Vad gör man när kulturgeografi och naturgeografi krockar?

Pappa och jag bestämde redan igår att vi skulle cykla till Järna och kolla in de där dammarna i Järna som har engagerat så många eftersom det känns vettigare att veta vad det handlar om när man har sett dem. Vi bestämde att vi skulle höras efter åtta och mentalt ställa in oss på att han skulle cykla hemifrån sig halv nio och vara hos mig ungefär en kvart senare. Redan när vi avslutade samtalet så visste jag att det där aldrig skulle hålla. Och mycket riktigt så ringde pappa tjugo över sju (och ytterligare en gång tio i åtta) och satt och väntade i min park när jag tog ut cykeln kvart över åtta.


Detta är vad jag oftast får se när pappa och jag är ute och cyklar. Han har på något sätt alltid lite bråttom.

Igår fikade jag med en vän på Sturehofs slott. Jag råkade som vanligt ta ett pendeltåg för tidigt och fick därför vänta på henne en stund i Rönninge innan hon kom.

Hur starka är de där sociala generna egentligen? Det är skrämmande och märkligt hur det som retade gallfeber på mig som ung har blivit en fullkomligt naturlig del av mig idag.

Ibland slås jag av hur fantastiskt livet är. När pappa och jag hade kommit till Järna och hittat en av dammarna så frågar vi en kvinna om vi har hittat rätt damm. Det visar sig att denna kvinna är en av de mest aktiva i frågan. Hon är dessutom pensionerad lärare och alltså en god berättare. Hon berättade om blotplatser, norrgående källor, skrock och kyrkans övertagande av platsen. Hon visade oss en källa där det ligger två kåsor så att vi kunde få smaka på vattnet. Hon visade också var de tog upp sina båtar för tusen år sedan. Hon tog oss till en runsten (och jag fick visa att jag kan läsa runor). Med massor av historia med oss i bagaget så har jag fått ytterligare en dimension att föra till mina tankar om dammarna vs havsöringen i Moraån i Järna. Vilken fantastisk tur att just den kvinnan var där när pappa och jag kom med våra cyklar upp ur snåren. Hon är en av Järnas starka personligheter som undervisat många järnaungdomar men tyvärr kommer jag inte ihåg hennes namn just nu.

Ett försök till lösning vid en av dammarna. Av någon anledning har det inte alls varit så bra som det var tänkt. Om dammen inte känns som en naturlig miljö för havsöringen så kan den bli förvirrad och vända om istället för att fortsätt till nästa damm och så småning om komma till naturliga flöden och lekplatser. De gör inte alltid som man vill, de där fiskarna.

Om man med klokskap menar att man vet mycket men ändå inte kan ta ställning så har jag blivit klokare av dagens cykeltur till Järna. Hur ska vi kunna riva dammar som grundlades redan på 1500-talet? Hur ska vi kunna bevara den biologiska mångfalden när inte havsöringen kan ta sig till sina lekplatser? Lösningen finns förmodligen någonstans där vi idag inte har varit än, men som det ser ut nu så är det en fråga där två motstridiga ekvationer på något mirakulöst sätt ska synkas. Jag är glad att det inte är på mig det hänger eftersom jag absolut inte vill se dammarna rivna men heller inte vill vara en av alla de som låser sig vid något absolut nej till någonting. Och jag vill absolut inte heller vara medskyldig till att havsöringens naturliga habitat utarmas och vi till slut endast får några få och svaga individer kvar.

Det tog pappa och mig över fem timmar att bli klara med vår cykeltur. Det var årets första cykeltur och efter en hemresa med motvind, landsväg och regn så vet jag inte om jag har lust att bege mig ut på något liknande igen. Å andra sidan så vet jag att när pappa ringer så kommer jag att säga ja i alla fall. Det är liksom det som är reglerna.

Mors Dag. På mors dag för två år sedan fick mamma veta att hon hade en cancer som skulle vara det som hon så småningom skulle dö av. Lite drygt fyra månader senare var hon borta. Kommer mors dag efter det någonsin att bli någonting annat än en dag med ett inslag av sorg? Troligen inte, men det är heller inte nödvändigt. Jag har ingen ambition att glömma; att minnas det sorgliga är inte farligt. Även döden är en del av livet, och dit hör ju också sorgen. Att minnas mamma är ibland ledsamt och sorgligt. Hon var en starkt levande människa som inte alls ville dö, men livet är inte rättvist och det finns inte någon som helst vettig turordning för hur människor ska försvinna. Och den mamma jag minns är inte sjuk, utan rolig och ibland otroligt jobbig, precis som mammor ska vara. Framförallt var hon min mamma.

Människor är mjuka

Idag blev jag kallad cynisk. Förmodligen hade personen rätt, jag kan nämligen vara cynisk ibland. Ibland är jag också elitist. När dessa två egenskaper uppenbarar sig vid ett och samma tillfälle så kan jag rentav framstå som obehaglig. Jag blev kallad cynisk när jag sa att insikten om att det inte finns någon som helst kompetens någonstans över huvudtaget har gett mig ett stärkt självförtroende, och att jag därför skulle kunna tacka ja till i princip vilket uppdrag som helst eftersom det räcker med att låtsas som om jag har koll på läget för att framstå som fullkomligt enastående.
 

Det är definitivt inte det mest briljanta som jag har sagt i mitt liv, men ibland är det som om jag eldar upp mig själv och går i spinn. Då kan jag bli så där vass och cynisk och kanske lite läskigt okontrollerad också. Men jag tycker faktiskt att påfallande många saknar förväntad kompetens utifrån det uppdrag de förväntas utföra.
 

När en statsminister säger att kravaller och bilbränder i förorten är ett invandrarproblem visar han inte bara upp en bristande kompetens, utan också en brist på självkritik och vilja till lösning. Det är ett socialt problem och det är bara när det behandlas som ett socialt problem som det kan lösas. Fakta: invandrare som har jobb och utbildning och bor i andra områden bränner inte bilar. Det är till och med så att det är en väldigt liten andel av alla invandrare utan jobb och utbildning som bränner bilar. Således är inte kriteriet för invandrare att de är bilbrännare. Det här vet statsministern, men han låtsas inte om det utan väljer att istället ljuga för oss. På så sätt hoppas han slippa konfrontera sig själv, några ministrar, sin exfru och en hel regering. Sociala problem löses nämligen bäst med sociala lösningar och då måste ju regeringen byta politik. Och hur skulle det se ut?
 

Eftersom jag kommer att göra samma analys som de flesta andra så kommer jag inte att presentera alla mina tankar kring vad som händer i Stockholms förorter, men att höra ungdomar prata om aina, ainabilar och ainahuset samtidigt som de tittar på foton på mobiltelefonen säger någonting som är viktigt att komma ihåg: Det är allas vår framtid vi äventyrar när vi låter de sociala klyftorna växa. Vart kommer detta att leda? Kommer vi att få uppleva hur gated communities, grindsamhällen, växer fram även i Sverige? Kommer utanförskapen att leda till än mer okontrollerade innanförskap? Vi går en farlig framtid till mötes om vi inte börjar agera nu.
 

Två unga män och en trampbåt. Med den kunde de ta sig till Fittja och ön mitt emot Slagstabadet. De kunde också kolla in färjan till Ekerö och trampa omkring på Mälaren i sin egen takt medan de andra åt nygrillade hamburgare. Vad fick mig att tro att unga människor inte drömmer? Det är skönt att de sura och cyniska dagarna ersätts med de lugna och eftertänksamma ibland.

När människor är psykotiska så behöver de medicineras för att bli mottagliga för samtal och andra terapier. Jag ser det som att det är samma sak nu: polisen behöver få göra sitt arbete så att det lugnar ned sig. Sedan kan arbetet med att stärka de utsatta bostadsområdena börja. En bra start är att låta den stora majoriteten av positiva krafter komma till tals. Man ska nämligen inte glömma att flertalet av de bilbrännande och stenkastande unga männen sedan tidigare är kända av polisen, och även det är ett fåtal av alla boende i förorterna. Det är tramsigt att skylla på att en man blev skjuten för en vecka sedan, det är inte alls så att unga män bryr sig om vad som hände just med den här mannen. Dödsskjutningen fungerade däremot alldeles utmärkt som bränsle för en frustration och tristess som de upplever i sina liv.

I måndags träffade jag en vän på Taco Bar i Södertälje. Vi talade om våra jobb och jag frågade honom när ungdomar hade slutat att drömma.

 – Det var när de började knulla i Big Brothers, svarade han utan att blinka.

Han fortsatte sitt resonemang och sa att när TV började visa skit och tidningarna fylldes av en mix av BB-kändisar, kungligheter och sådana som faktiskt hade uträttat något så uppstod en falsk tro på att de här människorna på något sätt var jämställda. Om man målade sig blå, hade offentlig sex eller söp sig full i ett låst hus så skulle man få vara på samma fest som kungabarnen. Man skulle få högsta möjliga utdelning för minsta möjliga insats. Därför drömmer inte ungdomar idag; de vill göra ett snabbt klipp så att de kan få vara ifred i sin intighet.

Och så kallar man mig cynisk.

Igår frågade en elev mig hur man gör för att få ett bättre självförtroende. Jag svarade att om man gör bort sig några gånger så lär man sig att det inte gör så ont, och då vågar man mer och mer. Då sa en annan elev att man skäms när man svarar fel om man tror att man har rätt, men när man inte vet så chansar man och svarar i alla fall, och då är det inte pinsamt att svara fel eftersom man ändå inte visste. Vi satt och åt lunch i matsalen och jag tänkte att det var gulligt av en ganska cool kille att berätta för en annan kille hur han tänkte kring att våga göra bort sig.
 

Sensmoral:

·         Människor är mjuka.

·         Man får självförtroende av att göra bort sig.

·         Isolerade människor riskerar att bli farliga människor.

·         Men de är fortfarande mjuka.

·         Unga människor är empatiska och bryr sig om varandra.

·         Alla människor drömmer ibland.

·         Och så är de mjuka.

Ta hand om varandra!

En tur-och-retur till Antibes

Jag vaknade tidigt idag. Känslan var att jag hade sovit hur länge som helst, men klockan var inte mer än sex. Det är en av fördelarna med den stundande årstiden; det går att vakna tidigt och ändå känna sig utsövd. Det förändrade sömnbehovet skapar oändliga möjligheter och jag känner att kreativiteten blir en konkret känsla igen. Än så länge är det bara en känsla, för jag kan inte påstå att jag får någonting gjort.

Igår konstaterade jag en lättare tvättkris och idag vaknade jag tidigt. Jag vill inte överdriva och säga att jag skuttade nedför trapporna till tvättstugan men på något sätt tog jag mig dit i alla fall. Tvättstugan var ledig. Min starkaste känsla just då var att jag inte hade någon lust att tvätta en sådan här fin morgon. Istället bokade jag tiden som börjar klockan fem i eftermiddag. Jag vill hinna ta en promenad innan det blir dags för min frukost på Tratten. När jag kom upp till lägenheten så tänkte jag att jag skulle starta datorn – och här sitter jag nu. Jag orkar inte redogöra för allt som jag skjuter upp, men jag vill ändå säga att prokrastinering har blivit en livsstil för mig.

I Svenska Dagbladet går det att läsa att Miljöpartiet har gått framåt i den senaste Sifoundersökningen. Och det är inte lite de har gått fram; med två procentenheters ökning så står de för mätningens största ökning. De är just nu ohotat tredje största parti med nästan fyra procentenheters skillnad till fyran Vänsterpartiet. Centern har pallrat sig upp över riksdagsspärren och fick 4,1% i mätningen. Det rödgröna blocket har just nu egen majoritet. Det är lite tramsigt att räkna i block eftersom ingen vet vilka samarbetskonstellationer vi kommer att få se efter valet, men det ger ändå en fingervisning om åt vilket håll väljarsympatierna går.

Nästa år har vi ett supervalår att vänta. Det kommer att vara val till allt. Själv har jag redan nu en del planer för nästa sommar. Jag har bestämt mig för att fräscha upp mina gamla bortglömda franskkunskaper och gå en kurs på Folkuniversitetet. Igår, när jag borde ha jobbat, tittade jag på en del intressanta språkresealternativ till Frankrike. Mest intressant var en resa till Antibes där jag både skulle få gå på kurs och få möjlighet att göra vad jag vill. Jag kommer inte att välja att bo hos en värdfamilj eftersom jag tycker att det är skönt att såsa omkring för mig själv, men annars hade det varit ett kul alternativ förstås.

På Antibes officiella hemsida så glassade de med att de hade världens bästa Picassomuseum. Är det verkligen möjligt att det är bättre än det i Barcelona? Det är hur som helst det första – Le premier Musée Picasso. Minimiåldern för att få delta i kursen är femtio år. Då är det ju tur att jag fyller just femtio nästa år. Vad mer är det för dörrar som öppnas när jag uppnår denna aktningsvärda ålder?

Det tål att tänka på, men det är säkert en hel massa kul. Nu ska jag äntligen bege mig ut i denna inte så tidiga sommarmorgon och njuta av en promenad innan det blir dags för klassikern frukost på Tratten.

Ta't lugnt där ute!

Parkteater och nyord

Idag kom Parkteaterns program för sommaren 2013. Varje år, i början av maj, försöker jag att få tag i det. Och varje år tycker jag att det kommer försent eftersom jag hinner gå in på Stadsteaterns hemsida flera gånger för att vara säker på att de inte har släppt det lite tidigare denna gång. Det gör de ju aldrig, men hur ska jag kunna vara säker på att det inte händer just den gången jag inte kollar? I år var det en hel del inriktning på föreställningar för barn och deras familjer. Det är ju förstås bra att barn tidigt lär sig att tycka om teater och att det finns ett bra utbud för dem, men för egen del hade jag hoppats på lite mer vuxen repertoar. Men några måsten hittade jag förstås.

Jag och Johan på Parkteaterns premiär 2011. Vi kom i tid och fick plats längst fram. Jag är ju en tidspessimist och kommer alltid i tid. Johan, däremot, är en tidsrealist så han kommer också alltid i tid. Det är för övrigt jag som har vecklat ut sommarens program. Förmodligen planerar jag kommande Parkteaterbesök. Fotot har förresten någon från Parkteatern tagit, och jag har helt sonika snott det från dem.

Kåldolmar & kalsipper: Nationalteaterns saga, som vad jag vet aldrig har satts upp på en scen, blir årets premiärföreställning. Barnkulturen var välgjord och viktig under 70-talet, och min fråga blir: när kommer Ville, Valle och Viktor tillbaka? När jag läser programmet så ser jag att det bland annat kommer att bli punk, ska och calypso av de gamla låtarna från LP-skivan. Nämen, det här bara måste jag se. Jag siktar in mig på premiären den 4 juni i Galärparken så att det finns tid att se den två gånger om det känns rätt.

 

Utan titel: Vi får följa Ardalan Esmailis flykt från Iran i form av stand up. Enligt recensioner så ska det vara med både humor och smärta. Det är ett samarbete med Unga Klara och tydligen finns det även en lärarhandledning att tillgå. Wow! Den spelas under fyra dagar i juni, mitt i betygsättningsprocesstressen. Men ett måste är ett måste och eftersom slaveriet aldrig infördes i Sverige så avstår jag från gratisarbete och går på Parkteatern. Dessutom gör ju lärarhandledningen att det kan betraktas som arbete på förtroendetid och den förfogar jag ju själv över.

 

Skippin’ Through the Graveyard: ”Med svart komik, spirituell stämsång och extatisk linedance söker fyra osannolika missionärer efter meningen med tro.” 1-2 juli i Galärparken. Försök att få mig att missa det!

 

Marika Carlsson – en negers uppväxt: En enda föreställning, 31 juli, Under Eken. Stand up är bäst på små scener men det finns risk för att det blir väldigt trångt. Jag kanske gör ett försök om det är en sådan dag med en sådan känsla. Hon var riktigt bra när jag och lillebror såg henne på Norra Brunn för något år sedan. Det kan vara värt ett försök, men jag tycker verkligen att trängsel kan ta bort väldigt mycket av en upplevelse.

 

Bolanders skor – en foträt rysare: Gerhard Hoberstorfer har regisserat årets bidrag från Klara soppteater. Mats Qviström, som alla södertäljebor minns från Sommarteatern, spelar en av två damer i detta triangeldrama för två. Den spelas på flera olika datum i augusti och verkar vara så där perfekt sommarlättsam som Parkteatern ska vara.

 

Annars är augusti som vanligt dansmånad och det finns massor av föreställningar som är intressanta och det blir svårt att välja ut något speciellt, men allt håller med all säkerhet hög klass.

 

Det blir en bra sommar i år, Insha'Allah!

 

På SVT Text stod det idag att läsa att Sverige är det land av 34 OECD-länder där inkomstspridningen har ökat snabbast. Om det här hade varit en nyhet innan den nymoderata ordlistan kom till så hade det förmodligen betytt att inkomsterna hade spritt sig mer jämnt hos oss än i andra OECD-länder. Idag betyder det att inkomstskillnaderna har ökat mest hos oss. Som svensklärare blir jag så upprörd att jag knappast kan andas. Vart är vi på väg när inte ens språket får vara ifred?

 

Om jag ber en gymnasieklass att sprida sig så menar jag att de ska vara jämnt fördelade över en yta, inte att de ska stå lite glest på ett ställe och i en klump på ett annat! Det kommer inte att vara någon som helst tvekan kring vad jag menar, utan de kommer snällt att  s p r i d a  sig. Hur kommer det sig att SVT har anammat dessa dumheter? Eller snarare: Hur kommer det sig att denna otroligt märkliga ordvrängarordlista har fått en sådan genomslagskraft?

 

På tal om märkligt så har mina tio timmar hos Spotify tagit slut igen. Den sista låten var för denna gång Rudie Can’t Fail med The Clash, och den tog precis slut. Är det ett tecken på att jag borde börja betala?

 

Att skriva

 

Oidipus, kom hem! /Mamma

Nej, stanna där du är! /Pappa

 

på tavlan och förklara för eleverna varför det är ett roligt klotter och en elev efteråt säger: "Det här kommer jag aldrig att glömma" gör att jag blir glad över att jag valde att bli lärare.

That's all Folks!

Det kollektiva skämset

 – Det är katastrof här. Min rakapparat gick sönder medan jag rakade mig. Du måste gå till Wessmans och köpa en ny.

 – Åh, vad jobbig du är. Hur illa är det?

 – Jag har rakat halva hakan, och om jag går ut nu så kommer det att spilla över på dig.

 – Men jag har precis vaknat och har inga kläder på mig.

 – Klä på dig! Annars spiller det över på mig.
 

Varför är vi så rädda för att andra människor än vi själva ska göra bort oss? Vad är det som gör att vi tror att andra ska bry sig om vad som händer människor i vår närhet och att det i sin tur skulle påverka deras bild av oss? Och varför spelar det någon roll? ”Titta! Där går Katarinas son med bara halva hakan rakad. Hon är alltså dum i huvudet.”
 

Det pinsamma med detta är väl snarast att jag inte ens gör det bra. Någon krissituation är det i alla fall inte tal om.

Jag tror att de flesta av oss har minnen av hur vi har skämts över våra föräldrar och önskat att de hade vett att synas lite mindre. Det är inte hela världen och något som föräldrar helt enkelt får leva med. Det enda naturliga undantaget från den regeln är faktiskt jag. Som förälder har jag ibland varit lite tveksam, men jag har banne mig aldrig varit pinsam. Trots det så tyckte min yngste son vid ett tillfälle att om han visade tecknet för Time out så skulle jag vara tyst. Jag blev naturligtvis grovt förolämpad och sa att det faktiskt inte var okej att tysta mig. Han måste ha tänkt på det där under natten för på morgonen innan han skulle gå till skolan så sa han:

 – Jo, mamma, det där tecknet. Det är inte meningen att du inte ska få prata. Jag tänkte mer att vi skulle använda det vid krissituationer, om du börjar sjunga eller så.
 

Krissituationer?!
 

Jag har i perioder varit den allra fattigaste människa jag någonsin har träffat. Jag var ensamstående mor till två barn och pluggade vid Uppsala universitet precis under åren då barntillägget på studiestödet var borttaget. Med dyra resor, läroböcker och två hungriga barn så hände det mer än en gång att pengarna var slut samma dag som räkningarna var betalda. Värst var perioden mellan sista studiestödet och första sommarjobbslönen, då det verkligen inte fanns några pengar alls. I sex veckor skulle vi klara oss på ett halvt studiestöd med lån; systemet var faktiskt så märkligt. Jag bad Telgebostäder om uppskov med hyran och snodde servetter från Pressbyrån om toalettpappret tog slut. Men livet var tvunget att pågå ändå. Det var ju sommarlov.
 

En gång köpte vi en trisslott och vann femtio kronor, tog en trisslott och hälften av pengarna och vann igen. Tills slut hade vi vunnit tillräckligt för att planka på pendeln till Stockholm och göra något kul. Vi köpte en varsin bakad potatis med fyllning för pengarna, hasade omkring ett tag i sommarstockholm och plankade på pendeln hem igen. Jag har ett minne av att vi köpte glass på Fjällgatan, men det kan ha varit vid ett annat tillfälle.
 

Jag ville aldrig att mina barn skulle behöva känna sig dumma för att vi inte hade nog med pengar och jag försökte därför göra det till något kul och spännande. Servetterna på Pressbyrån hade ett meddelande där det till exempel kunde stå ”Det sägs att du är snygg i duschen” eller ”Du är en goding”, och det är ju jättekul att torka sig med sådana servetter. Åtminstone kunde jag ibland höra barnen skratta inifrån toaletten. När vi plankade på tåget så hade vi bestämt att om det kom en kontrollant så skulle vi säga att vi inte hade någon biljett, och om de frågade varför så skulle vi svara:

 – Nä, för vi sket i det!

Jag var livrädd för att någon kontrollant skulle komma, men barnen tyckte att det var jättespännande och hoppades innerligt på att någon skulle dyka upp.
 

Jag vet inte varför jag tar upp det där just idag, men ibland tänker jag på att efter snart sju år med Alliansen och de ökande klyftorna i samhället så är det dags för ett regeringsskifte. Jag var fattig därför att jag hade bestämt mig för att plugga trots att alla, på grund av min situation, avrådde mig från det. Jag visste att det någon gång skulle ta slut. Så är det inte för alla ensamstående föräldrar, det finns många som har en situation som är liknande den som jag och barnen hade – men för dem finns inget slut i sikte. Varför är det inte fler som protesterar mot skillnaderna? Är verkligen våra extrapengar i jobbskatteavdrag så viktiga för oss? Är det så viktigt att dra av för bartendern på vår privata fest att vi inte är beredda att avstå från det avdraget? När blev vi sådana?
 

Nu tycker jag att vi tar och bestämmer att vi lägger av med att inte bry oss om varandra. Om vi ska skämmas för vad andra gör så ska vi också skämmas när vi själva inte gör vad vi kan för att det ska vara bra för fler än bara oss själva.
 

Att ta hand om barn är väl ingen big deal

Jag googlade efter något, jag minns inte vad, när helt plötsligt ett foto av mig dyker upp. Det var ett blogginlägg från äldste sonens blogg där han berömde sig för att vara en fantastisk barnvakt. Min kommentar till detta är: Han har varit barnvakt.

Det är ett stort ansvar att ta hand om barn, oavsett om det är egna eller andras, och ofta blir det bra även om det inte alltid blir som man har tänkt sig. Fortfarande när jag går förbi platsen på Drottninggatan där det tidigare fanns en bankomat och några parkbänkar, nästan ända framme vid Strömgatan, så tänker jag på den gången när jag bad mina båda söner att sitta på en bänk medan jag hämtade ut pengar från bankomaten. Sönerna, elva och fyra år gamla, satte sig snällt för att vänta på sin mor; en mor som utan en tanke på några barn fortsatte att lugnt strosa Drottninggatan fram mot Sergels torg. När jag kom fram till Sergels torg så stod där några försäljare som sålde skärp och solglasögon, och jag tänkte att det hade varit bra om Oscar, fyra år, hade varit med eftersom han behöver ett par solglasögon. Oscar! Barnen! Jäklar!

 

Naturligtvis var de inte kvar när jag kom tillbaka. Hade jag egentligen förväntat mig det? Jag fann dem när de stod och tittade på vykort, och som vilken god mor som helst så var jag arg för att de inte hade suttit där jag hade sagt åt dem att sitta. Alexander svarade att han trodde att jag hade övergivit dem. Så här i efterhand kan man ju tänka mycket kring att barn som tror sig vara övergivna började leta efter vykort. Hur tänkte de egentligen?

Jag har fått ett barnbarn, det är riktigt kul och jag ser fram emot att få resa iväg med min lille kompis om några år. Barnets far, Oscar, har dock påpekat att det inte blir någon resa förrän jag kan visa upp en hotellbokning. Det tycker jag är att misstro en mamma som har tagit med sina barn på resor som andra barn inte har fått vara med om. Hade Oscar föredragit ett all inclusive-hotell på någon barnvänlig strand? Ärligt, hade han det? Inga vettiga människor vill åka på något sådant! Värre skit är ju svårt att tänka sig. Och med det i tanke så är kanske en natt på en trottoar i Barcelona, ett dygn på en grekisk ö där ingenting ser ut som på kartan (vi var på fel ö och upptäckte det först efter ett dygn) eller ett rån i Madrid inte så illa ändå.

 

Den här helgen är min elvaårige brorson hos mig. Eftersom jag är en snäll Faster Knaster så har elvaåringen fått välja film, sådant kan nämligen var lite spännande. Cockenys vs Zombies är både blodigare och roligare än jag hade förväntat mig. Jag tänker inte ta på mig ansvaret för att ha rekommenderat den, men se den ändå.

Vykort stämplat 1 maj 2013, Stockholm. "Hur kan det komma sig att jag skickar fula vykort hem till dig?" Ingen avsändare.

Jag kan ha berättat detta tidigare i bloggen, men det tål att berättas igen. När Alexander för några år sedan skulle se till sin lillebror, som då var femton år, i två veckor medan jag åkte till Teneriffa med min mamma över jul och nyår så ville jag att han skulle komma över så att vi kunde prata om de två veckorna.

 

 ”Två veckor?”

 ”Ja, två veckor.”

 ”Eh, alltså, det kan hända att jag har gjort bort mig lite här.”

 

Alexander hade bokat en nyårsresa till Åre med några vänner och det fanns inget annat att göra än att boka en till Oscar också. Jag kan säga att min reskassa blev något magrare än planerat. Men barnen var nöjda. Och han säger att han är världens bästa barnvakt!

 

Han är dock en mycket god son, trots att han skickar fula vykort hem till mig.

1 maj 2013

Arbetarnas alldeles speciella dag har jag som vanligt firat genom att lyssna på både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna här i Södertälje. I år är jag för första gången på länge inte en suspekt centerpartist som smyger omkring med en kamera i handen, utan en nybliven miljöpartist. Kameran och handen är dock desamma. Vänsterpartiets Ulla Andersson talade om för oss att vinstextremister som leker affär stoppar ned sina sugrör i den offentliga välfärden och suger ut den, och att vi därför har en sugrörskapitalism. Socialdemokraternas tidigare ordförande, Mona Sahlin, ondgjorde sig över Kristdemokraterna som i Uppsala demonstrerade denna arbetarnas dag. Hon tyckte att det fanns en annan dag för dem - första april.

Mona Sahlin, Yilmaz Kerimo och Alexander Lindholm talade på Socialdemokraternas högtidlighållande av Första maj i Södertälje. Boel Godner och Abraham Halef promenerar med dem mot Stortorget.

Det har alltid fascinerat mig hur politiker på vänsterkanten ofta använder sig av bildliga och slagkraftiga uttryck i sina tal. Det var en sådan sak som för övrigt skilde Maud Olofsson från den övriga borgerligheten; hon hade samma taktik när hon slog in sina budskap i åhörarna. Jag vet inte om det är särskilt effektivt i rösthänseende men det hjälper helt klart till för att man ska komma ihåg vad de har sagt. Utav de här tre personerna så håller jag nog ändå Mona Sahlin som den starkaste, eftersom hon också levererar sina repliker med en glimt i ögat som säger: ”Gotcha!” Hon hade blivit en bra statsminister; och det baserar jag naturligtvis inte på hennes förmåga att leverera repliker.

Min styvfar låg i perioder inne på Södertälje sjukhus. Jag tror att det var under den perioden som Mona Sahlin var biträdande näringsminister med ansvar för arbetslivs- och arbetsrättsfrågor som hon skulle möta personalen på sjukhuset. Min styvfar, som alltid hade varit en inbiten socialdemokrat var besviken för att han inte kunde komma upp ur sängen för att gå och lyssna på henne. Han bad en sjuksköterska att hälsa till Mona. Det var med mycket stolthet som han berättade för mig att Mona Sahlin hade kommit upp till hans rum bara för att hälsa på honom. Hon hade gett honom en kram och tackat för att han hade hälsat. För honom, en finsk arbetskraftsinvandrare i byggbranschen, hade det varit ett stort ögonblick. Inte heller baserat enbart på denna händelse tror jag att hon hade blivit en bra statsminister, även om det hade varit befriande med en människa på den posten. Men det är andra kvaliteter som hade gjort henne bra i den rollen. Hon hade inte ens ett följe av journalister med sig när hon hälsade på min styvfar.

På fredag ska jag lyssna på vad Miljöpartiet har att säga om dammarna i Moraån. Jag blir inte klok på frågan, men jag hoppas att jag kommer att förstå den bättre efter att ha varit där. Jag vet egentligen inte ens vad jag vet i frågan, mer än att Moraån ligger i Järna och att dammarna är jättegamla men hindrar havsöringen från att ta sig fram till sin lekplats. Jag vet också att Centerpartiet tycker något annat. Ni ser, jag måste ju gå dit på fredag så att jag vet vad jag ska tycka i frågan. Platsen är för övrigt Gula villan i Järna, om någon får för sig att behöva bli insatt i en av alla dessa frågor som går heta i Södertälje kommun.

På tal om att tycka, så måste jag tycka till om Facebook igen. Jag undrar vad Facebook har för idé om mig och på vilka premisser jag har blivit utvald för riktad reklam och rekommenderad vissa gilla-sidor. Varför i hela friden skulle jag vilja gilla Golden Hits, Lena Philipsson eller Tidningen Chef? För att inte tala om Yes diskmedel, Kristallrummet och Kreativ insikt. Tror de att jag är idiot, eller? Om det är baserat på mina statusuppdateringar så är det skrämmande långsökt.

Föreslagen statusuppdatering: Jag tänker inte gå på Golden Hits och lyssna på Lena Philipsson eftersom jag tänker använda min kreativa insikt och diska med Yes diskmedel. Tidningen Chef Kristallrummet.

Jaja, det blev lite krystat på slutet, men så blir det när både insikten och kreativiteten tar slut samtidigt.

Kaffe, nån?