Det är fredag och allt är lugnt!

Det har varit ett rån i min hemstad idag. Några beväpnade rånare körde upp på gågatan, sprang in i Telgehuset, fick med sig smycken från guldsmedsaffären och kastade sig in i bilen som stod startklar och väntade. En av männen blev skjuten av polisen i huvudet och sedan överkörd av sina vänner när de flydde från platsen. Naturligtvis dog han. Bilen fortsatte ut på Nedre Torekällgatan mot Nygatan. Där tog det stopp. När jag gick förbi uppe på Nygatan och såg avspärrningarna såg jag också en bil med kulhål i dörren och trodde att det hade varit någon form av intern uppgörelse på platsen. En äldre man talade med bruten svenska om för mig att det hade varit rån på Nygatan (det var ju där vi var men det är inte så lätt att hålla isär alla begrepp när en frågvis medelålders kvinna kommer och vill veta precis allt). Jaja, jag fortsatte min promenad och rundade hörnet och kom ner till gågatan där allt var avspärrat, så också Nancy’s Lounge där jag hade tänkt äta lunch.

Jag undrar: hur kunde polisen vara så snabbt på plats att de till och med hann skjuta en av rånarna?

Det är värdelöst att världen är sådan att rånare anser att de behöver vara just rånare och det är också trist att rånet sker just i Södertälje. Det sista vår hemstad behöver är ytterligare en sak som spär på fördomarna mot en stad som i grunden är en relativt trygg stad att bo i. Det spelar ingen roll att rånarna med all sannolikhet inte bor här, det är lik förbaskat vi som får leva med ryktet. För så konstigt är det, att om rånet hade skett ute i det välbärgade Djursholm så hade människor tyckt att det var förfärligt att rånare tagit sig dit ut där det är så bra jämt. Nu har det hänt här och nu är Södertälje återigen en otrygg stad i allmänhetens ögon. Det var liksom ändå vad människor hade kunnat förvänta sig av min lilla industristad med den stora slussen där sött möter salt.

Det är vår i luften och dagarna blir längre. Det är dags att ta bort allt julpynt och förbereda för uteserveringarna och glassförsäljningen.

Jag åt lunch med min son som ibland kan vara lite tvär.

Jag: ”Är du irriterad?”
Acke: ”Det är vardag, då pratar man inte, då gör man. Du pratar oavbrutet. Tyst med dig!”

Jag tror att ett avspärrat Nancy’s Lounge hade varit mer sällskapligt. 

När jag hade skvallrat med alla jag kunde skvallra med och gått förbi samtliga avspärrningar en gång till så kändes det som om jag inte kunde hämta mer ur den här dagen på stan och jag gick helt enkelt hem. Väl hemma förstod jag att min backiga gata också hade varit inblandad i händelserna kring rånet men den historien fick jag inte ihop riktigt och lämnar den därför därhän.

Jag har snart städat ut julen. Det är bara en stjärna kvar i köksfönstret men den får vara kvar ett tag till. Det är så mysigt att kliva upp när det lyser någonstans. Men på måndag börjar jobbet igen och då är julen definitivt slut trots att vare sig påsken eller fastan är här än.

Det är alltså dags att gå och lägga sig före tre på nätterna och kliva upp före elva på morgonen. Jag har gjort det förr och kommer att klara det även denna gång.

Ta det lugnt där ute!