Livet - en bedömningssport

Jag har alltid tyckt att bedömningssporter är märkliga eftersom det trots vissa kriterier ändå blir väldigt subjektivt i slutändan. Men hur märkligt är det inte om det inte ens finns några kriterier?

Jag såg Thorsten Flinck i en duell mot Sean Banan och upplevelsen var både absurd och surrealistisk. Hur absurd är inte tanken på att Sean Banan hade kunnat vinna? Hur surrealistiskt är det inte att en av mina hjältar är med i melodifestivalen? Det tvingar mig att sätta mig in i ett regelsystem som är mycket enkelt men som jag ändå misstog mig på. Misstaget grundar sig i att jag satte på teven när resultatet från omröstningen mellan Lotta & Christer och Thorsten skulle presenteras och jag trodde att Thorsten i och med vinsten hade gått vidare till finalen i Globen. Men han hade alltså gått vidare till en duell mot nämnde Sean Banan. Därför fick mina TV-spelsupptagna söner två gånger uppleva att jag rusade in till dem och talade om att Thorsten Flinck hade gått vidare till finalen i Melodifestivalen. De verkade inte påtagligt påverkade så det är väl inte någon viktig information egentligen.

Är livet en bedömningssport? Vilka är i sådana fall kriterierna?

Livet är fullt av kriterier för framgång, en start kan vara ett fredligt och demokratiskt samhälle och sedan kan vi fortsätta över till schyssta gener och god hälsa. Inget av dessa är dock självklara kriterier för framgång. Ibland räcker det med att vara arvtagare till någon som har något som är värt att ärva. Då behövs det inte ens talang, inte medmänsklighet heller för den delen. I vissa enstaka fall är kriteriet ett rejält jävlar anamma. Oavsett vilket är det viktigt att vi aldrig ger upp kampen för att så många som möjligt har de kriterier som krävs för framgång, och målet är inte uppnått förrän alla har det. Sämre än så kan vi aldrig tillåta oss att vara.

Jag tänker mycket på hur det är ställt med mina elever och vad det är som skiljer dem åt. Varför ser förutsättningarna så olika ut och vad gör skolan egentligen för att skillnaderna ska utplånas, eller åtminstone planas ut? Jag tror att skolan inte på långa vägar gör allt för att hjälpa alla elever, men jag tror att viljan nästan alltid finns där. Ibland vet vi inte vad vi kan göra och ibland känner vi inte till de rätta verktygen. Jag tror att alla elever kan få lägst betyget C i alla ämnen, om vi bara finner nyckeln till var och en av dem. Vi måste finna metoder för att elever som inte vuxit upp i en familjekultur där man problematiserar i vardagssamtalet också ska kunna nå de högre målen. Varje gång vi låter dem sväva i ovisshet om vad vi förväntar oss av dem så har vi som arbetar i skolan svikit dem. Och vi ska alltid förvänta oss höga resultat. Allt annat är fegt!

Ibland är världen omänsklig. En av mina elever har förlorat i ett nyckfullt lotteri och ska utvisas till Irak. Han är naturligtvis rädd och har tillsammans med sin syster beslutat sig för att gå under jorden. Jag hoppas att det kommer att gå bra för honom, men det enda jag kan göra är just att hoppas. Det känns inte alls bra. Vilka har varit hans kriterier?

I årets nationella prov i svenska för år nio frågades det om vad det innebar att någon hade gått under jorden. Jag vet inte om min elev klarade den frågan, men nu har han i alla fall blivit varse – på förfärligast möjliga sätt.

Tänk på varandra ibland!

Jag är ensam hemma

Idag har det varit en sådan där dag då jag har varit rastlös och samtidigt egentligen inte haft någon lust med någonting alls. Det kan vara sviterna av att jag inledde veckan med att vara sjuk och bara såsade omkring här hemma; förmodligen är det så. Jag har helt enkelt inte gjort av med tillräckligt energi och är samtidigt inte helt redo för världen än, trots att jag jobbade två dagar innan det blev helg. Eftersom min arbetsgivare så praktiskt har synkat uttaget av min inarbetade övertid till sportlovet så är jag ledig en vecka nu. Och jag hoppas verkligen att det här humöret förändras under veckan. Men det är skönt att göra ingenting också, och jag gick ju faktiskt bort till Konsum och köpte ketchup tidigare idag.

En frisyr att inte vara helt nöjd med

När jag är ensam hemma så leker jag med kameran. Jag tar roliga bilder på mig själv som jag raderar så att ingen hinner se dem. Jag leker skräckfilm och testar olika ansiktsuttryck, och jag spelar oberörd och försöker se fullkomligt naturlig ut. Antingen ser jag konstig ut när jag är naturlig eller så är jag dålig på att låtsas, men mina skräckbilder brukar däremot bli riktigt bra. Dagens skräckbildsserie förblir dock hemlig eftersom en del närbilder var så osmickrande att inte ens en gränslös person som jag kan med att publicera dem.

Jag blir glad över tanken på att jag har en bokad tid hos min frisör på måndag. För en gångs skull så bokade jag tiden för flera veckor sedan, så att jag verkligen inte skulle behöva vara ful i håret under lovet. Jag är glad trots att min frisör tar nästan femtonhundra för en behandling och jag just nu upplever mitt livs näst värsta räkningsmånad någonsin. Den värsta var juni 2008, men vem orkar tänka på pengar… 

Ikväll är det Melodifestival igen. Eftersom varken Ranelid eller Flinck är med och grannkanalen visar Strindbergs Gustav III så blev inte valet så himla svårt ändå.

Dagens sämsta: gratis Spotify har begränsningar jag inte visste om. Nu har jag nått kvoten för lyssningar av Cat Stevens och Thorstens Flincks bästa album. Jaha.

Dagens bästa: äh, kom igen! En sådan här dag finns inget som är bäst. Jo, förresten, jag har pratat med min kompis Marie som har bokat tågbiljett och kommer och hälsar på över påsken. Det ska bli kul att träffa henne igen eftersom vi inte har setts sedan i somras, då vi hasade runt i Italien tillsammans.

Dagens "Åh nej, vad klantigt!": jag höll på och joxade med det här så mycket att jag har missat hela första timmen av Gustav III. Men det gör inget, och det tackar jag Svt Play för.

Så här kan dagar alltså också vara. Ha det så gott, mina vänner!

Idag, en annan dag

Demokrati; jag måste säga något om demokrati. Jag brukar alltid framhäva mig själv som demokrat mer än något annat. Först och främst är jag demokrat. Visserligen har jag drag av att vara anarkist, men det är ju mer att betrakta som något friskt. Jag litar på att människor fattar vettiga och genomtänkta beslut om man tillåter dem att göra det, åtminstone de flesta, eller i alla fall många.

Igår visade min klarsynte son Oscar en bild för mig. Rubriken var Hur demokrati fungerar och på bilden är det fyra personer som står på kanten av en vulkan med kokande lava, en av dem ser ut som en intelligent människa och de andra tre lite mer som banjospelare. En av banjospelarna säger: ”Det spelar ingen roll att du har högre IQ och är mer välutbildad, vi andra vill att vi allihop hoppar i nu.” Nu är jag glad att min son är nitton år och intelligent så att jag slipper förklara att det bästa ändå är demokrati. Men det är klart att man funderar ibland.

Igår klagade jag förresten på sådant som var värt det, och visade en bild på hur jag önskar att mitt liv såg ut. Idag visar jag istället hur bra jag kan ha det, även när jag är sjuk. Semlor... så gott!

Och hur ser demokratin ut hos oss? Är det demokrati att ha två block att välja mellan? Om någon tillhör högerfalangen inom Socialdemokraterna så stödjer denne automatiskt Vänsterpartiet, fast Folkpartiet egentligen skulle ha legat närmare ideologiskt. Men då stödjer denne någon istället Moderaterna, och om det är helt otänkbart för vår socialdemokrat så återstår alltså att stödja planekonomi eller att strunta i att rösta.

Självklart borde vi ha ett system där människor fick rösta på partier som sedan bildade starka majoritetsregeringar tillsammans. Då skulle vi troligen få en ärligare politik. Idag läser jag i SvD att S, C och KD anser att människor som har varit dömda för brott tidigare ska kunna vara nämndemän i en domstol, medan V och M är emot. Så borde politiken se ut oftare. Men vad kommer att hända nu? Jo, Moderaterna samlar ihop de sina och så börjar de överlägga. Hur överläggningen slutar beror delvis på vad Folkpartiet bestämmer sig för att tycka. Oppositionen behöver inte göra detta nu eftersom deras valsamarbete inte har startat än; de är alltså fortfarande fria att tycka vad de vill.

Jag är mycket medveten om att jag idealiserar nu, men jag tilltalas mycket av att utöka demokratin och överge blockpolitiken. Och detta trots att jag tillhör det parti som lade grunden för Alliansen.

Idag läser jag också recensionen av Spöksonaten – snabbare och bättre än Mats Ek. Jag såg den i fredags på Dramaten och tyckte mycket om den, trots att jag var dimmig i huvudet av min begynnande superförkylning med extra allt. Pjäsen är en av fyra under temat: Satans Strindberg och inspirationen kommer från Malmögruppen PotatoPotato som under temat: Lite billigare Lite sämre har föreställningar som tolkar andra föreställningar. Det roliga här är att Mats Eks föreställning Spöksonaten går på Dramatens lilla scen och den som jag såg spelas i Målarsalen. Det är alltså både original och tolkning under samma tak. Jag vet inte om det framgår vad jag menar, men jag gillar idén i alla fall.

Dagens bästa: inte semlan, faktiskt, utan frukosten tillsammans med Oscar och Fredrika. Det är trevligt att göra saker tillsammans.

Dagens sämsta: långsamma datorer, mobiler som inte går att koppla ihop med datorn och allt annat som gör att man blir vansinnig på teknik.

Något annat som är bra: Oscar när han hjälper mig, trots att jag beter mig som en idiot och skriker åt maskinerna.

Ha're gott!

Eländes elände II

Den här veckan skulle jag ha arbetat undan allting, jag skulle ha rättat alla prov, förberett för den muntliga delen av nationella provet i svenska, skickat inbjudningar till utvecklingssamtalen och haft alla arbetsplaner klara. Jag skulle för en gångs skull gå på lov och få vara ledig, för en gångs skull så skulle min inarbetade tid faktiskt betalas ut i den ledighet som vårt avtal föreskriver; vi vill ju inte arbeta fler timmar per år än andra, fast det gör vi ju ändå. Jag skriver skulle, för här sitter jag nu i min soffa med rinnande näsa och snoriga ögon. Läpparna är spruckna och näsan sårig. Den enda glädjen i smolkebägaren är att jag tog hem alla prov i fredags när jag gick hem från jobbet. För så märkligt är lärarjobbet att det finns de som säger att vi är lediga jämt medan vi som har valt detta märkliga yrke upplever att det är precis tvärtom, att vi aldrig är lediga. Idag är jag sjuk och borde alltså inte göra någonting, eftersom jag faktiskt inte får lön den här dagen. Å andra sidan finns det ingen annan som rättar mina prov och det jag inte gör idag kommer jag att få göra en annan dag. Det hela innebär alltså att jag förväntas arbeta gratis. Nu skulle någon kunna påpeka att det är inte lärarna ensamma om att göra. Men då svarar jag: För den här lönen?!

Det är sant att jag har valt det här yrket, och det är sant att jag trivs alldeles utmärkt med allt som har med eleverna att göra och gladeligen skulle slippa resten. Men det är också sant att om lärarna hade samma köpkraft idag som 1991 så skulle vår lön vara tiotusen kronor mer i månaden. Vi har alltså inte bara en kass lön, vi har dessutom fått uppleva en reallönesänkning som är direkt oförskämd. Uppå det så har våra arbetsförhållanden försämrats. Tack kommunaliseringen! Tack Lärarförbundet! Tack Göran Persson! Jag förlåter er aldrig!

Se där! Lite bitterhet på min sjukdag. Vad ska jag säga om Björn Ranelid så här flera dagar efter att det hände? Jag tycker att det fanns en hel del charm i det han gjorde och kan inte förstå upprördheten. Någon jämförde med Let’s Dance och sa att det var samma mekanism som hade fått folk att rösta kvar Lasse Brandeby som nu gjorde att Ranelid hade gått vidare. Men jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror att en kombination av förakt för Melodifestivalen, en vilja att stödja en underdog och en stor portion humor kombinerats med att många tilltalades av bidraget gjorde att han gick till final. Det är ju inte bara så att han fick många röster, han fick dessutom flest röster, och så många stödröstare finns det inte. Väldigt många tar Melodifestivalen på stort allvar och de skulle aldrig göra något oseriöst av sin möjlighet att få påverka resultatet.

Och Stefan Örn ska aldrig mer ställa upp i någonting som har med Melodifestivalen att göra och kritiserar SVT för att de lät Ranelid delta. Hade han haft samma åsikt om Ranelid inte hade gått vidare? Jag har svårt att ta sådana utspel på allvar eftersom Stefan Örns huvudinkomst knappast kommer från Melodifestivalen, trots att han har skrivit Azerbajdzjans vinnarbidrag.

Och där kom alltså lite syrlighet från min sida. Två sura sinnesstämningar efter varandra vittnar om ett humör som inte är på topp. Hade jag varit av en annan sort så hade jag kunnat avsluta med en rolig historia, för att lätta upp liksom. Men nu kan vi alla glädjas åt att just den sorten tillhör jag inte.

Istället för att vara grinig över att det är fint väder när jag är sjuk och inte kan gå ut så publicerar jag en bild över hur jag önskar att mitt liv såg ut just nu.

Snor! Jag glömde skriva om snor. Om det kan ni dock läsa i ett tidigare blogginlägg.

Och här slutar detta inlägg.

Privat eller offentligt?

Igår kände jag en svag krampliknande smärta i höger ryggmuskel och förstod direkt vad det var som var på gång. Jag försökte få Oscar att snabbt massera punkten där det hade börjat så att det inte bröt ut till ett ryggskott. Det hjälpte naturligtvis inte och i natt bröt ryggskottshelvetet ut. Nu vet inte jag om detta rör sig om en nerv i kläm eller om det är kramp i muskeln, men ont gör det. Anledningen till att jag inte vet är för att jag aldrig har varit hos någon läkare för att kontrollera det och anledningen till att jag inte har varit hos någon läkare är för att jag bara har haft så här en gång förut och då pratade jag med min läkare på telefon och beskrev smärtan.

 - Visst är det så att du kommer att skriva ut något antiinflammatoriskt och smärtstillande och be mig avvakta om jag kommer till dig idag?
 - Jo, så kommer det nog att bli.
 - Men jag har Voltaren hemma, som du har skrivit ut tidigare, kan jag inte ta av dem istället?

Vi diskuterade dosen och han bestämde att jag skulle ta hälften mot vad jag hade blivit rekommenderad när jag tidigare hade fått medicinen utskriven och att jag skulle återkomma om det inte hade blivit bättre på tio dagar. Det var inte bra efter tio dagar, men rejält mycket bättre och således återkom jag aldrig. Åtminstone inte i den frågan.

En av fördelarna med att ha en och samma läkare är att man kan känna sig trygg. Jag har sedan jag var liten mest gått hos privata läkare, när jag tänker efter närmare. Och det är lite märkligt med tanke på att vi inte på något sätt har varit särskilt välbärgade och min mamma aldrig var någon som tog för sig på det sättet, men det är ändå så det har varit. Det har naturligtvis inte varit dyrare, men enligt alla undersökningar så är det välbärgade och välutbildade som letar efter andra alternativ än de givna. Men mina läkare har alltså suttit i sekelskifteshus med trägolv och högt i tak.

För några år sedan gick mamma till en vårdcentral i landstingets regi och blev faktiskt både felbehandlad och nonchalant bemött. När jag då rekommenderade henne en annan läkare som arbetade på en privat vårdcentral i närheten så tvekade hon inte att boka en tid. Läkaren berättade varför hon fortfarande mådde dåligt, gav henne en cortisonspruta på rätt (sic!) ställe och ringde slutligen upp henne efter tre dagar för att kontrollera att det hade blivit bättre. Mamma var självfallet lycklig över att någon äntligen hade tagit henne på allvar och för att smärtan i höften var borta.

När mamma fick sin cancerdiagnos var all vård i offentlig regi, och på alla punkter var vården excellent. Personalen från ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet) hade kontakt med henne dagligen, strålbehandling och cellgiftsbehandlingen sköttes av två olika sjukhus och på båda ställena kändes det som om mamma var i goda och omtänksamma händer. Sista veckan i livet låg hon på Palliativa avdelningen på Södertälje sjukhus, och även där var vården och personalen fantastisk.

Vad vill jag då säga med detta?

Det spelar ingen roll vem som äger kliniken du går till. Det spelar ingen roll om vården drivs i privat regi, kommunens regi eller i landstingets. Det enda som är viktigt är att vården är god och likvärdig. Så länge vi kan leva upp till de kraven kan jag inte förstå varför man ondgör sig över ett privat alternativ bara för att det är privat, eller att man hyllar landstinget bara för att det ägs gemensamt. Bra vård är bra vård, och dålig vård är dålig. Så enkelt är det.

Vad mycket enklare det skulle vara om det var så vi tänkte allihop; bra är bra och dåligt är dåligt, oavsett om det gäller skolan eller vården eller omsorgen.

Detta är alltså vad jag tänker på en vacker söndagmorgon när jag borde vara ute och promenera och njuta av det vackra vädret istället för att begråta min stackars rygg och obefintliga sömn.

Nåväl, jag återkommer med lättsammare inlägg en annan dag. Men fram till dess må ni alla leva väl!

Nu gjorde jag det igen!

Ikväll har det varit Melodifestival och bland mina facebookvänner har det varit blandade reaktioner. Starkast reaktioner väckte naturligtvis Thorsten Flinck. Eftersom det inte förvånar någon och det bara är trist att filosofera kring det uppenbara så kan jag bara konstatera att alla reagerade precis som förväntat. De som brukar ha koll på Melodifestivalen var upprörda och vi andra var för en gångs skull lite lätt upprymda. När det nu gick som det gick så kommer vi säkert att titta på den där andra chansen som han gick vidare till. Men eftersom vi innerst inne inte bryr oss så kommer vi säkert att glömma bort det.

En annan gång när jag brydde mig om Melodifestivalen så satt jag med en schlagernörd på en krog vid Södra station tittade på en storbildskärm. Jag tror att det var 2008, så det är ju inte tillräckligt länge sedan för att jag ska kunna kalla mig själv en som aldrig någonsin ser på Melodifestivalen. Det var andra chansen, men jag kommer inte ihåg vilka som tävlade.

På tal om andra chansen så har jag idag träffat två människor som mötte varandra på internet för bara några månader sedan, och nu ska de flytta ihop. Hon tänker lämna sin hemstad, sitt jobb och sina vänner för att komma hit. Det måste vara underbart att vara så säker på vad man vill. Kanske är de lika osäkra som alla andra, men bara lite modigare. Åtminstone tillräckligt modiga för att våga satsa på det som kan vara rätt. Jag vet inte om jag ska vara mitt vanliga cyniska jag och himla med ögonen eller beundra dem, men på något sätt kändes de så trygga i sitt beslut att jag inte klarar av att vara som vanligt. Tänk om jag har blivit blödig... Nah! Det är inte möjligt. Men de kändes så bra tillsammans.

Thorsten Flinck, förresten, är speciell.

Någon gång ska jag skriva om män, men inte idag. Idag ska jag muttra över att jag inte vinner i det där spelet på facebook som jag alltid vinner i. Det är flera veckor sedan det hände senast och nu för tiden är min vanligaste placering trea. Trea! Jag är en väldigt duktig spelare i en usel spelares kropp och jag misstänker att det har någonting med rymden att göra, och en dag ska jag komma på hur det hänger ihop.

Förutom den sedvanliga tröttheten så känns det ändå ganska okej att vara jag. Om tre veckor är det sportlov och efter det brukar livet bli lite mer lustfyllt igen. På tal om det så har jag gjort en djupdykning in i mig själv och upptäckt min egen personlighetstyp; man brukar säga att det finns två olika typer av människor (i just det här avseendet alltså, egentligen finns det ju miljarders miljarder med olika typer), de som styrs av plikt och de som styrs av lust. Jag är en tredje sort – jag styrs helt och hållet av olust. Har väl ”Jag har fan ingen lust” gripit tag i mig kan ingenting få mig att göra det jag inte har lust till. Just nu är det en pinsam trave prov som inte blir rättade. Scheiße! så värdelöst allt är när det händer.

Hoppas ni slipper!

Ålder II

Mitt andra blogginlägg i den här bloggen handlade om ålder. Eftersom jag fyller år idag så är det inte alltför långsökt att tänka på det inlägget, även om det i sig inte var särskilt revolutionerande. Det känns som om jag är i en ålder då man borde ha stadgat sig, kommit dit man vill i karriären och princip bara ska låta livet flyta på och bli något bättre för varje dag tills åldern kommer ifatt och krämporna kommer. Det låter med andra ord som om jag kommit in i en inte särskilt spännande fas i livet.

Jag bestämde mig för ett tag sedan att jag skulle minska ned på mina uppdrag och meddelade Centerpartiet här i Södertälje att jag inte ställde upp för omval till ordförandeposten och att jag inte heller var intresserad av en plats i styrelsen. Eftersom det då uppstår en lucka i kalendern finns det andra uppdrag att fylla kalendern med. Det blir plus-minus-noll i arbete, men hur mycket energi ger inte nya spännande uppgifter? Det är ju klart att skrivande och kommunikation passar mig bättre än den upprätthållande rollen ett ordförandeskap innebär, det vet ju faktiskt alla som känner mig, trots att det har varit givande att få inneha posten som ordförande under tre år. Och helt ärligt så tror jag att vår gruppledare Tage känner sig nöjd med att jag inte lämnar alla uppdrag i Centerpartiet här i stan. Vi jobbar ju rätt bra ihop, han och jag.

Jag tänker inte skriva ett enda ord om jobbet... faktiskt inte!

Andra åldersrelaterade saker är att man får barnbarn i den här åldern, och mycket riktigt får min yngste son och hans flickvän en liten bebis i sommar. Om barnet kommer en vecka efter beräknat datum så hinner Oscar ta studenten och om den kommer en vecka tidigare så är min son fortfarande tonåring. Det är ett annat sätt att tänka åldersrelaterat.

Min mamma gick bort dagen efter sin sjuttiofemårsdag. Det var i oktober och det är svårt att på allvar ta in att hon faktiskt inte längre finns hos oss. Vad betyder det att inte finnas? En del hävdar att Gud existerar så länge vi tänker på, och förhåller oss till, honom. Den dagen alla slutar med det så har vi utrotat Gud, oavsett hur det verkligen förhåller sig med tanke på eventuell existens. Är det likadant med mamma, att hon finns så länge vi minns henne? En mer buddhistisk syn på existens är att konsekvenserna av att ha existerat ständigt kommer att leva vidare och skapa nya konsekvenser som i sin tur skapar nya, i all evighet. Det innebär att mammas karma lever vidare, oavsett om hon befinner sig i ett himmelrike eller Nirvana, eller vad som nu händer efter döden. Jag, mina barn, lampan i vardagsrummet, det lilla ståltrådshjärtat med texten Mormor Maria och mycket mer är konsekvenser av hennes existens och i alla dessa föremål och människor finns resultatet av mammas handlande.

Jag är alltså fyrtioåtta år, exakt på dagen fem år yngre än min storebror. Den sista informationen är beständig och den första är det inte alls. Så kan man betrakta tid och ålder; med vetskapen om att Christer alltid kommer att vara äldst.

Rättelse som förtar lite av det filosofiska, men lägger till andra tankar av minst lika filosofisk karaktär: enligt buddhismen befinner man sig inte i Nirvana efter döden eftersom människor inte har någon själ eller någon som helst efter-döden-materia som kan befinna sig någonstans. Ibland är okunskap roligare än kunskap, och ibland blir det bara mer att fundera över.

Och därmed detta: Lev väl, kära vänner, lev väl!

Allt finns kvar som jag lämnade det

Här sitter jag alltså igen. Ryktet säger att vi har haft sommaruppehåll, och när jag tittar i min kalender så förstår jag att det är exakt åtta veckor sedan jag senast var här. Så fort kan alltså tiden gå, att man säger hej då och trevlig sommar och sedan öppnar dörren och är tillbaka igen. De andra lärarna kommer på fredag eller måndag och det kan väl vara skönt för dem att få slappa några dagar till. Själv satte jag på mig långbyxor och strumpor i morse. Jag antar att det var någon form av markering. Nu är hösten här igen, vilket den naturligtvis inte är. I natt hade jag till exempel både en geting och en mygga som sällskap när jag skulle sova. De var vänliga nog att inte lämna några som helst spår efter sig, så det är ju inte mycket att yvas över.

Tiden går fort när man är lycklig, sägs det. Jag vet inte om jag har varit lyckligare den här sommaren än andra, men fort har det i alla fall gått. Och ingenting har jag hunnit göra. Fast planerna var det inget fel på. Jag skulle läsa mycket (en bok), planera för renovering (jag har faktiskt gjort en skalenlig skiss med flyttbara möbler som jag har målat i vackra färger), bara vara hemma (en vecka i London) och vila upp mig (valår).

Så kan det också bli ibland. Men om man är en sådan som lever spontant och styrs mer av känsla än eftertanke så får man finna sig att allt inte går enligt planerna ibland.

Nu ska jag i alla fall plocka undan lite papper och gå hem.

Lev väl, mina vänner!

Kiwin faller en bit ifrån astrakanen, i vissa avseenden

Jag hade en vikarie i veckan. Klassen har gått i svensk skola sedan december och vi har jobbat en del med adjektiv. Nu skulle de träna på att beskriva människor som mer än bara hur de ser ut. Enligt vikarien var de duktiga, vilket de alltid är, och fick till uppgift att beskriva mig. Förutom att jag är kort och ljushårig (så kan det bli när man kommer från ett land där nästan alla är svarthåriga) så pratar jag fort och mycket. Framför allt pratar jag mycket om mina barn; och det är till skillnad från hårfärgen absolut sant. Till mitt försvar kan jag säga att vi har pratat om familjen och vad alla släktingar heter med svenska ord. Syssling har jag däremot aldrig lärt dem eftersom jag själv inte har förstått vad det är. Kan jag klara mig utan så kan de också. Vissa släktingar gör man i alla fall bäst i att hålla på en replängds avstånd.

Det är riktigt roligt att undervisa eleverna i mina invandrarklasser. De är i gymnasieålder och kan väldigt lite om Sverige och absolut ingen svenska när de börjar. I vissa fall måste jag lära dem att de inte behöver ställa sig upp varje gång de svarar. Ibland tänker jag på att jag är deras enda länk till Sverige, och vilken makt det ger mig. En gång sa jag till en kollega att det var alldeles utmärkt att det var så; att det jag säger är en sanning som inte kan ifrågasättas eftersom de inte vet hur de ska ställa frågan och att alla mina elever därför håller på Djurgården och röstar på Centern. Den typen av skämt ska man vara försiktig med, inte alla förstår dem. Men när eleverna är trötta brukar jag i alla fall köra ståplats vs sektion F med dem. Det är ett uppskattat inslag och ni som inte förstår vad vi gör är förmodligen inte djurgårdare.

Alexander har haft sitt första offentliga framträdande. Han höll ett förstamajtal på Stortorget i Södertälje, och jag måste erkänna att det kändes märkligt att jag som kretsordförande för Centerpartiet i Södertälje smög omkring med kameran i högsta hugg i ett så tydligt socialistiskt sammanhang. Han klarade hur som helst av situationen med bravur och lät inte mikrofonen sköta hela jobbet, med andra ord hördes det ordentligt vad han sa. Han stod stadigt och talade i ett bra tempo. Det blev några spontanapplåder och jag tror att han var nöjd med sin insats. Jag och sonens mormor var i alla fall stolta.

Vad han sa? Nänä, det ingår inte i mammajobbet att framföra hans politiska budskap. Det kan han med hög röst alldeles utmärkt klara av själv.

Oscar har åkt med värdfamiljen och en kompis till St. Louis över helgen och har det säkert jättebra.

Republikanska föreningen har ökat sitt medlemstal, stödet för monarkin har aldrig varit lägre, på Aftonbladets kultursida säljer de t-shirtar med texten ”Ner med monarkin” och snart är det kungligt bröllop, och Rojalistiska föreningen har ökat sitt medlemstal. Vad ska man tro?

I många frågor har jag en relativt tydlig åsikt, eller åtminstone en åsikt, men i den här så tycker jag ingenting. Jag bryr mig faktiskt inte om att det är bröllop, prinsessan och hennes pojkvän får göra slut om de vill och det där med kungahus funkar väl lika bra som något annat. Det är kanske något unket över att man kan ärva ett ämbete, men samtidigt är det tilltalande att ha en statschef som är partipolitiskt obunden. Och fortfarande tycker jag ingenting.

Har jag någon gång berättat om min frisör? Hon är magisk. Jag var där i fredags och när det var klippt så var det en stor hög med hår på golvet – och jag såg likadan ut som förut, förutom att håret i nacken var längre än tidigare. Jaja, den förtretliga utväxten var i alla fall färgad och jag kan återigen vandra på Södertäljes gator i vetskap om att nästan ingen vet hur gråhårig jag är egentligen. För det kan väl inte ha varit det eleverna menade när de sa att jag är ljushårig?

Men… tja’rå!

Jag ska lära dig allt, heter det väl!

Jag var i Kansas under påsklovet för att hälsa på Oscar som ju går på High School i Rose Hill, precis utanför Wichita. När jag ändå var där så passade jag på att besöka Wichita Art Museum som hade en utställning om Norman Rockwell som har gjort så många bilder av det amerikanska vardagslivet. När han arbetade åt Saturday Evening Post så fick han tydliga instruktioner om att inte måla in svarta personer på sina bilder, förutom om de inte arbetade. Det finns alltså inga svarta människor i Norman Rockwells folksamlingar förutom servicepersonal och bärare, och deras vardagsliv finns inte alls dokumenterat. När han blev äldre och världen förändrades målade han å andra sidan bilder där de svarta amerikanerna och deras situation är i fokus. Det är svårt att tänka sig att det bara är för femtio år sedan var så, att en liten flicka fick eskort av polis för att kunna ta sig till sin skola. Idag är Barack Obama USA:s president. Tur att världen åtminstone i vissa avseenden har utvecklats åt rätt håll.

1960 gick lilla Ruby Bridges som första svarta amerikan till en vit skola i Södern. Modigt.

I Boden har en full psykläkare, som blev utslängd från en krog, hotat vakterna med att han i egenskap av läkare har rätt att spänna fast dem i en säng och ge dem en spruta. Det känns inte riktigt rätt; varför ska han kunna säga så? Jag har inga rättigheter som jag kan skrämma folk till lydnad med. Jag menar; en psykläkare och en lärare förväntas ju veta hur man ska tas med bångstyriga människor och få dem att ta sitt förnuft till fånga. Där är vi ju lika, men resten är ju förvånansvärt orättvist. Vad ska jag säga till en vakt som vill slänga ut mig trots att jag vill stanna kvar?

”Jag ska allt lära dig!”

Den senaste tidens bästa: Våren är här! Igår hasade jag runt i Stockholm med min gamla Marimekko-jacka från 1968, och det räckte alldeles utmärkt med en kofta och en tjock tröja under för att jag inte skulle frysa.

Den senaste tidens sämsta: Som ett ovälkommet brev på posten kommer vårtröttheten. Igår var det kulturnatt och jag kom inte närmare kulturen än att jag åt en fantastiskt god lasagne på en restaurang på Nybrogatan. Mat är utan tvekan kultur och Dramaten ligger endast ett stenkast därifrån. Men jag var alldeles för trött för att orka göra mer än så.

En sak till bara: jag kan inte låta bli att visa hur glad Oscar var över att se mig på Wichitas flygplats. Man talar om moderskärlek; men sonkärlek är inte så illa den heller. Det roliga var att han inte visste att jag skulle komma, så lite chock ska man läsa in i det glada ansiktet också. Han kanske inte alls var glad förresten, utan bara djupt chockerad. Näe, han var glad!

Jo, och så en sak till som jag inte får glömma: Acke är en fantastiskt duktig människa. Han lyckades vara med i Länstidningen fyra dagar i rad förra veckan. Det är så häftigt att vara mamma!

Nu är jag klar för denna gång. Lev väl!

Jag låter tankarna fara en söndagnatt i mars

Alla vuxna människor som någon gång har varit en del av någon form av parrelation kommer att känna igen sig och besvärat skruva på sig och skratta lite nervöst. De stackare som var där med sin partner kan jag bara beklaga. I lördags var jag på urpremiären av Kontrakt med Gud, och jag kunde inte annat än resa mig upp och säga: Jag erkänner! Precis så där vidriga har de meningslösa diskussionerna varit och precis så där har vi pratat förbi varandra, och precis så där medvetet har vi inte förstått varandra; i syfte att förmå den andre att säga det som vi själva inte vill ta i. Hur skulle vi annars kunna anklaga varandra i veckor, månader och år framöver?

I lokalen spred sig en tystnad, trots att det redan var så tyst som det är i en teaterpublik som precis bevittnar en laddad scen, innan skådespelarna åter började tala förbi varandra på det där mänskligt obegripliga sättet.

Det är så lätt att dras med i ögonblicket och känna att detta är stort; att jag bevittnar historia. Men just nu, trettio timmar efter att föreställningen tagit slut, så känns det som om jag sett en pjäs jag skulle kunna placera någonstans på en bäst-tio-lista. Eller vänta nu… Maratondansen 1981 på Klarateatern var fantastisk. Jag tror det var då jag upptäckte teatern. Samma år såg jag Amadeus på Stadsteatern och nu senaste december så såg jag Den girige på Dramaten och där var ju allt helt underbart. Och jag får bara inte glömma Strindbergs Kamraterna med Thomas Hanzon, det är ju så mycket som varit bra och spelar det egentligen någon roll? Jag har inte åtagit mig att göra någon lista och tänker således inte heller göra någon lista.

I april ska de som slutade nian nittonhundraåttio ha en återträff. Det finns ju företag som sysslar med att sammanföra gamla klasskamrater och tjäna storkovan på vår solkiga nostalgi. Räck upp handen den som minns sin skoltid som något positivt! Det där är egentligen att ta i för mycket. För mig var det helt okej. Jag hade gott om vänner och hade inga som helst problem med någonting. Förutom med själva skolan då. Den låg där som ett stort mastodontbygge i två plan och hindrade mig från att göra det jag ville; att leva. Jag förstod aldrig det där med skola. Ja, alltså, jag förstod förstås vad vi gjorde där, men jag kunde aldrig koppla samman det med mitt liv. Vad hade det med mig att göra? Jag minns att rasterna var kul och att lektionerna var det där som pågick mellan rasterna.

En gång hade jag med mig historieboken till lektionen. Min lärare började bläddra i den, han tittade på omslaget. Han tyckte att den var fin och undrade om jag inte hade använt den någon gång. Det är ju klart att jag inte hade – då hade den ju inte varit så där fin. Några elever hade några år tidigare sparkat sönder elevskåpen och skolledningen hade då beslutat att ta bort alla skåp. Vi förväntades bära omkring på våra böcker, och jag har inget som helst minne av att jag någonsin har ägt en skolväska. Åtminstone inte efter att jag slutade lågstadiet.

Nu ska i alla fall 9:3 från Wasaskolan träffas igen. Jag var hemma hos Peter, som ju faktiskt gick i samma klass som jag, och han hade fått en klasslista skickad till sig. Det var kul att se var alla bodde och vilka som hade bytt namn. Mitt namn fanns inte med.

Hur som helst, nu är återträffen den 17 april och då är det distriktsstämma med Centerpartiet i Stockholms län. Jag får sikta in mig på återträffen 2020 istället.

Nu har helgen tagit slut och klockan har blivit måndag. Om jag ska orka med arbetsveckan och allt som tillhör den så är det bäst att jag lägger mig nu.

En sak till bara: Jag är så otroligt glad för att Alexander är en sådan skön kille, och Herre Jösses vad jag saknar Oscar.

Till nästa gång: lev väl!

Fotografera det du ser

Vad ser du när du reser? Titta på dina semesterbilder och fundera på om detta är vad du ville ha med dig hem som minne. Vad detta vad du såg och tyckte om med din resa? Själv verkar jag gilla mig själv väldigt mycket, vilket beror på att jag inte har någon kamera och att mina ressällskap skickar över bilderna från våra resor. Det faller sig naturligt att den som inte håller i kameran är den som blir fotograferad.

Amatörbilder på vackra byggnader måste vara bildmotiven från Helvetet. Min positiva människosyn förhindrar mig att tro att ens fotografen själv kan glädjas åt dessa bilder. Än värre blir det när de photoshoppas sönder och samman av någon som går på upptäcksfärd bland alla effekterna.

Vänd på det och fundera på vad andra ser när de reser till oss. Vad finns i deras kameror? Naturligtvis är det olika beroende på vem som har fotograferat, men jag har fått en föraning.

Som jag tidigare berättat så bjöd min mamma tre stycken kinesiska gästlärare på middag. En av dem hade en kamera med sig och jag bad henne skicka bilderna till mig, och när jag sedan såg dem så blev jag förvånad. Hur kan det komma sig att mammas diskbänk, hennes nallar på sängen, blommorna i fönstret och tavlorna på väggen var intressanta motiv? Vad såg de när de kom hem till henne? Visst finns det även bilder på när vi finsitter i soffan och liknande, men förvånansvärt många är bara inredningsdetaljer som inte ens är särskilt märkvärdiga. Nu vill jag inte påstå att mamma inte har fint hemma, men att det skulle väcka ett sådant intresse förvånar mig.

För knappt ett år sedan fick jag själv glädjen att besöka ett kinesiskt hem och eftersom jag inte heller då ägde någon kamera så tog jag inte några foton. Men vad skulle jag ha fotograferat om möjligheten funnits? Det enda jag kan komma på är familjen, fast nu spekulerar jag bara, jag hade kanske tokfotograferat allt. Nu är inte skillnaden så stor mellan de kinesiska och svenska hemmen. Säger jag som om jag visste någonting. Jag har varit inne i ETT kinesiskt hem, där kvinnan jag besökte dessutom har bott i New York, och om jag inte är felunderrättad så ska det finnas fler hushåll i Kina än så.

Imorgon är det Internationella kvinnodagen, och det är bra. Men jag ser fram emot den dagen då en sådan dag är onödig; då starka kvinnor inte lyfts fram som om det vore något ovanligt och onaturligt, då KvinnorKan är ett hopplöst namn på en förening därför att det implicit skulle kunna antyda något annat, den dagen då en flickpojke är någonting lika fint som en pojkflicka.

Vet ni förresten att det finns en Internationell mansdag? Jag har aldrig hört talas om den men den har en egen artikel på Wikipedia, och då kan man vara trygg i förvissningen om att det är sant.

Veckans bästa: sportlovet
Veckan sämsta: ingenting faktiskt, inte ens det faktum att det är söndag och sportlovet därmed är över. Om jag måste gnälla över något så är det möjligen att jag har haft det trevligt och inte hunnit läsa någonting, trots att jag lovade mig själv att läsa minst två skönlitterära böcker under lovet.

Ta väl hand om er till nästa gång!

Det är mycket nu igen

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, men Herre Jösses vad mycket det har varit den senaste tiden. Med tiden menar jag i det här fallet de senaste månaderna. Och absolut ingenting har varit trist, utom möjligen min skriande brist på sömn och känslan av att ständigt vara lite lätt dimmig i huvudet.

Nåväl, i helgen hade vi centerpartister i Södertälje en konferens tillsammans med Nykvarns Centeravdelning. Vi skulle förbereda delar av vårt valarbete, och nog kom vi igång. Idéerna och tankar flödade och alla var otroligt taggade. En sak är säker; vi kommer att genomföra en strålande valrörelse i år.

I övrigt har det varit teater, teater och lite film. Det känns inte helt aktuellt att skriva om premiären på Ön på Stadsteatern, men jag kan i alla fall påpeka att när en och samma människa är medförfattare, regissör och skådespelare så kan det vara svårt att se vad som kan tas bort. Pjäsen var alldeles för lång med sina tre och en halv timme och det hade varit på sin plats av denna människa på tre stolar att faktiskt döda några av sina bebisar, det hade den definitivt blivit bättre av.

Vilken är den senaste riktigt bra filmen jag såg? Up in the Air var naturligtvis riktigt bra, med den ständigt aktuella frågan kring varför vi har så svårt att knyta an till någon. Eller åtminstone var det vad jag tänkte på. För någon annan handlade den kanske om något helt annat. En annan bra film var Men Who Stare at Goats; en mycket märklig film.

Jag har varit i Barcelona också. Men det är faktiskt sex veckor sedan jag kom hem därifrån, så inte ens det är särskilt aktuellt. Fast denna gång kom jag faktiskt iväg till Picassomuseet som självfallet var riktigt bra. Den absoluta höjdpunkten var bildspelet om hur Picasso skapade verket Las Meninas. Tillsammans med texterna om hur han tänkte när han jobbade med verket är det förmodligen det bästa jag någonsin sett på ett konstmuseum. Åk dit nu!

För tillfället har vi fem stycken gästlärare från Kina på skolan. Det är ett svar på de resor vi har gjort för att besöka deras skola i Wuxi, och det är otroligt kul att ha dem hos oss. I måndags bjöd mamma de tre kvinnorna i sällskapet på middag. Mamma var som vanligt en fantastisk värdinna på alla sätt. Maten var anpassad till kineserna och bestod delvis av köttbullar i någon form av sojasås och delvis av ris, och en del annat förstås. Mat, ni vet.

När vi kom dit hade hon lagt fram hemstickade tofflor åt oss alla så att vi inte behövde frysa om fötterna, och när vi skulle gå var ingen av oss tomhänt. Jag och en kollega hade en varsin matlåda med oss hem, tolken en hembakt limpa, och de kinesiska gästerna hade en stor påse frukt som de kunde ha i lägenheten som de lånar under veckan. Tänk om någonting av den gästfriheten hade spillt över på mig – då hade jag varit fantastisk.

Det går ju inte att skriva om nuet utan att nämna snön, och jag ser att jag i mitt blogginlägg från den 21 december har skrivit:

Veckans bästa: snön. Jag har väntat sedan början av november och när det äntligen händer så händer det ordentligt.

Är jag dum i huvudet?

Ha det gott, go’vänner, ha det så himla gott!

Farbror Bertil

Det var juldagen 1992. Jag var fortfarande gift med Johan och tillsammans med barnen var vi vad man brukar kalla en kärnfamilj. Oscar var bara ett halvår gammal och Alexander var en stor kille på sex och ett halvt år. Eftersom Johan hade ätit för mycket av julmaten dagen innan så orkade han inte åka med till farmor i Söderköping för att äta våfflor, och när grabbarna och jag kom hem fanns följdriktigt ett brev på köksbordet där Johan meddelade att han hade åkt till akuten för sina magproblem.

Jag hade börjat förbereda kvällsmat när jag hörde ett pling följt av en märkligt lång tystnade innan det kom ett plong från dörrklockan. Utanför dörren stod en äldre, mycket tunnhårig, man med långkalsongerna hängande i grenen på det sätt som bara långkalsonger kan hänga i grenen. Mannen talade om att han hade ont i magen och frågade om jag hade någon tablett han kunde få. Jag gav honom en B-vitamin.
– Kommer jag att somna på den här? Frågade han.
– Nej, men håret kanske växer ut på dig, svarade jag.
– Jag går ner till mig och sätter på mig ett par riktiga byxor, sa mannen och försvann nerför trappen.

Det märkliga pling-plonget från dörren hördes snart igen, och innan jag hann säga emot så hade jag farbror Bertil sittande vid mitt köksbord. Han sa inte mycket och ingenting ville han ha, förutom en tablett till. Han fick sin B-vitamin och ett glas vatten att skölja ned den med.

Farbror Bertil berättade att han var rädd och inte vågade vara ensam hemma.
– Jag sover här i natt.
– Du gör så fan heller, svarade jag. Någonstans måste man dra en gräns och jag var mycket bestämd på att den gick ganska precis där, men hur det nu kom sig så lovade jag till slut farbror Bertil att han kunde få sova på en madrass bredvid julgranen. Julgranen stod i vardagsrummet precis utanför dörren till Johans och mitt sovrum och jag tänkte att då hör jag i alla fall om han börjar rumstera om i lägenheten, och jag ville på inga villkor ha honom i en vanlig säng ifall något okontrollerat skulle komma ur honom under natten. Det är inte ett lika stort offer att slänga en madrass som att slänga en hel säng.

När Johan kom hem med en åkomma som läkaren hade förklarat vara magkramp, presenterade jag honom och farbror Bertil för varandra med orden:
– Det här är farbror Bertil och han ska sova här i natt.
– Jaha, svarade Johan, hej.

Johan hade fått en medicin som skulle få krampen i magen att släppa. Han var ordentligt trött och gick tämligen omgående och lade sig. Jag tog fram en madrass, en filt och en kudde till farbror Bertil. Själv gick jag och lade mig i Alexanders säng eftersom jag, av ren självbevarelsedrift, inte ville gå och lägga mig bredvid Johan. Jag skulle inte komma att vara i närheten när magkrampen släppte.

Och magkrampen släppte.

Varje gång Johan sprang till toaletten så sprang han förbi farbror Bertil, och varje gång Johan sprang förbi satte sig farbror Bertil upp och frågade:
– Ska vi prata lite?
Och varje gång farbror Bertil frågade så svarade Johan:
– Nej, för helvete!

Morgonen därpå fick farbror Bertil en B-vitamin till och gick sedan ner till sig. Farbror Bertil kom upp till oss fler gånger, och en gång följde han till och med hem till min pappa. Det tyckte han om, för där fick han sig en sup. Min pappa har den ovanan att han bjuder alla på en sup, vare sig de vill eller inte. Men farbror Bertil ville mer än gärna ha sig en sup, eller två.

Hur gick det sedan för farbror Bertil då? Jo, han blev sjukare och julen därpå var han död.

Det var måhända inte ett lyckligt slut, men alla historier har inte lyckliga slut. För farbror Bertils del var det nog dessvärre så att det inte hade varit så lyckligt innan heller.

Och vad vill jag ha sagt med denna historia? Ingenting mer, tror jag, än att jag tänker på den där juldagen ibland och att det är mer nära till hands att den dyker upp i minnet under julen.

Lev väl!

Om Valand, hundar och katter

Jag har varit på Café Valand idag. Jag kommer inte ihåg när jag senast var där men det kan ha varit när Lollo och jag fikade en eftermiddag, för någonting som känns som väldigt länge sedan, men det kan också ha varit vid något tillfälle efter det. Däremot kommer jag mycket väl ihåg när jag en gång i tiden satt där några gånger i veckan. Jag läste svenska på universitetet och läsesalen på Stadsbiblioteket var det bästa stället att plugga på. Det var lite annat folk än andra studenter att titta på och det låg i ett betydligt intressantare område än Frescati. När jag ledsnade på pluggandet gick jag bort till det gamla paret på Valand. Det är kul att se att de fortfarande driver sitt café med samma stillsamma stil. Om jag inte minns fel så är det frun som äger stället och bakar det mesta av det de säljer. Det är så länge sedan som jag pratade med henne om detta att jag inte kommer ihåg exakt hur allt hänger ihop.

Nåväl, idag var jag där med Giovanni och vi blev i princip klara med handlingsprogrammet för Centern i Södertälje. I princip alltså; och det är bra. Nu är det bara några små detaljer kvar som Giovanni fixar alldeles utmärkt på egen hand.

Jag blev så irriterad på mitt taskiga minne att jag googlade på Café Valand och hittade en sida på Facebook. Naturligtvis, det borde jag ha förstått. Till och med mitt hemmafik Tratten har en egen sida, och från och med nu är jag alltså med i två cafégrupper på Facebook.

Jag är kattvakt åt Tabasco i Älvsjö. Förra gången det hände hade jag glömt vad katten hette och kallade honom Tisseltass. Något var jag ju tvungen att säga när jag ropade på honom. Och ärligt talat känns det som om det funkade lika bra. Det märkliga med att ha en katt i närheten är att det inte är en hund.

De här dagarna har jag upptäckt några fundamentala skillnader mellan en katt och en hund:

• En hund kliver inte omkring på tangentbordet samtidigt som du skriver. För att en hund ens ska komma på tanken att gå på ett tangentbord måste man lägga det på golvet i en smal passage så det garanterat är i vägen, och dessutom lägga något ätbart på andra sidan så det finns någon mening med att gå precis där. Förmodligen skulle hunden hoppa över i alla fall.

• En hund vet vad den heter.

• När man sparkar ner en hund från sängen så letar den reda på en annan sovplats.

• En hund vill inte gå ut ensam, kräva att få bli insläppt direkt, vilja gå ut igen efter två minuter och sedan ändå förvänta sig att få komma in så fort man stängt dörren.

Veckans bästa: snön. Jag har väntat sedan början av november och när det äntligen händer så händer det ordentligt.

Veckans märkligaste: stölden av skylten ARBEIT MACHT FREI. Ska det inte vara någon som vaktar en sådan sak?

Veckans sämsta: nedläggningen av SAAB.

Veckans upplösning: skylten är hittad.

Veckans ännu bättre: jag har jullov!

Just det, jag har jullov!

Hotellbarer

I fredags kom jag iväg skapligt från jobbet och tog tåget upp till Stockholm central. När jag var där tänkte jag att min gamla kompis Mari från Karlstad kanske var i närheten. Jag ringde och hon var faktiskt bara en rulltrappa bort. Vi hann dricka lite vin innan jag gick bort till Sergels torg för att möta en annan kompis, Anna. Anna och jag skulle se en publikrepetition av Berlin med Philip Zandén i den enda rollen. Monologen är skriven av David Hare och jag kan väl helt kort säga att han har ett tämligen kluvet förhållande till staden, även om det nog trots allt verkar som att han ändå har fått lite kläm på vad Berlin handlar om. Vi blev så förtjusta i föreställningen att vi ska gå och se Mur med Sven Wollter nästa lördag. Även det är en monolog som David Hare har skrivit.

Diskussionen av pjäsen tog vi över några drinkar på en hotellbar inte alltför många steg från Stadsteatern. Jag har en förkärlek för hotellbarer. Jag vet inte vart den kommer ifrån, men det kanske har något med att göra att det i min ungdom fanns tre bra ställen i Södertälje och att det mest besökta var ett gammalt hotell. En bra hotellbar ska ha en äkta hotellkänsla. Man ska känna att människorna är på genomresa, lite ensamma och lite vilsna. Bartendern är viktig. Det ska vara en lågmäld person som plockar bland borden och blandar drinkarna med omsorg. Det måste vara drinkar om det ska vara en hotellbar. Öl dricker man på krogen. Bartendern ska andas livserfarenhet och man ska förstå att det inte finns ett enda märkligt, sorgligt eller fantastiskt levnadsöde som den personen inte har fått tagit del av. Ingenting förvånar en bartender i en hotellbar. En riktigt bra hotellbarsbartender är aldrig någonsin glättig.

Jag kom hem med ett sent tåg och började sakta strosa hemåt förbi alla krogar med de ständigt rökande, men oftast glada, människorna utanför. Den höga musiken, sorlet och skratten inifrån krogarna hördes ut på gatan och jag tänkte att så där är det aldrig i en hotellbar. Där är musiken alltid lågmäld och ingen pratar högre än vanlig samtalston. Ingen nickar igenkännande och ingen är där för att stanna. Det är något sorgligt och melankoliskt över hotellbarer.

Är det vad som lockar mig?

Därför har detta varit en bra helg: Berlin på fredagen, Kulturnatt i Södertälje på lördagen med Clockwise, Sulo och Brunner och framför allt Thorsten Flinck, och slutligen Spårvägsmuseet med storebror och hans familj på söndagen. Dessutom börjar Centerns handlingsprogram för Södertälje ta form, och det ser riktigt bra ut. Vi blir vassa i valrörelsen.

Och det bästa av allt:
Djurgården blir kvar i allsvenskan!

Därför var inte helgen perfekt: arrangemanget för Kulturnatten var för fullt och programmet blev försenat. När det slutligen var Thorsten Flincks tur så fanns det inte tid för honom att köra allt han hade tänkt och det blev en snöpligt kort spelning. Arrangörerna visade en skrämmande brist på respekt för de som kommit för att lyssna på Flinck och framförallt behandlades en sådan stor artist direkt oförskämt. Varför åtgärdades inte detta under kvällen? Varför fick inte alla andra artister förkortad, istället för förlängd, tid? För varje artist blev programmet mer och mer försenat och man kunde redan tidigt under kvällen se vad som var på väg att hända, men arrangörerna tog inte sitt ansvar utan lät det hela fortgå.

Nåväl, nästa gång blir det kanske bättre och Thorsten Flinck kan jag se någon annanstans.

Har ni tänkt på att jag helt har slutat att berätta om mina snällismer? Det kanske jag borde ta upp igen någon gång. Men inte nu, för nu är det dags att förbereda arbetsveckan.

Lev väl!

Saker som skjuts på framtiden

Det skulle bli en klädkammare. Förra helgen fick Kent inte tag på några verktyg därför att bygget han jobbar på skulle flytta och de hann packa ned alla verktyg innan Kent hann stoppa dem. Den här helgen var jag för trött, men nästa helg – då kan det nog bli av. Helgen efter det går helt i Centerpartiets tecken så då kan det definitivt inte bli något klädkammarbygge av.

Det skulle vara ett kalas. Lilla Erik har fyllt 8 år och idag skulle vi fira honom under pompa och ståt, hela tjocka släkten. I morse ringde Christer och talade om att Erik hade feber och att kalaset var inställt. Eftersom Christer är Eriks pappa så bör han ju veta hur det står till med det lilla barnet och det var med andra ord inget jag kunde ifrågasätta.

Eftersom Erik inte skulle ha något kalas så tog Peter och jag oss en slappardag med Kulturhuset och långpromenad på Östermalm. Och det var ju faktiskt nästan lika bra som ett 8-årskalas.

Jag skulle ha en soffa, näe, jag SKA ha en soffa. Alla som överhuvudtaget har pratat med mig de senaste åren vet att jag är på jakt efter en soffa. Det här med soffa har blivit som ett monster i mitt huvud och vilken soffa jag än ser, provsitter eller lägger mig i är det inte den soffa jag letar efter. Jag har skickat efter kataloger, provsuttit varenda soffa på IKEA, ratat det mesta som finns på MIO möbler och jag känner att jag alltmer dras ned i det sofflösa träsk där jag inte vill vara. Jag fick visserligen en soffa av Kent men det var en soffa som hans barn hade hoppat och lekt i och det var en tillfällig sittmöbel som jag skulle ha fram till det att jag hittade den där perfekta soffan.

Jag har skickat efter kataloger från både när och fjärran men i de kataloger där jag funnit de mest intressanta sofforna har det inte stått något pris. Det är förmodligen soffor för dem som inte behöver bry sig så mycket om vad en soffa kan tänkas kosta. Nu har jag tydligen blivit en av dem.

Idag gick jag in i en butik på Strandvägen, gick en trappa ned och satte mig i en underbar skapelse. Medan jag satt där kom en dam förbi. Hon tittade på mig och sa att det syntes att jag satt bra. Hon sa att det lös om mig. ”Tack”, sa jag, och tillade att den var perfekt för mig. Damen talade då om för mig att det gick att välja vilket tyg man ville, att plymåerna var stoppade med ditt och datt och att det därför var lätt att puffa till dem till sin ursprungliga form. Tänk vad den damen visste mycket. Priset var trettioåttatusen. Och det spelade ingen roll vilket tyg man valde. Dessutom var det fri hemkörning.

Det där med fri hemkörning var ju tur eftersom jag inte har något körkort.

Peter sa att hon var en försäljare men jag vet att hon var en ängel som Gud har sänt mig för att jag ska slippa fortsätta att leva ett liv utan en anständig soffa.

För att den här soffan, fast jag ska ha en med vänd- och puffbara plymåer, ska bli av så finns det lite annat som inte kommer att bli det; semesterresa i sommar, nytt kök, slipning av parketten i hallen och vardagsrummet. Men vad ska jag med allt detta till när jag istället kan få en soffa som jag inte kommer att låta någon ovärdig att sitta i.

Lev väl, go'vänner, lev väl!

Hösttankar

I lördags var det vernissage för Sörmlandssalongen på Konsthallen i Luna och jag var där och blev glad. Särskilt glad blev jag över att Fredrika hade tid att gå med mig och att Per Andersen spelade så vackert på flygeln. Det är något visst med att bli ackompanjerad av levande musik tillsammans med förväntansfulla människor i en full konsthall. Vi kikade in i Rolando Perez radio och såg att en man dansade därinne, och hur mycket märkligare blev inte upplevelsen när musiken kom från Andersens flygel; musiken var omkring oss och i radion dansade en man. Det är sådant man får uppleva när man går på vernissage. Sörmlandssalongen visas fram till den 22 november, så skynda nu iväg och se den!

Jag har också varit på Nationalmuseum och sett den helt fantastiske tyske romantikern Caspar David Friedrich. Jag visste inte att mitt behov av romantikens naturmystik, med moln och dimma, var så stort förrän jag kom till Nationalmuseum. Jag ville inte gå därifrån och jag struntade i att hela sällskapet ville äta. Jag ville bara vara där och njuta och förundras. Till utställningen finns också åtta kommentarer från samtida konstnärer. Eftersom jag såg utställningen baklänges, det vill säga med kommentarerna först, så förlorade just de säkert en del av sitt värde för mig. Det som fascinerade mig mest i den delen av utställningen var att det i texterna till kommentarerna ströddes friskt med ordet sublimt, och jag fick en känsla av att jag har gått omkring i livet och använt en massa andra ord i onödan när det finns ett så utomordentligt användbart ord som sublim. Varför har jag aldrig upptäckt dess storhet tidigare?

I övrigt har jag precis som vanligt förundrat mig över höstens skönhet och begråtit min bristande tid att till fullo njuta av den. Nästa vecka är det höstlov, och tack vare att jag är en hårt arbetande kvinna, kan jag kompa ut de tre obligatoriska kompetensutvecklingsdagarna och därmed verkligen få en veckas lov. Ibland är det fantastiskt skönt att vara jag.

Jag har pratat med Oscar och skrattat gott åt en hel del dråpliga historier kring amerikaner som inte riktigt förstår saker och ting på samma sätt som vi förstår dem. En ung dam blev till exempel förvirrad när sonen talade om att han kom både från Stockholm och från Sverige. Och det kan man ju förstå, om man tänker efter; hur kan man komma från två ställen?

Dessutom kommer Oscar från Södertälje, men om han hade berättat det så hade väl den stackars människan brutit ihop.

Och mer är kanske inte att vänta från ett folk där American History är ett obligatoriskt skolämne medan europeisk historia, som vi läser, inte är det. För det vet ju varenda människa att Europa är världens medelpunkt.

Barcelonaresan närmar sig, även om det ännu är någon månad kvar till avresan. Det där med Barcelona är faktiskt riktigt märkligt. Jag brukar alltid hävda att Paris är världens bästa stad, men ju mer jag ser på mitt eget resande så måste jag börja fundera på det verkligen är vad jag anser, för så fort jag får möjlighet så reser jag till Barcelona. Det kanske bara är idén om Paris som är den bästa.

Bäst just nu: spelkvällarna med Acke och Fredrika. Jag vet inte hur jag ska göra för att vinna, men jag tror att Fredrika var svaret nära när hon igår kväll sa att vi nästa gång ska spela enbart för att förstöra för Acke. Det känns inte bra att den socialistiske sonen ska få herraväldet över Sverige varenda gång vi spelar Svea Rike.

Sämst just nu: att jag inte hinner med att njuta av livet såsom jag så gärna vill. Det är alltid något inplanerat som förhindrar mig från caféslappandet. Är det inte ett åtagande så är det mina sociala kontakter som pockar på uppmärksamheten. Å andra sidan gör jag sådant som jag brinner för och mina vänner är ju oerhört viktiga. Är det verkligen sant att det är omöjligt att leva två parallella liv?

Medan jag letar efter svaret på den frågan så må ni leva väl!

P.S. Fotografiet är taget från Nationalmuseums hemsida som endast tillåter publicering av bilden om jag samtidigt publicerar fotografens namn - och det stod att fotot var från National Gallery i London. Det är säkert sant, men det är knappast en fotograf.

Katarina bloggar ånyo

Någonting jag är glad över är min förmåga att somna när jag behöver, och ibland också när jag inte behöver. Nu för tiden händer det i princip aldrig när det är olämpligt, vilket kan vara synd ibland. Det säkraste sättet att få mig att somna är att sätta mig i en farkost. Jag har varit världens tråkigaste ressällskap på flygplan, bussar, i bilar och på båtar. När det börjar röra på sig så är det omöjligt att stå emot. Och ibland somnar jag bara ändå.

Ibland får jag en känsla av att jag rör mig i ultra rapid medan allt och alla far omkring i överljudsfart. Är det bara jag som vill stanna upp och bara vara ibland? Hur mycket jag än planerar och hur mycket jag än försöker finns det alltid massor som är ogjort. Handlar det inte om att hinna med sina vänner eller sin familj så upptäcker jag att delar av mitt hem förfaller. Vem har egentligen köpt det där mögliga brödet, och hur kommer det sig att det bara finns riven ost i frysen? I kylskåpet finns det pålägg som jag inte ens vågar öppna och kolla ätbarheten på. Jag har bott i min lägenhet i över ett år och ännu har jag inte börjat med alla de storslagna projekt som ju var tanken, den där dagen förra sommaren när jag gjorde slag i saken och till slut köpte mitt nya hem. Det är när jag tänker på det som jag blir särskilt glad över min förmåga att somna.

Sedan Oscar åkt har jag inte lagat mat en enda gång. Den dagen han flyttar kan jag lika gärna plasta in spisen så den inte blir dammig och använda kylskåpet till klädförvaring.

Det där låter sorgligare än det är menat. Jag har aldrig varit en hemmapysslare och mat får jag i skolan, hemma hos mamma, på restaurang och hemma hos Peter. Min lägenhet har en hög mysfaktor och det är framförallt ett hem där jag trivs otroligt bra. Och, handen på hjärtat, varför måste jag ha så bråttom med att bli klar? Min bror Kent har lovat att bygga om det skumma hålet i väggen till en klädkammare, och sen är jag på gång och då är det bara resten kvar.

Idag fick jag ett sammanträdesprotokoll från Kommunfullmäktige. Där stod det, bland annat:

4. Till ledamot i arbetslivsnämnden för tiden 1.9.2009-31.12.2010 efter Tage Gripenstam (C) utses Katarina Thollander (C).

Det känns bra.

Just det ja, teater, jag höll på att glömma att skriva om Stadsteatern. Jag har kommit med i en referensgrupp som arbetar med en nyskriven pjäs som heter Lärare för livet. Första gången läste vi manus och andra gången såg vi på en modell av scenen och snart ska vi få se på repetitioner av pjäsen. En märkvärdig sak med pjäsen är att det är i princip slutsålt ända in i mars, och det är ovanligt för ett nyskrivet drama. Men kanhända är det så att skolan engagerar och att det har funnits ett sug efter någonting nyskrivet i ämnet. Har det ens kommit någonting vettigt sedan Hets?

I lördags var jag på premiären av Änkeman Jarl och som så många gånger förr så slogs jag av Ingvar Hirdwalls storhet. Tillsammans med Marika Lindström gjorde han en strålande insats och spelglädjen gick inte att ta miste på. På vägen hem funderade jag på hur det kommer sig att så många febrilt letar efter en ny partner sedan de separerat eller blivit ensamma av någon annan anledning. Är det en längtan efter kärlek eller en längtan efter sällskap som lockar? Kan det finnas praktiska skäl, som att man ska slippa skala sin potatis själv och sitta ensam framför elden i spisen? Jag har inga svar, men nog kan man se att Mobergs drama talar till oss än idag, även om det väcker andra frågor än på fyrtiotalet när det skrevs.

Den senaste tidens bästa: det är höst och allt flyter på fint. Vädret är underbart, eleverna glada och schemat funkar.

Den senaste tidens sämsta: ingenting egentligen, det skulle väl möjligen vara att det var länge sedan som jag bara hasade omkring och gjorde ingenting och att det i kalendern ser ut som om det inte kommer att ske på länge än.

Men fram till dess, och för all del även efter att jag hasat runt och gjort ingenting; Lev väl!

Hej då Oggyman

Det var som en scen ur en film, med massor av symbolik. Det enda som saknades var stråkarna. Överhuvudtaget behöver jag ett soundtrack i mitt liv. Det måste jag se om jag kan ordna på något sätt. Tung musik på morgonen när jag går uppför backarna till skolan. Gladare toner vid andra tillfällen och marschmusik när jag städar. Fast då passar i och för sig Ulf Lundell bättre, men det är ju inte relevant. Jag får se över det där lite längre fram.

Nåväl, tillbaka till den symboliskt laddade scenen. Alexander, jag, Fredrika och Peter hade klivit upp halv fyra på morgonen för att kunna vinka av Oscar. Vi hade sovit tre timmar och var nog egentligen väldigt trötta, men samtidigt för uppspelta för att känna av det. Det var som om vi allihop skulle ut på vår livs resa. Acke sjöng någon socialistisk sång i baksätet samtidigt som han försökte förklara för oss hur den perfekta scenen när vi alla sjöng den tillsammans skulle se ut. Det var någonting med blommiga klänningar, men jag lyssnade inte så noga.

Han gick fram till säkerhetskontrollen, tog av sig ryggsäcken och lade den på bandet. Mobiltelefonen och annat skrammel lade han i den gråa plastlådan innan allt åkte igenom kontrollen. Jag såg att han plockade ihop sina saker och satte på sig ryggsäcken igen. Han vände sig om och såg på mig och vinkade. Han log. När han passerade de automatiska dörrarna såg han sig om som för att se åt vilket håll han skulle gå. Det var det sista jag såg innan dörrarna gick igen.

Det första sms:et kom 06:29 när vi satt i bilen från Arlanda.

Nu är det dags att samlas, galet trött. Jag är dig förevigt tacksam för den här resan. Hälsa alla.

Sms nummer två kom 10:41 och då var han i London och mådde prima. 22:28 kom sms från Chicago. Det var tre timmar kvar innan planet till Wichita skulle lyfta.

12-aug-09 03:32 Från Oggy: Hello, jag är framme nu. Lorie hälsar.

Jag kan inte förstå att jag har så stora barn. Oscar är sjutton år och nästa gång jag ser honom är han arton och myndig. Acke är tjugotre och politiskt aktiv. Åren går och jag är väl inte helt ung själv heller längre, även om det är svårt att se sig själv utifrån på det sättet. Jag har ju tidigare bloggat om hur taskig tyngdlagen kan vara och den blir sannerligen inte snällare med åren.

Så ser livet ut och det är en fascinerande resa.

Dagens ibland hör jag inte så bra: idag har jag hört Camilla på jobbet säga att hon är julgran i botten. Vad hon egentligen försökte säga var att alla säger att de är någonting i botten och att hon själv får ljuga om vad hon är i botten. Senare letade hon efter en engelskbok som heter Guds straff. Jag blev lite upprörd över att man kallade en lärobok för det. Det måste ju finnas bättre titlar, som Good Stuff till exempel.

Hela sommarens ja, jag vet att jag är dålig: jag har inte haft någon riktig inspiration att blogga under sommaren. Massor av kul saker har hänt och jag har haft fullt upp med att leva. Jag tänker med andra ord inte be om ursäkt trots att en och annan har hört av sig och undrat vad jag håller på med.

Det var det om detta för denna gång. Lev väl!