Ett ovanligt politiskt inlägg - men ibland blir jag så trött

Antagligen är Moderaterna med Tobias Billström, Beatrice Ask och Filippa Reinfeldt det pinsammaste just nu i svensk politik. Jag säger bara en sak: "Skämmes tamefan!" 
 - Och då glömde jag ändå Christer G Wennerholm!

Jag glömde också teflonmannen Carl Bildt, som ju kan göra vad som helst utan att få den kritik han förtjänar, när jag skrev gårdagens statusuppdatering på Facebook. Men låt mig dela upp de som jag ändå tog med och systematiskt förklara vad jag menar, var och en för sig:

Tobias Billström: Det är skandal att vi har en rasist på posten som migrationsminister. Om ministerposterna är att betrakta som förtroendeuppdrag så är det förtroendet förbrukat nu. Vad ville han egentligen säga med att det inte var blonda och blåögda tanter som gömde papperslösa? Spelar det någon roll? Blir det lite sämre om det är landsmän som hjälper varandra? Är civil olydnad okej endast om det är en etnisk svensk som utför den? Vad fan menade han egentligen? Den representativa tanken med det svenska valsystemet får en helt annan bild så länge han sitter kvar på sin post.

Beatrice Ask: Med all den erfarenhet hon har så borde hon vara bättre än så här, jag förväntade mig mer av henne. Det är inte upp till en justitieminister att bedöma andras upplevelser när det begås övergrepp. Det är den utsatte som äger sina känslor, så är det bara, och det gäller även om man har varit utbytesstudent hos en svart familj i USA på 70-talet.

Filippa Reinfeldt: Hon är den egentliga anledningen till gårdagens ilska. Barnmorskorna i Stockholms läns landsting kan inte längre utföra sina arbeten. De hinner inte hjälpa och trygga upp förlossningarna så som de har kompetens till. De är frustrerade och står utanför Landstingshuset för att protestera, och Filippa kommer ut och säger att hon är bekymrad över att de har det som de har det och att hon vet att de jobbar bra. Vad är det för svar? Det är inga nyheter att pengarna till förlossningarna inom Stockholms läns landsting inte räcker till. Sedan Filippa Reinfeldt fick någon som helst makt över sjukvården i Stockholms län har den på alla punkter fallerat. Vårdval Stockholm är ett exempel på vad som händer när någon tror sig vara sig själv nog, och inte vill ta in erfarenheter från övriga Sverige. Redan när jag kandiderade för Centerpartiet som landstingsledamot i valet 2010 (vi fick inte in en enda från Södertörn så min femteplats är verkligen inte mycket att skryta med) tog jag upp problemen med vårdvalet. Naturligtvis fick jag inget gehör eftersom det var en politik som vi centerpartister förväntades stödja. Men ett system som har antalet besök som underlag för den ersättning vårdcentralerna får har lett till att läkare får ta hand om uppgifter som sjuksköterskor skulle kunna hantera – eftersom det ger mer pengar. Men det är inga problem, om den privata vården tar för mycket av våra gemensamma skattemedel så finns det alltid något annat man kan dra in på. Eller varför inte öka kostnaderna för alla som använder kollektivtrafiken?

Och då kommer jag osökt att tänka på:

Christer G Wennerholm: Stoppa honom, gör det nu! Stoppa honom! Privatiseringen är hans drivkraft och han kommer aldrig någonsin att låta det spela någon som helst roll om människor drabbas av den politik han för. Människor som pekar på oegentligheter och olagligheter kan han med lätthet låta bestraffa istället för att berömma. Den där chipshistorien är för gammal, men han fortsätter i sina gamla invanda fotspår och behöver inte oroa sig för hur fattiga människor faktiskt har det, eller hur ångesten över att vara arbetslös känns.

Inget av detta är nyheter, och jag kan inte tänka mig att ens alla moderater är nöjda med ovanstående personers insatser. Men en sak som är svår att komma ifrån är tanken på hur lite som skiljer de nya moderaterna från de gamla, och hur detta borde spilla över på Fredrik Reinfeldt till slut. Två av dem är ministrar i hans regering och två av dem verkar i det landsting där han själv bor. Säger han aldrig någonsin ifrån? 

Ta hand om varandra ibland!