att ha en och samma läkare är att man kan känna sig trygg. Jag har sedan jag var liten mest gått hos privata läkare, när jag tänker efter närmare. Och det är lite märkligt med tanke på att vi inte på något sätt har varit särskilt välbärgade och min mamma aldrig var någon som tog för sig på det sättet, men det är ändå så det har varit. Det har naturligtvis inte varit dyrare, men enligt alla undersökningar så är det välbärgade och välutbildade som letar efter andra alternativ än de givna. Men mina läkare har alltså suttit i sekelskifteshus med trägolv och högt i tak.

För några år sedan gick mamma till en vårdcentral i landstingets regi och blev faktiskt både felbehandlad och nonchalant bemött. När jag då rekommenderade henne en annan läkare som arbetade på en privat vårdcentral i närheten så tvekade hon inte att boka en tid. Läkaren berättade varför hon fortfarande mådde dåligt, gav henne en cortisonspruta på rätt (sic!) ställe och ringde slutligen upp henne efter tre dagar för att kontrollera att det hade blivit bättre. Mamma var självfallet lycklig över att någon äntligen hade tagit henne på allvar och för att smärtan i höften var borta.

När mamma fick sin cancerdiagnos var all vård i offentlig regi, och på alla punkter var vården excellent. Personalen från ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet) hade kontakt med henne dagligen, strålbehandling och cellgiftsbehandlingen sköttes av två olika sjukhus och på båda ställena kändes det som om mamma var i goda och omtänksamma händer. Sista veckan i livet låg hon på Palliativa avdelningen på Södertälje sjukhus, och även där var vården och personalen fantastisk.

Vad vill jag då säga med detta?

Det spelar ingen roll vem som äger kliniken du går till. Det spelar ingen roll om vården drivs i privat regi, kommunens regi eller i landstingets. Det enda som är viktigt är att vården är god och likvärdig. Så länge vi kan leva upp till de kraven kan jag inte förstå varför man ondgör sig över ett privat alternativ bara för att det är privat, eller att man hyllar landstinget bara för att det ägs gemensamt. Bra vård är bra vård, och dålig vård är dålig. Så enkelt är det.

Vad mycket enklare det skulle vara om det var så vi tänkte allihop; bra är bra och dåligt är dåligt, oavsett om det gäller skolan eller vården eller omsorgen.

Detta är alltså vad jag tänker på en vacker söndagmorgon när jag borde vara ute och promenera och njuta av det vackra vädret istället för att begråta min stackars rygg och obefintliga sömn.

Nåväl, jag återkommer med lättsammare inlägg en annan dag. Men fram till dess må ni alla leva väl!