Jag är ensam hemma

Idag har det varit en sådan där dag då jag har varit rastlös och samtidigt egentligen inte haft någon lust med någonting alls. Det kan vara sviterna av att jag inledde veckan med att vara sjuk och bara såsade omkring här hemma; förmodligen är det så. Jag har helt enkelt inte gjort av med tillräckligt energi och är samtidigt inte helt redo för världen än, trots att jag jobbade två dagar innan det blev helg. Eftersom min arbetsgivare så praktiskt har synkat uttaget av min inarbetade övertid till sportlovet så är jag ledig en vecka nu. Och jag hoppas verkligen att det här humöret förändras under veckan. Men det är skönt att göra ingenting också, och jag gick ju faktiskt bort till Konsum och köpte ketchup tidigare idag.

En frisyr att inte vara helt nöjd med

När jag är ensam hemma så leker jag med kameran. Jag tar roliga bilder på mig själv som jag raderar så att ingen hinner se dem. Jag leker skräckfilm och testar olika ansiktsuttryck, och jag spelar oberörd och försöker se fullkomligt naturlig ut. Antingen ser jag konstig ut när jag är naturlig eller så är jag dålig på att låtsas, men mina skräckbilder brukar däremot bli riktigt bra. Dagens skräckbildsserie förblir dock hemlig eftersom en del närbilder var så osmickrande att inte ens en gränslös person som jag kan med att publicera dem.

Jag blir glad över tanken på att jag har en bokad tid hos min frisör på måndag. För en gångs skull så bokade jag tiden för flera veckor sedan, så att jag verkligen inte skulle behöva vara ful i håret under lovet. Jag är glad trots att min frisör tar nästan femtonhundra för en behandling och jag just nu upplever mitt livs näst värsta räkningsmånad någonsin. Den värsta var juni 2008, men vem orkar tänka på pengar… 

Ikväll är det Melodifestival igen. Eftersom varken Ranelid eller Flinck är med och grannkanalen visar Strindbergs Gustav III så blev inte valet så himla svårt ändå.

Dagens sämsta: gratis Spotify har begränsningar jag inte visste om. Nu har jag nått kvoten för lyssningar av Cat Stevens och Thorstens Flincks bästa album. Jaha.

Dagens bästa: äh, kom igen! En sådan här dag finns inget som är bäst. Jo, förresten, jag har pratat med min kompis Marie som har bokat tågbiljett och kommer och hälsar på över påsken. Det ska bli kul att träffa henne igen eftersom vi inte har setts sedan i somras, då vi hasade runt i Italien tillsammans.

Dagens "Åh nej, vad klantigt!": jag höll på och joxade med det här så mycket att jag har missat hela första timmen av Gustav III. Men det gör inget, och det tackar jag Svt Play för.

Så här kan dagar alltså också vara. Ha det så gott, mina vänner!

Idag, en annan dag

Demokrati; jag måste säga något om demokrati. Jag brukar alltid framhäva mig själv som demokrat mer än något annat. Först och främst är jag demokrat. Visserligen har jag drag av att vara anarkist, men det är ju mer att betrakta som något friskt. Jag litar på att människor fattar vettiga och genomtänkta beslut om man tillåter dem att göra det, åtminstone de flesta, eller i alla fall många.

Igår visade min klarsynte son Oscar en bild för mig. Rubriken var Hur demokrati fungerar och på bilden är det fyra personer som står på kanten av en vulkan med kokande lava, en av dem ser ut som en intelligent människa och de andra tre lite mer som banjospelare. En av banjospelarna säger: ”Det spelar ingen roll att du har högre IQ och är mer välutbildad, vi andra vill att vi allihop hoppar i nu.” Nu är jag glad att min son är nitton år och intelligent så att jag slipper förklara att det bästa ändå är demokrati. Men det är klart att man funderar ibland.

Igår klagade jag förresten på sådant som var värt det, och visade en bild på hur jag önskar att mitt liv såg ut. Idag visar jag istället hur bra jag kan ha det, även när jag är sjuk. Semlor... så gott!

Och hur ser demokratin ut hos oss? Är det demokrati att ha två block att välja mellan? Om någon tillhör högerfalangen inom Socialdemokraterna så stödjer denne automatiskt Vänsterpartiet, fast Folkpartiet egentligen skulle ha legat närmare ideologiskt. Men då stödjer denne någon istället Moderaterna, och om det är helt otänkbart för vår socialdemokrat så återstår alltså att stödja planekonomi eller att strunta i att rösta.

Självklart borde vi ha ett system där människor fick rösta på partier som sedan bildade starka majoritetsregeringar tillsammans. Då skulle vi troligen få en ärligare politik. Idag läser jag i SvD att S, C och KD anser att människor som har varit dömda för brott tidigare ska kunna vara nämndemän i en domstol, medan V och M är emot. Så borde politiken se ut oftare. Men vad kommer att hända nu? Jo, Moderaterna samlar ihop de sina och så börjar de överlägga. Hur överläggningen slutar beror delvis på vad Folkpartiet bestämmer sig för att tycka. Oppositionen behöver inte göra detta nu eftersom deras valsamarbete inte har startat än; de är alltså fortfarande fria att tycka vad de vill.

Jag är mycket medveten om att jag idealiserar nu, men jag tilltalas mycket av att utöka demokratin och överge blockpolitiken. Och detta trots att jag tillhör det parti som lade grunden för Alliansen.

Idag läser jag också recensionen av Spöksonaten – snabbare och bättre än Mats Ek. Jag såg den i fredags på Dramaten och tyckte mycket om den, trots att jag var dimmig i huvudet av min begynnande superförkylning med extra allt. Pjäsen är en av fyra under temat: Satans Strindberg och inspirationen kommer från Malmögruppen PotatoPotato som under temat: Lite billigare Lite sämre har föreställningar som tolkar andra föreställningar. Det roliga här är att Mats Eks föreställning Spöksonaten går på Dramatens lilla scen och den som jag såg spelas i Målarsalen. Det är alltså både original och tolkning under samma tak. Jag vet inte om det framgår vad jag menar, men jag gillar idén i alla fall.

Dagens bästa: inte semlan, faktiskt, utan frukosten tillsammans med Oscar och Fredrika. Det är trevligt att göra saker tillsammans.

Dagens sämsta: långsamma datorer, mobiler som inte går att koppla ihop med datorn och allt annat som gör att man blir vansinnig på teknik.

Något annat som är bra: Oscar när han hjälper mig, trots att jag beter mig som en idiot och skriker åt maskinerna.

Ha're gott!

Eländes elände II

Den här veckan skulle jag ha arbetat undan allting, jag skulle ha rättat alla prov, förberett för den muntliga delen av nationella provet i svenska, skickat inbjudningar till utvecklingssamtalen och haft alla arbetsplaner klara. Jag skulle för en gångs skull gå på lov och få vara ledig, för en gångs skull så skulle min inarbetade tid faktiskt betalas ut i den ledighet som vårt avtal föreskriver; vi vill ju inte arbeta fler timmar per år än andra, fast det gör vi ju ändå. Jag skriver skulle, för här sitter jag nu i min soffa med rinnande näsa och snoriga ögon. Läpparna är spruckna och näsan sårig. Den enda glädjen i smolkebägaren är att jag tog hem alla prov i fredags när jag gick hem från jobbet. För så märkligt är lärarjobbet att det finns de som säger att vi är lediga jämt medan vi som har valt detta märkliga yrke upplever att det är precis tvärtom, att vi aldrig är lediga. Idag är jag sjuk och borde alltså inte göra någonting, eftersom jag faktiskt inte får lön den här dagen. Å andra sidan finns det ingen annan som rättar mina prov och det jag inte gör idag kommer jag att få göra en annan dag. Det hela innebär alltså att jag förväntas arbeta gratis. Nu skulle någon kunna påpeka att det är inte lärarna ensamma om att göra. Men då svarar jag: För den här lönen?!

Det är sant att jag har valt det här yrket, och det är sant att jag trivs alldeles utmärkt med allt som har med eleverna att göra och gladeligen skulle slippa resten. Men det är också sant att om lärarna hade samma köpkraft idag som 1991 så skulle vår lön vara tiotusen kronor mer i månaden. Vi har alltså inte bara en kass lön, vi har dessutom fått uppleva en reallönesänkning som är direkt oförskämd. Uppå det så har våra arbetsförhållanden försämrats. Tack kommunaliseringen! Tack Lärarförbundet! Tack Göran Persson! Jag förlåter er aldrig!

Se där! Lite bitterhet på min sjukdag. Vad ska jag säga om Björn Ranelid så här flera dagar efter att det hände? Jag tycker att det fanns en hel del charm i det han gjorde och kan inte förstå upprördheten. Någon jämförde med Let’s Dance och sa att det var samma mekanism som hade fått folk att rösta kvar Lasse Brandeby som nu gjorde att Ranelid hade gått vidare. Men jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror att en kombination av förakt för Melodifestivalen, en vilja att stödja en underdog och en stor portion humor kombinerats med att många tilltalades av bidraget gjorde att han gick till final. Det är ju inte bara så att han fick många röster, han fick dessutom flest röster, och så många stödröstare finns det inte. Väldigt många tar Melodifestivalen på stort allvar och de skulle aldrig göra något oseriöst av sin möjlighet att få påverka resultatet.

Och Stefan Örn ska aldrig mer ställa upp i någonting som har med Melodifestivalen att göra och kritiserar SVT för att de lät Ranelid delta. Hade han haft samma åsikt om Ranelid inte hade gått vidare? Jag har svårt att ta sådana utspel på allvar eftersom Stefan Örns huvudinkomst knappast kommer från Melodifestivalen, trots att han har skrivit Azerbajdzjans vinnarbidrag.

Och där kom alltså lite syrlighet från min sida. Två sura sinnesstämningar efter varandra vittnar om ett humör som inte är på topp. Hade jag varit av en annan sort så hade jag kunnat avsluta med en rolig historia, för att lätta upp liksom. Men nu kan vi alla glädjas åt att just den sorten tillhör jag inte.

Istället för att vara grinig över att det är fint väder när jag är sjuk och inte kan gå ut så publicerar jag en bild över hur jag önskar att mitt liv såg ut just nu.

Snor! Jag glömde skriva om snor. Om det kan ni dock läsa i ett tidigare blogginlägg.

Och här slutar detta inlägg.

Privat eller offentligt?

Igår kände jag en svag krampliknande smärta i höger ryggmuskel och förstod direkt vad det var som var på gång. Jag försökte få Oscar att snabbt massera punkten där det hade börjat så att det inte bröt ut till ett ryggskott. Det hjälpte naturligtvis inte och i natt bröt ryggskottshelvetet ut. Nu vet inte jag om detta rör sig om en nerv i kläm eller om det är kramp i muskeln, men ont gör det. Anledningen till att jag inte vet är för att jag aldrig har varit hos någon läkare för att kontrollera det och anledningen till att jag inte har varit hos någon läkare är för att jag bara har haft så här en gång förut och då pratade jag med min läkare på telefon och beskrev smärtan.

 - Visst är det så att du kommer att skriva ut något antiinflammatoriskt och smärtstillande och be mig avvakta om jag kommer till dig idag?
 - Jo, så kommer det nog att bli.
 - Men jag har Voltaren hemma, som du har skrivit ut tidigare, kan jag inte ta av dem istället?

Vi diskuterade dosen och han bestämde att jag skulle ta hälften mot vad jag hade blivit rekommenderad när jag tidigare hade fått medicinen utskriven och att jag skulle återkomma om det inte hade blivit bättre på tio dagar. Det var inte bra efter tio dagar, men rejält mycket bättre och således återkom jag aldrig. Åtminstone inte i den frågan.

En av fördelarna med att ha en och samma läkare är att man kan känna sig trygg. Jag har sedan jag var liten mest gått hos privata läkare, när jag tänker efter närmare. Och det är lite märkligt med tanke på att vi inte på något sätt har varit särskilt välbärgade och min mamma aldrig var någon som tog för sig på det sättet, men det är ändå så det har varit. Det har naturligtvis inte varit dyrare, men enligt alla undersökningar så är det välbärgade och välutbildade som letar efter andra alternativ än de givna. Men mina läkare har alltså suttit i sekelskifteshus med trägolv och högt i tak.

För några år sedan gick mamma till en vårdcentral i landstingets regi och blev faktiskt både felbehandlad och nonchalant bemött. När jag då rekommenderade henne en annan läkare som arbetade på en privat vårdcentral i närheten så tvekade hon inte att boka en tid. Läkaren berättade varför hon fortfarande mådde dåligt, gav henne en cortisonspruta på rätt (sic!) ställe och ringde slutligen upp henne efter tre dagar för att kontrollera att det hade blivit bättre. Mamma var självfallet lycklig över att någon äntligen hade tagit henne på allvar och för att smärtan i höften var borta.

När mamma fick sin cancerdiagnos var all vård i offentlig regi, och på alla punkter var vården excellent. Personalen från ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet) hade kontakt med henne dagligen, strålbehandling och cellgiftsbehandlingen sköttes av två olika sjukhus och på båda ställena kändes det som om mamma var i goda och omtänksamma händer. Sista veckan i livet låg hon på Palliativa avdelningen på Södertälje sjukhus, och även där var vården och personalen fantastisk.

Vad vill jag då säga med detta?

Det spelar ingen roll vem som äger kliniken du går till. Det spelar ingen roll om vården drivs i privat regi, kommunens regi eller i landstingets. Det enda som är viktigt är att vården är god och likvärdig. Så länge vi kan leva upp till de kraven kan jag inte förstå varför man ondgör sig över ett privat alternativ bara för att det är privat, eller att man hyllar landstinget bara för att det ägs gemensamt. Bra vård är bra vård, och dålig vård är dålig. Så enkelt är det.

Vad mycket enklare det skulle vara om det var så vi tänkte allihop; bra är bra och dåligt är dåligt, oavsett om det gäller skolan eller vården eller omsorgen.

Detta är alltså vad jag tänker på en vacker söndagmorgon när jag borde vara ute och promenera och njuta av det vackra vädret istället för att begråta min stackars rygg och obefintliga sömn.

Nåväl, jag återkommer med lättsammare inlägg en annan dag. Men fram till dess må ni alla leva väl!

Nu gjorde jag det igen!

Ikväll har det varit Melodifestival och bland mina facebookvänner har det varit blandade reaktioner. Starkast reaktioner väckte naturligtvis Thorsten Flinck. Eftersom det inte förvånar någon och det bara är trist att filosofera kring det uppenbara så kan jag bara konstatera att alla reagerade precis som förväntat. De som brukar ha koll på Melodifestivalen var upprörda och vi andra var för en gångs skull lite lätt upprymda. När det nu gick som det gick så kommer vi säkert att titta på den där andra chansen som han gick vidare till. Men eftersom vi innerst inne inte bryr oss så kommer vi säkert att glömma bort det.

En annan gång när jag brydde mig om Melodifestivalen så satt jag med en schlagernörd på en krog vid Södra station tittade på en storbildskärm. Jag tror att det var 2008, så det är ju inte tillräckligt länge sedan för att jag ska kunna kalla mig själv en som aldrig någonsin ser på Melodifestivalen. Det var andra chansen, men jag kommer inte ihåg vilka som tävlade.

På tal om andra chansen så har jag idag träffat två människor som mötte varandra på internet för bara några månader sedan, och nu ska de flytta ihop. Hon tänker lämna sin hemstad, sitt jobb och sina vänner för att komma hit. Det måste vara underbart att vara så säker på vad man vill. Kanske är de lika osäkra som alla andra, men bara lite modigare. Åtminstone tillräckligt modiga för att våga satsa på det som kan vara rätt. Jag vet inte om jag ska vara mitt vanliga cyniska jag och himla med ögonen eller beundra dem, men på något sätt kändes de så trygga i sitt beslut att jag inte klarar av att vara som vanligt. Tänk om jag har blivit blödig... Nah! Det är inte möjligt. Men de kändes så bra tillsammans.

Thorsten Flinck, förresten, är speciell.

Någon gång ska jag skriva om män, men inte idag. Idag ska jag muttra över att jag inte vinner i det där spelet på facebook som jag alltid vinner i. Det är flera veckor sedan det hände senast och nu för tiden är min vanligaste placering trea. Trea! Jag är en väldigt duktig spelare i en usel spelares kropp och jag misstänker att det har någonting med rymden att göra, och en dag ska jag komma på hur det hänger ihop.

Förutom den sedvanliga tröttheten så känns det ändå ganska okej att vara jag. Om tre veckor är det sportlov och efter det brukar livet bli lite mer lustfyllt igen. På tal om det så har jag gjort en djupdykning in i mig själv och upptäckt min egen personlighetstyp; man brukar säga att det finns två olika typer av människor (i just det här avseendet alltså, egentligen finns det ju miljarders miljarder med olika typer), de som styrs av plikt och de som styrs av lust. Jag är en tredje sort – jag styrs helt och hållet av olust. Har väl ”Jag har fan ingen lust” gripit tag i mig kan ingenting få mig att göra det jag inte har lust till. Just nu är det en pinsam trave prov som inte blir rättade. Scheiße! så värdelöst allt är när det händer.

Hoppas ni slipper!