Eländes elände II

Den här veckan skulle jag ha arbetat undan allting, jag skulle ha rättat alla prov, förberett för den muntliga delen av nationella provet i svenska, skickat inbjudningar till utvecklingssamtalen och haft alla arbetsplaner klara. Jag skulle för en gångs skull gå på lov och få vara ledig, för en gångs skull så skulle min inarbetade tid faktiskt betalas ut i den ledighet som vårt avtal föreskriver; vi vill ju inte arbeta fler timmar per år än andra, fast det gör vi ju ändå. Jag skriver skulle, för här sitter jag nu i min soffa med rinnande näsa och snoriga ögon. Läpparna är spruckna och näsan sårig. Den enda glädjen i smolkebägaren är att jag tog hem alla prov i fredags när jag gick hem från jobbet. För så märkligt är lärarjobbet att det finns de som säger att vi är lediga jämt medan vi som har valt detta märkliga yrke upplever att det är precis tvärtom, att vi aldrig är lediga. Idag är jag sjuk och borde alltså inte göra någonting, eftersom jag faktiskt inte får lön den här dagen. Å andra sidan finns det ingen annan som rättar mina prov och det jag inte gör idag kommer jag att få göra en annan dag. Det hela innebär alltså att jag förväntas arbeta gratis. Nu skulle någon kunna påpeka att det är inte lärarna ensamma om att göra. Men då svarar jag: För den här lönen?!

Det är sant att jag har valt det här yrket, och det är sant att jag trivs alldeles utmärkt med allt som har med eleverna att göra och gladeligen skulle slippa resten. Men det är också sant att om lärarna hade samma köpkraft idag som 1991 så skulle vår lön vara tiotusen kronor mer i månaden. Vi har alltså inte bara en kass lön, vi har dessutom fått uppleva en reallönesänkning som är direkt oförskämd. Uppå det så har våra arbetsförhållanden försämrats. Tack kommunaliseringen! Tack Lärarförbundet! Tack Göran Persson! Jag förlåter er aldrig!

Se där! Lite bitterhet på min sjukdag. Vad ska jag säga om Björn Ranelid så här flera dagar efter att det hände? Jag tycker att det fanns en hel del charm i det han gjorde och kan inte förstå upprördheten. Någon jämförde med Let’s Dance och sa att det var samma mekanism som hade fått folk att rösta kvar Lasse Brandeby som nu gjorde att Ranelid hade gått vidare. Men jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror att en kombination av förakt för Melodifestivalen, en vilja att stödja en underdog och en stor portion humor kombinerats med att många tilltalades av bidraget gjorde att han gick till final. Det är ju inte bara så att han fick många röster, han fick dessutom flest röster, och så många stödröstare finns det inte. Väldigt många tar Melodifestivalen på stort allvar och de skulle aldrig göra något oseriöst av sin möjlighet att få påverka resultatet.

Och Stefan Örn ska aldrig mer ställa upp i någonting som har med Melodifestivalen att göra och kritiserar SVT för att de lät Ranelid delta. Hade han haft samma åsikt om Ranelid inte hade gått vidare? Jag har svårt att ta sådana utspel på allvar eftersom Stefan Örns huvudinkomst knappast kommer från Melodifestivalen, trots att han har skrivit Azerbajdzjans vinnarbidrag.

Och där kom alltså lite syrlighet från min sida. Två sura sinnesstämningar efter varandra vittnar om ett humör som inte är på topp. Hade jag varit av en annan sort så hade jag kunnat avsluta med en rolig historia, för att lätta upp liksom. Men nu kan vi alla glädjas åt att just den sorten tillhör jag inte.

Istället för att vara grinig över att det är fint väder när jag är sjuk och inte kan gå ut så publicerar jag en bild över hur jag önskar att mitt liv såg ut just nu.

Snor! Jag glömde skriva om snor. Om det kan ni dock läsa i ett tidigare blogginlägg.

Och här slutar detta inlägg.