Ensamhet och projekt

Nu är det dags att påbörja ett nytt projekt igen. Även denna gång ska det handla om att läsa. ”Även denna gång?”, kanske någon som inte läst och kommit ihåg vartenda ord jag har skrivit undrar. Ni behöver inte oroa er, ni behöver inte gå tillbaka i bloggen för att förstå. Det räcker med att ni vet att jag ibland sätter igång små miniprojekt.

Mitt pågående projekt är att läsa klart högen med böcker på sängbordet. Just nu är det fyra pocketböcker som ligger där, och de ska läsas i den ordning de råkade hamna när jag lade dem där eftersom ett bra projekt har regler. Det innebär att nästa bok jag påbörjar kommer att vara Kaffe med musik av Karin Brunk Holmqvist. Den känns inte helt inspirerande, men jag har ju ändå köpt den för att jag tänkte något om den i bokhandeln och därmed är den värd att läsa. Jag längtar till bok nummer tre som är Frukost på Tiffany's av Truman Capote.

En sommar läste jag nyöversättningen av Stolthet och fördom av Jane Austen och parallelltittade på TV-serien för att se hur väl serien överensstämde med boken, men det har jag skrivit om tidigare så det tänker jag inte orda mer om nu.

Mitt nya projekt, som ska påbörjas ikväll, är att jag ska titta på Midnight in Paris av Woody Allen och skriva en lista över alla kända personer som jag möter i filmen och sedan läsa minst ett verk av var och av dem. Jag tror att alla är författare men om någon inte är det så får jag ta del av den personens arbete på något annat sätt. Jag ska göra en liten förteckning med en kort levnadsbeskrivning och se varför det är så logiskt att de träder fram i den kontext som de gör i filmen. Vad kul jag ska ha! Och vad lång tid det kommer att ta. Ska jag sätta en deadline? Nej, då tappar det karaktären av att vara ett nöje. Det spelar helt enkelt ingen roll hur lång tid det tar.

Ibland tänker jag på ensamhet och på att jag aldrig är ensam, fast jag är det nästan jämt. Det är en ynnest att kunna välja. Igår var jag på Moderna museet tillsammans med en vän som jag lärde känna för lite drygt fem år sedan. Jag tycker att vi tittade på utställningarna med behållning men det intressanta var ändå vinet och samtalet efteråt. Vi planerade en långhelg i Lissabon i oktober och jag hoppas att den kan bli av. Det hela är beroende av hur vi kan få ihop ledigheten, men det löser sig säkert. 2008 var vi i Bohuslän en vecka tillsammans och vi har också delat hotellrum i Barcelona en gång, så jag vet att det är en bra människa att resa med. För sådant kan man ju aldrig veta utan att ha provat.
 

 - Vad gör alla dess ensamma människor hela dagarna?  - De fotograferar.

Idag ringde Johan och frågade om jag ville följa med till Dramaten och se Den girige. Det ville jag i och för sig, men jag ville ännu hellre träffa min yngste son och hans lilla familj. Det var lite synd att det krockade eftersom Den girige är bland det bästa jag har sett på en scen. Jag såg den annandag jul 2010, eller var det tredjedag jul? Det spelar inte så stor roll vilket, men en riktigt bra föreställning var det i alla fall. Jag rekommenderade Johan att ringa till Lena som tidigare hade frågat mig om jag ville göra något tillsammans med henne idag.

Jag får ibland frågan om jag inte känner mig ensam. Och det är väl klart att jag gör, det gör väl alla ibland. Men jag tror att jag får frågan för att jag inte lever i någon parrelation. I en modern värld så finns det fortfarande de som tycker att man är ensam för att man reser iväg själv ibland. Om jag skulle fråga en av mina gifta vänner om hon eller han känner sig ensam så undrar jag vad de skulle svara. Och mest av allt undrar jag om de skulle svara ärligt.

I somras reste jag till Italien själv och en av mina kompisar reste till Thailand, precis lika själv. En tredje reste till Kroatien. Det är väl klart att vi skulle kunna ha rest ihop, men varför skulle vi? Vi skulle ju inte till samma plats.

Men i oktober ska jag som sagt inte resa själv, och jag ska heller inte resa själv veckan efter midsommar när jag reser till Wien och Bratislava med en annan vän. Men om jag inte ibland får vara ensam och göra det jag själv vill, under långa perioder och inte bara en eftermiddag, så kommer jag att bli fysiskt sjuk. Vi är sådana, vi som trivs med oss själva, och vi kräver inte att ni andra förstår vad vi håller på med men vi vill att ni accepterar det.

Och, ja, ibland känner vi oss också ensamma.