Karantän på 7 306 km²

Det sägs att vi fortfarande befinner oss i karantän och att vi kommer att få stanna i den ett bra tag framöver. Det är idag dag 66 för alla andra och på grund av anledning den 65:e för mig. 

Hur är livet i karantän? Vad gör jag hela dagarna? För att besvara dessa frågor så ska jag berätta om gårdagen.

07.00: Klockan ringer, eller egentligen iPad, för vem har klocka idag? Jag snoozar och ligger kvar ytterligare några minuter.

07.25: Jag och min cykel väljer idag att cykla österut. När jag kommer fram till Pedregalejo är solen så stark att jag blir irriterad över att jag glömde ta med mig solglasögonen, men trots mina svullna ögon så fortsätter jag genom Pedregalejo, förbi småbåtshamnen och ut på det som jag tror en gång var en banvall. Kanske har det bara varit den gamla kustvägen. 

Jag stannar en stund vid Paseo de los Canadienses och tittar på kartan och minnesplaketten över Norman Bethune som tillsammans med två sjuksköterskor åkte till Almeríavägen och undsatte hundratals människor som deltog i den vandring, Desbandá, som oräkneliga malagabor tvingades göra i februari 1937, för att undkomma Francos styrkor. Idag finns det en led mellan Málaga och Almería och jag tänker att jag någon gång ska cykla hela leden. När jag nu kollar upp avståndet och ser att min Google map-app på mobilen visar på 207 km som det kommer att ta 11 timmar och 23 minuter att cykla så tänker jag att jag kanske inte ska göra det på min lilla minicykel ändå. Men jag skulle gärna vandra sträckan tillsammans med någon som kan tänka sig att gå längs havet en vecka.

På vägen tar jag ett foto över en vacker vik. Jag tycker att bilden blev fin men min Google foto-app tycker att den går att förbättra, som så ofta förr. Den frågar faktiskt inte ens om lov. Ibland blir det ganska dumt, men ibland får appen till det. Den här gången vet jag inte vad jag ska tycka. Vad är det för fel på naturen som den är?

Sedan vänder jag tillbaka och cyklar mot strömmen av människor som är ute och motionerar med solen i ansiktet. Det är många som har ansiktsmask och ibland känner jag mig som en hippie som bara använder masken när jag handlar, men det är faktiskt så att det som en mask hjälper emot när man är ute och cyklar är att sätta flugor i halsen.

09.15: Jag ringer till pappa och vi pratar en halvtimme. Han är vid gott mod trots att det finns ett virus som trasslar till våra liv. Han och hans fru fortsätter med sin dagliga 4 km långa promenad. Han säger att det är tråkigt att inte ens kunna umgås med sina barnbarn och frågar när jag tror att jag kan komma till Sverige. Trots det sorgliga i att jag inte kan komma dit förrän tidigast på jullovet så skrattar vi mycket och har ett gott samtal. 

Solen bränner i ansiktet och jag tittar på klockan och avslutar samtalet för att inte missa att gå in innan motionsturen för sådana som jag är slut. Innan duschen så går jag till butiken mitt emot och handlar frukost.

Jag utför dagens möten och några av bedömningar som man som lärare förväntas göra ibland och till slut är detta arbetspass över.

16.00: Det är dags för kaffe och jag går till hamnen och sätter mig vid Häagen-Dash-kaféet och beställer en liten glass, kaffe och vatten. Med mig har jag en bok och jag sitter säkert en timme och läser innan jag går hem igen för att fortsätta arbeta med planeringen inför veckans lektioner. Jag är hemma runt sju och hänger lite på sociala medier innan jag sätter igång med arbetet. 

Strax efter midnatt går jag och lägger mig och om någon undrar om jag inte åt något annat än glass under dagen så kan jag meddela att jag åt frukost efter cykelturen.

På detta sätt fortsätter mitt liv i karantän. Jag är begränsad eftersom jag bara får ta mig så långt som jag kan cykla, men jag får cykla inom hela Málagaregionen om jag orkar och hinner på de fyra timmar mellan 06.00 och 10.00 som jag får vara ute och motionera. Om detta blir långvarigt så kommer jag att ledsna på att jag inte kan ta bussen eller tåget till någon närliggande ort, men jag lever som jag brukar, med några få skillnader. Det är till exempel 67 dagar sedan jag senast träffade någon som jag känner.

Toalettpappersstatus: 1 full rulle, 1 påbörjad.

Lev väl!

Karantän på 35 kvadrat: stavgång

För ungefär fyra år sedan så började jag och en arbetskamrat, Liza, att stavgå. Vi gick varje söndag och målet var att gå i två timmar. Allteftersom vår kondition förbättrades, och vi fick upp farten, så gick vi längre och längre sträckor. Till slut kändes två timmar lite kort och vi började göra utflykter. En morgon skjutsade hennes man oss till hamnen i Marbella så att vi kunde gå tillbaka. Det är inte det längsta jag har gått i mitt liv eftersom jag har gått Trosamarschen som utgår från Södertälje station och avslutas med att vandrarna äter upp det sista från årets julbord; detta sker alltså den fjärde advent varje år. Den promenaden var på 4,2 mil. Vår promenad från Marbella till Fuengirola blev dock nästan fyra mil eftersom vi gick rejält fel två gånger.

Jag är en hyfsat otränad människa. Mig möter man inte inne på något gym eller i någon annan form av träningsanläggning. Men jag har en bra promenadkondition och jag känner att jag kan gå hur långt som helst bara skorna är de rätta. En vanlig vardag går jag mellan 10.000 och 17.000 steg och på helgerna kan det bli över 25.000. Jag kan alltså med andra ord gå.

Málagas kustlinje ligger mot söder och därför smyger solen upp bakom bergen, till skillnad från i Fuengirola som har en kustlinje mot öster. Där stiger solen upp ur havet. Oavsett vilket så får soluppgången mig alltid att förundras över naturens skönhet. Som man kan se så var det inte bara jag som var ute och gick på piren denna tidiga morgon.

Idag tog jag mig ut från huset strax efter sju på morgonen. Jag mötte några unga pojkar som skrattade åt mina stavar och mindes att det var den reaktionen Liza och jag också fick när vi började gå. Men redan efter en månad såg vi fler än en som också hade kommit på tjusningen med stavgång; men här i Málaga verkar det var alltså vara något som man inte gör. 

Herre Jösses, vad otränad jag är!

Jädrar, vad jag gick! Jag gick så fort att det skrek om skorna i kurvorna. Jag gick om folk som promenerade sakta men blev omgången av en del andra – och det var något som inte stämde överens med min egen känsla. Efter en timme så svettades jag till och med på framsidan av underarmarna. När jag kom hem så räknade jag ut hastigheten och den var något under 4 km/h. Det är ett knappt godkänt tempo och just nu känns det långt kvar till min vanliga promenadork. Och inte blev det några 10.000 steg heller. 

Jag har läst på informationen lite mer noga och ser att ensammotionärer, alltså sådana som jag, får utnyttja hela den tillåtna utegångstiden. Vi behöver heller inte hålla oss inom en kilometers radie från hemmet så länge som vi inte lämnar kommunen. Det förändrar allt och imorgon tar jag en annan sträckning där det förmodligen finns färre människor. Idag var det många som valde strandpromenaden och även om det inte var problem med social distans så blev det ändå en del kryssande förbi de som hade ett annat tempo. Särskilt efter att solen hade gått upp.

Toalettpappersstatus: 3 fulla rullar, 1 påbörjad

Lev väl där ute!

Karantän på 35 kvadrat: att hålla sig i närheten

Vi visste ju att det skulle komma ett besked om att vi får gå ut från och med den 2 maj. Trots det så var spänningen stor: när får vi gå ut? var får vi gå? hur får vi göra?

Sedan kom svaret: Min grupp (friska människor utan barn) får ta en promenad mellan 06.00 och 10.00 eller 20.00 och 23.00. Vi får bara gå ut en gång och då högst en timme och aldrig vara längre än en kilometer från bostaden. Vi ska promenera en och en eller med den som vi bor ihop med. Jag bor ju själv och har således ingen att tjata på om en promenad; jag kan bara gå när jag känner för det. 

Är det okej att ändå vara lite besviken? 

Imorgon går solen upp 07.22 och ner 21.07. Min idé om att hasa långsamt längs strandpromenaden och kanske sitta ett tag på muren och läsa får fortsatta att vara en idé. Redan Platon visste ju att idévärlden är den sanna världen; där de schyssta grejerna händer. Sinnevärlden, den som vi kan uppleva med våra sinnen, är bara en halvdan kopia av den fantastiska värld som huserar bland våra idéer. 

Jag skrev lite besviken, och inte helt nedslagen, och det beror på att jag har hittat en lösning som kommer att kännas bra i alla fall, trots begränsningarna. Om jag går ut 07.15 så kommer jag att få uppleva soluppgången. Jag börjar med att gå ut på piren, vänder när jag är 1 km från hemmet och går tillbaka längs strandpromenaden med ansiktet vänt mot solen. När jag har gått 2 km så kan jag vända och gå hem igen. Då kommer jag att vara hemma 08.15 och ändå få ha upplevt både soluppgång och sol. Förhoppningsvis här jag fått lite motion också.

Den spanska staten har tagit fram en sida som ska visa oss hur långt vår radie på 1 km sträcker sig. I vanliga fall, när vi inte har en pandemi som begränsar oss, så är jag mycket nöjd med mitt val av bostad. Jag bor både nära havet och centro. Att bo nära havet nu innebär att jag bara har en halvcirkel att röra mig på. Å andra sidan bor jag i Málaga och då kan det räcka med att gå till Plaza de la Merced, antika teatern och botaniska parken; alltså där som Solkusten är som bäst. När jag vill träna mina rumpmuskler så kan jag gå upp till Castillo de Gibralfaro. Vi lever i den bästa av världar och det löser sig även med detta; om ett år är allt kanske som vanligt igen.

En annan sak med min lilla lägenhet är att jag är glad över att solen inte lyser in eftersom det gör att det inte blir olidligt hett inomhus på sommaren. Då sätter jag på AC:n någon timme innan jag går och lägger mig, för att få svalt när jag somnar, och klarar mig bra med det. Under karantänen har det inneburit att jag har haft en begränsad utsikt, men även det vänjer man sig vid, och jag har till och med lärt mig att känna igen grannarna i huset mittemot. Det är faktiskt pittoreskt och trivsamt att se deras tvätt, höra deras samtal och känna doften av hemlagad mat. Är det inte egentligen så här vi föreställde oss att det skulle vara att bo utomlands när vi var unga? Åtminstone tänkte jag så; som den stadsmänniska jag är.

Det tar slut det här också, precis som allt annat, och en dag kommer vi att tänka tillbaka på 2020 som ett mycket märkligt år. Och åtminstone jag kommer att tänka att det inte var så farligt ändå.

Toalettpappersstatus: 3 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ta långa promenader i alla väder och njut över att ni får, men lev också väl på lagom avstånd från varandra!

Karantän på 35 kvadrat: på väg mot cincuentän

Idag är det den fyrtioförsta dagen i min karantän; jag har ju en karantänsdag färre än de andra i Spanien. Det innebär alltså att karantänen definitivt är avslutad och att jag nu har kommit in i något som skulle kunna heta cincuentän, baserat på ordet för femtio. Det kommer att bli fler dagar men man kan nu se att nedtrappningen har kommit igång. För två veckor sedan fick bland annat byggnadsarbetare och vägarbetare återgå i tjänst. På måndag ska barn upp till fjorton år få ta promenader på en timme, tillsammans med en som bor i samma hushåll. De får ta en promenad om dagen och vara ute i en timme och inom en kilometers radie från hemmet. Mer än en av mina elever har berättat att de tänker tvinga sina småsyskon till en rejäl promenad. Varje dag.

Detta kommer att gälla i två veckor. Sedan är det dags för nästa steg som kan innebära regionala lättnader. Covid-19 har ju slagit ojämnt i Spanien och Andalucía är absolut inte värst drabbat. Rykten om att skolorna här ska öppna den 18 maj har florerat, men jag väljer att avvakta de faktiska besluten. Om det bara är grundskolorna som öppnar, för att föräldrarna behövs på arbetsplatserna, så kan det kanske innebära att jag som gymnasielärare på en F-Gy-skola kan få åka till jobbet även om mina elever inte är där. Men, som sagt, det är bäst att inte spekulera även om man kan se lättnader i antågande.

Vad har då hänt under dessa fyrtio dagar?

Jag har lagat fyra olika maträtter: pasta med tomatsås eller röd pesto från glasburk, risotto, tabbouleh och pannkakor. 
Godast: tabbouleh.
Enklast: pasta och öppnad glasburk.
Svårast att vädra ut: pannkakor.
Slutsats: god mat kräver lite ansträngning.

I detta land kan man behöva
tvätta raggsockor och bikini i
samma maskin.

Jag har tvättat tre maskiner med tvätt. Eftersom jag är en modern människa så sorterar jag inte tvätt och behöver således ingen tvättkorg. Jag slänger in smutsiga kläder i maskinen och tvättar när den är full. Allt på 40 grader och alla färger tillsammans. Det är med sorg och bedrövelse som jag tänker på allt detta sorterande som jag har hållit på med tidigare i mitt liv. Ett sådant slöseri!
Slutsats: det blir inte mycket smutstvätt när man bara är hemma och lever i ett stillsamt tempo.

Rutinerna fungerar. Förutom en helg där jag återgick till mitt vanliga jag så har jag klivit upp strax efter att larmet har ringt varje dag. Klockan ringer 08.00 varje morgon och jag går och läger mig strax efter midnatt varje kväll. Jag äter middag nästan varje dag och frukost alla dagar.
Slutsats: troligen har ett UFO varit här och hämtat mig och lämnat denna märkliga varelse i utbyte.

Jag motionerar inte. Jag trodde att jag skulle kunna hålla mig i form genom att köra ett motionspass varje dag. Jag tänkte gå i trapporna för att få både motion och muskelträning. Ja, tjena! Jag snittar på ca 700 steg om dagen och känner mig som en vinnare när jag kommer upp i 4000 steg genom att gå till Mercadona och apoteket. Däremot har jag fått ont i ryggen av att sitta så mycket. För det är ju faktiskt så att man väldigt sällan står upp när man är hemma.
Slutsats: ja, vad trodde jag?

Jag äter mycket mindre godis. Som den sockerjunkie jag är så brukar jag äta något sött varje dag, ofta en hel del. Nu har jag haft några större sockersug men de allra flesta dagar äter jag ingenting sådant. Märkligt.
Slutsats: utan fysisk aktivitet, inget sockersug.

Det som blir kvar i mitt kylskåp.

Mitt alkoholintag är i stort sett nere på noll. Mycket kan man säga om mig, men någon storkonsument av alkohol är jag verkligen inte. Nu är det till och med mindre än så. På fyrtio dagar är min totala konsumtion 4 dl cava och 2 dl öl. Men jag dricker å andra sidan hiskeliga mängder med kolsyrat vatten på flaska. 
Slutsats: jag går runt i min ensamhet alldeles nykter.

Jag läser inte. Detta är min stora sorg; jag älskar att läsa och nu blir det ingenting av det. Jag försökte med några ljudböcker men även det har jag slutat med. Jag vill läsa med min egen röst i huvudet. 
Slutsats: jag behöver komma ut härifrån.

Toalettpappersstatus: 4 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ta hand om varandra och lev väl!

Karantän på 35 kvadrat: att ta vara på tiden

Jag väcktes av att mitt äldsta barnbarn ringde på Messenger. När någon vill prata med mig på Messenger så ringer det i alla mina tre enheter; telefonen låter värst. Innan jag har hittat rätt app eller sida eller låst upp telefonen så har samtalet ofta avslutats, och jag får ringa upp igen. Det är inte så besvärligt, men tämligen irriterande. Häromdagen svarade jag på datorn men telefonen fortsatte att ringa, och då avvisade jag samtalet på den, vilket ledde till att det samtal som jag hade besvarat på datorn stängdes av. Denna röra uppstår varje gång som någon vill nå mig via Messenger; jag springer runt på mina 35 kvadrat och försöker få mina enheter att bete sig som folk. Eller som den funktion de är tänkta att ha – att göra mitt liv mer behagligt.

Nåväl: Barnbarnet berättade att han mådde bra och att han hade en lös tand och att han kunde känna taggarna på den nya tand som är på väg att växa ut. I bakgrunden dansade hans lillasyster omkring med en underbar gloria av lockigt vitt hår runt huvudet. Hon har ett fantastiskt hår som kan göra vem som helst avundsjuk. Mitt allra yngsta barnbarn dök upp i sin pappas famn och någonstans från en annan del av huset hördes barnens styvbror ropa. Det var en lördagmorgon strax innan frukost hos en familj i Södertälje. De är en del av mig men också något som de själva skapar, oberoende av mig. 

Det är en ljuvlig känsla att veta att ens barn har blivit bra vuxna som lever ett gott liv.

Efter en fyradagarsvecka med distansarbete var det skönt att få stänga av den delen av datorn som tillhör arbete och inleda helgen. Vad gör man med sin ledighet när man är ledig? Vad ska jag göra för att skilja helg från vardag?

Jag broderar efter ett köpt mönster, och det är ett bra sätt att hålla både händerna och huvudet sysselsatta, men i min tanke växer en idé om en egen design som jag är så nyfiken på att testa att jag nästan inte vill göra klart detta broderi. Men jag har redan lagt bort det en gång; och då bodde jag fortfarande i Södertälje. Nu gör jag klart detta, ramar in det och ger det i julklapp till någon som inte kommer att ha modet att inte hänga upp det. Hm... vem ska jag utsätta för detta?

Jag bytte lakan, tog en dusch och klippte håret. Jag smörjde in mig med något som både mjukar upp och luktar gott och satte mig sedan tillrätta i fåtöljen framför Let's Dance med mitt broderi i händerna. Jag håller förstås på Jan Björklund. Han hade fått näst minst antal röster och det är förstås illavarslande, men det löser sig säkert. Men hur gör man för att rösta från Spanien? Det går nog inte.

Vänta nu... klippte jag håret?!

Jajamänsan! Jag kan klippa mitt eget hår och ändå få det att se helt okej ut. Men det beror förstås på att det är långt. Hursomhelst, nu är det 8 cm kortare och mycket friskare och dessutom jämnt även på baksidan.

Efter frukost så ringde jag min vän i Fuengirola och vi tog en kopp kaffe tillsammans och bestämde att vi ska fira karantänens avslut med en utflykt; när det nu blir.

Så går min lediga dag vidare och än är klockan bara ett. Min plan är att få ihop några tusen steg genom att gå och handla i en mataffär som inte ligger närmast eftersom mina närmsta affärer inte är roliga. Jag ska också gå ut med soporna och gå bort till apoteket i hamnen. Det bör ge bortåt en 5000 steg totalt. Jaja, alltid är det något.

Så här både innehållslösa och fulla med innehåll ser de flesta dagarna ut när man lever i karantän. Min plan var från början att blogga varje dag, men inte ens jag kan hitta innehåll som är värt att dela med sig av utifrån detta underlag. Å andra sidan sker det spännande saker inuti, men det är faktiskt i min värld.

Toalettpappersstatus: 5 fulla rullar, 1 påbörjad.

Lev väl och ta vara på er tid!

Karantän på 35 kvadrat: att läsa

Jag är en läsande människa. Eftersom jag också är en arbetande människa så kan jag inte läsa hela tiden, men det brukar ändå bli lite drygt trettio lästa böcker under ett år. Jag skriver nämligen läslogg och har därför koll på vad jag läser. När en läsande människa blir inlåst i en lägenhet på 35 kvadrat tillsammans med en bokhylla med olästa böcker så är det inte mer än rimligt att det efter trettiotre dagar har blivit en hel del läst. Det har ju utöver det dessutom varit påsklov. 

Men så här är det: jag läser inte hemma. Jag läser på kaféer och på pendeltåget till jobbet. Det är därför som det blir så många böcker lästa. På vardagarna läser jag på pendeln och på helgerna när jag äter frukost på kafé. När jag lägger mig på kvällen så spelar jag Candy Crush och lyssnar på poddar; läser gör jag definitivt inte. 

Primetime är ett dagligt frågespel där man kan vinna hiskeliga summor; till exempel en krona. En av deras sponsorer är Nextory. Om man går in på Nextory via Primetime-appen så får man ett gratiserbjudande på 45 dagar. Ni vet hur det är med det där som är gratis: Gratis är gott!

Ljudböcker har aldrig lockat mig och de få gånger som jag har försökt har jag svävat bort i tankar och inte lyssnat. Inläsningen har bara legat som en ljudmatta i bakgrunden medan mina tankar har tagit med mig ut på äventyr. Som hissmusik, fast en roligare resa.

Jag skapade i alla fall ett konto, betalade noll kronor och började botanisera. Jag kom ihåg ett boktips av en mer van boklyssnare och letade reda på Ett jävla solsken av Fatima Bremmer. Boken var en biografi om Ester Blenda Nordström och tilldelades Augustpriset 2017 i kategorin facklitteratur. Den var sexton timmar lång och det fungerade! Jag skurade badrummet, lagade mat, broderade och hasade omkring på mina 35 kvadrat och lyssnade på en historia om ett fascinerande kvinnoöde.

Men skönlitteratur som inte är en kommentar till vår samtid går inte att lyssna på. Det går att läsa eftersom man kan skumma förbi ointressanta passager, men när man lyssnar så går det inte att värja sig; det bara fortsätter i samma tempo.

Jag packade ner en del av mina böcker när jag flyttade hit. Det mesta blev bortsorterat men en del fick, som sagt, följa med ner till Spanien. En del är sådant som jag har läst men inte kan skilja mig ifrån och annat är förstås sådant som jag inte har läst. Det finns väl ingen som har läst allt som finns i ens bokhylla. Hos mig finns det några dåliga samveten, som Bröderna Karamazov av  Fjodor Dostojevskij. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört människor säga att det är den bästa bok som de har läst. Jag har tittat på den, suckat och valt en annan bok. Och då tycker jag till och med om Dostojevskij! Men hur ska jag kunna släpa med mig över 800 sidor på tåget? Det är ju inte precis en kafébok heller.

Podcaster på min iPad har blivit knäpp. Den letar fram gamla avsnitt av sådant som jag prenumererar på. Och häromdagen hände något märkligt. Den hade hittat ett gammalt avsnitt av Teologiska rummet som handlade om Dostojevskij och legenden om Storinkvisitorn, från Bröderna Karamazov. En av gästerna var trevligt nog min gamle lärare i religionspsykologi, professor Owe Wikström. Elena Namli var också bra, men henne känner jag inte till sedan tidigare. Programledaren Peter Sandberg sa att han var avundsjuk på de som inte har läst Bröderna Karamazov än. 

Vad? Avundsjuk på mig?

Nu måste jag läsa Bröderna Karamazov. Och när det är klart så ska jag lyssna på avsnittet igen. Det låter som ett rimligt karantänprojekt.

Toalettpappersstatus: 5 fulla rullar, 1 påbörjad.

Lev gott där ute, lev gott och lev väl!

Karantän på 35 kvadrat: det handlar om oss

Människor omkring oss dör, några kända och andra okända. De allra flesta är för oss en siffra i statistiken. Jag hade ett visst grepp om siffrorna upp till 10.000 konstaterade fall i Spanien, men när jag idag ser dem så hade det lika gärna kunnat vara ett telefonnummer; en fyra, en åtta, en nia och tolv. Jag både distanseras och dras in i dem. Varje siffra är en människa men det är samtidigt också bara en siffra.

Människor drabbas av det här viruset. En tidigare politikerkollega berättar om att han inom loppet av en vecka har mist båda sina svärföräldrar, som fick dö utan någon anhörig bredvid sig, och att familjen nu inte kan samlas för att sörja tillsammans på grund av riskgrupp och rädsla för smitta. En av mina allra närmaste vänner ligger på sjukhus med en obotlig cancer och kan inte ta emot besökare på grund av smittrisken; åtminstone inte så länge hon är kvar där. Berättelserna som kommer till oss är mörka och det går inte att värja sig när man läser om den tioårige pojken som dog utan att mamma eller pappa kunde vara där.

Några försöker dämpa sin ångest och oro genom att kräva positiva nyheter, men sanningen är att inte ens de positiva nyheterna kan uppväga det negativa. Människor dör och människor drabbas. Bakom varje positiv nyhet finns ett djupt mörker.

Samtidigt hasar jag omkring i mina egna tankar och vattnar blommor, äter en muffins och hostar och snyter mig. Jag tar tempen några gånger om dagen och har de senaste veckorna uppnått maxtemperaturen 37,2 vilket för de allra flesta inte räknas som feber. Så här småkrasslig har jag varit sedan onsdagen den 29 januari då jag gick hem två timmar tidigare från jobbet (ibland fungerar mitt minne på det här sättet) och sedan dess har det svajat fram och tillbaka; ibland lite feber ibland lite hosta, men aldrig riktigt frisk. Det är en jäkla förkylning att inte ge sig!

När jag berättade för mina elever i Sverige att jag skulle flytta till Andalusien så sa en pojke som ursprungligen kommer härifrån att det är kallt inomhus, och att husen är byggda för att hålla värmen ute men att effekten blir svinkalla hus när det inte är sommar. Och så är det. Jag har aldrig frusit så mycket inomhus som jag har gjort sedan jag flyttade hit. Kanske är det därför som min förkylning inte ger med sig; jag behöver solen och värmen!

Vi är just nu inne i stilla veckan, Semana Santa, och aldrig har väl Málaga varit mer stilla än i år. När man läser i Bibeln om den här veckan så är onsdagen tom. Jesus verkar inte ha gjort något speciellt just denna dag, åtminstone inget som var värt att skriva om. Kanske besökte han sina vänner Maria, Marta och Lasarus i Betania. Kanske pratade de om gamla minnen och skrattade åt någon dråplig händelse samtidigt som de förberedde lammet inför påskmåltiden, den som skulle komma att bli Jesus allra sista på jorden. Kanske var de irriterade över något och gick mest omkring och surade, sådär som vi människor tenderar att göra ibland. Kanske var det bara en onsdag.

Jag titta på statistiken över Spanien igen. Antal smittade, antal inlagda, antal döda, antal friskförklarade; alla siffror utom 2 är representerade.

Toalettpappersstatus: 6 fulla rullar, 1 påbörjad

Var rädda om varandra och lev väl!

Karantän på 35 kvadrat: en liten tant

Det var en liten, liten gumma,

Som hade en liten, liten stuga

Och en liten, liten ko

Och en liten, liten stäfva

Och en liten, liten katt

Så skulle den lilla, lilla gumman

Mjölka den lilla, lilla kon

I den lilla, lilla stäfvan

Så kom den lilla, lilla katten

Och drack ur den lilla, lilla mjölken

"Sjas, katta!" sa' gumman.

Jag har alltid varit en pensionärsromantiker; en sådan som tycker att äldre människor har massor av visdom och balans i livet, att de aldrig hetsar upp sig och att de med sin livserfarenhet är fantastiska att umgås med. Jag har längtat efter min egen pension sedan jag var i tjugoårsåldern och upptäckte att det där med att jobba mest handlade om det som man inte gjorde på fritiden. Det härliga är att dessa ömma känslor har varit ömsesidiga. Tanter och farbröder har också tyckt om mig, och det vet ju alla att den bästa kärleken är den som besvaras.

Bland det dummaste jag vet är när människor säger saker som: "Jag känner mig inte en dag äldre än 25", när de i själva verket är runt det dubbla. Vad menar de? Har de inte utvecklats någonting under alla dessa år? Det tyder ju på en djup störning. Sanningen är förstås att vi inte visste hur det skulle kännas att vara 47, 52, 68 eller vilken ålder vi nu befinner oss i. Vi trodde bara att det skulle kännas gammalt medan det faktiskt är så att det känns som att vi är i den ålder vi är i utifrån den människa vi är.

Den fådda fåtöljen (jag fick den av min son som hade fått den av sin farmor, eller om det var sin pappa; jag minns inte så noga) är en av få möbler som jag tog med min från Sverige, men så är den också vansinnigt skön och lagom stor för en liten, liten lägenhet.

Här, på mina 35 kvadrat, kan jag äntligen leva ut min inre tant. Det är påsklov och jag har inga som helst måsten; jag får ju inte ens gå ut mer än nödvändigt. Jag pysslar om mina blommor, jag broderar och plockar bland mina saker. Jag sorterar snören i burkar och dammar av mina böcker. Jag lyssnar på radio, eller podcasts för att vara exakt, och när jag känner för det så sätter jag på musik och tar en svängom i en enmansdans. 

Detta är alltså det liv som jag har längtat efter.

Den stora skillnaden mellan att lajva tantliv och den faktiska tillvaron är att jag är instängd och att min familj bor i ett land som jag inte får besöka. Jag skulle ha varit i Södertälje nu, hemma hos yngste sonen. Jag hade fått lära känna mitt yngsta barnbarn och fått gosa med de som börjar bli för stora för att gosa med farmor men som ändå inte skulle ha lämnats ifred; det är så tanter gör. Imorgon skulle jag ha åkt till min äldste son och hans livliga familj i Bandhagen och på fredag besökt en mycket kär vän i Göteborg. När jag fick mailet från SAS att resan var inställd så bokade jag om till i sommar, men nu känns det inte alls säkert på att den resan kommer att bli av. Hur länge kan en pandemi hålla på? Tänk om mina yngsta barnbarn lär sig att gå och prata innan jag får se dem igen!

Ibland slår mig tanken att jag som pensionärsromantiker kommer att behöva umgås med jämnåriga när jag själv blir pensionär om elva år. "Elva, hm...", kanske någon tänker och börjar räkna på fingrarna. Men jag bor i Spanien och kommer att behöva arbeta tills jag är 67 – och då blir det elva. Min fasa är att de inte kommer att vara lika gulliga som alla gamla tanter och farbröder som jag tycker så mycket om. Det kanske istället blir så att jag träffar någon ung pensionärsromantiker som vill höra på min knastertorra humor och äta av mina köpta muffins. Då kommer jag att vara en härlig gammal tant!

Toalettpappersstatus: 7 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ha det bra, mina vänner, och lev gott!

Karantän på 35 kvadrat: jag dansar

När jag i fredags hade haft min sista lektion för veckan så gick jag som vanligt först in på Twitter och Facebook och tittade sedan igenom min inkorg med jobbmail. 
 – Jaha, tänkte jag, det är alltså helg nu.

Sedan loggade jag ut och tog ledigt. 

Jag har ganska många superhjälteförmågor, fler än vad som är rimligt faktiskt, och en av de starkaste är att jag äger på att vara ledig. Ingen kan vara lika passionerat ledig som jag. Det är också få människor som kan vara så passionerat glada över att få umgås ensamma med mig som jag; och nu hade jag en hel helg som var bara min framför mig. Det som främst skilde den här helgen från mina andra helger var inte ensamheten utan att jag inte fick gå ut. Ensam är jag i princip alltid i alla fall.

Jag har ätit gott, tittat på film, kommit väldigt långt på mitt broderi och så har jag dansat. Jag har, trots mina endast 35 kvadrat, en fri golvyta som passar alldeles utmärkt för enmansdans. Det är nästan som att det ingick i planerna när jag började möblera min lilla lägenhet här i La Malagueta. Jag visste att jag inte skulle överlasta mitt hem, men att jag var så klok att jag sparade en dansyta var mer än jag trodde om mig själv. Jag dansar genom livet i min enmansdans och njuter av att Spotify älskar mig och skapar musiklistor som anpassats till min enmansdans. 

En del kanske är lite rädda för att dansa ensamma, därför att de inte vet hur man gör när man släpper taget om det välkända och låter kroppen bestämma. Eller om det är själen... jag vet inte riktigt, men man blir i alla fall glad. Till alla er som är lite rädda så kommer här en instruktionsfilm. Vals är nämligen det allra bästa om man vill dansa ensam men liksom inte riktigt vill släppa loss. I en vals kan man alltid känna sig fri. Kom bara ihåg att den är bäst om man aldrig sätter ner hälen! Det där var bara ett tips; alla gör ju som de själva vill i en enmansdans.

Ska man enmansdansa så är musiken viktigare än någonsin annars. Sedan tidigare så vet jag att musikaler ofta har den allra bästa musiken för den som vill dansa. Vem kan ens sitta still till Singin' in the Rain, Good Morning Starshine eller One? Det finns även andra guldkorn, som till exempel Les Champs-Élysées med Joe Dassin, som jag på en bussresa till Paris tillsammans med min pappas fru fick höra varje gång som vi körde in på Avenue des Champs Élysées.

Paris... oh, Paris, je t'aime.

Enmansdansen är den bästa dansen. Jag älskar att dansa så länge jag får göra det som jag själv vill. Det händer något när någon försöker styra mig i en dans; jag liksom går åt fel håll. Ett tecken på att jag förmodligen är helt värdelös på pardans är att det aldrig någonsin i hela mitt liv har hänt att samma människa har bjudit upp mig en gång till efter att ha dansat en dans med mig. Nu för tiden så tackar jag nej, för allas bästa. En gång i Köpenhamn så ljög jag och sa att jag hade protes för att slippa dansa. När mannen ifråga sa att han hade sett mig gå utan några problem så svarade jag att det berodde på att jag tyckte att det var roligt att lura folk att jag kunde gå. Det imponerade inte på honom så han gick istället vidare i sin jakt på danspartner. Hoppas att han hittade någon som tycker om att sitta ihop i en dans. De kanske fortfarande dansar tillsammans; och är lyckliga.

Toalettpappersstatus: 7 fulla rullar, 1 påbörjad.

Lev väl och dansa gott!

Karantän på 35 kvadrat: det där viruset

Igår kom besked om att viruset har tagit sitt tag om Stockholm och att vi nu kommer att få veta om Sveriges taktik att vänta in viruset har varit rätt metod. Vi vet att Spaniens taktik att vänta några dagar för länge i alla fall inte var rätt, med tanke på vad som händer här nu. Andalusien har klarat sig förhållandevis bra och Málagaregionen ännu bättre utifrån sin befolkning, om man ser på hur det är i övriga Spanien. Kanske är det till och med så att beslutet om karantän rentav är precis i rätt tid här på kusten, att vi tack vare katastrofen i Madrid kommer att gå ur detta med färre döda än många andra i Europa. Ingen skulle ju ens ha kommit på tanken att sätta en befolkning i karantän om hela landet hade haft samma siffror som vi har här nere. Men detta med epidemilogi ingick inte i min utbildning till gymnasielärare i svenska och religion, så jag tänker lämna det där ämnet därhän från och med nu.

Det händer något med en när det är kris. På något sätt så distanserar jag mig ifrån det, som om det handlar om någon annan. Jag sitter här på mina 35 kvadrat och kan inte så mycket annat. Men när det börjar bli allvar i Stockholms län så kommer det nära på ett oväntat sätt. Där bor mina söner med familjer, mina barnbarn, och min pappa och hans fru. De två sistnämnda tillhör absolut riskgruppen och även om de andra elva inte gör det så befinner de sig ändå för långt bort för att det ska kännas tryggt. Jag vill ha dem närmare än så.

Idag är det Emanuel-dagen. Då har min far, min äldste bror, min äldste son och hans äldste son namnsdag. Det är deras dag. På Facebook såg jag diverse inlägg som uppmärksammade detta. Själv ringde jag till min pappa. Vi bildpratade på Messenger och han satt i solen och såg ut att må ganska gott. Han och hans fru hade varit ute på en promenad och de berättade att de inte träffar någon men att de tar promenader för att få frisk luft och uv-strålning; precis sådant som är så bra för att stärka immunförsvaret. Jag berättade att om allt lugnar ner sig så kommer jag upp i sommar men att vi då kanske bara kan ses utomhus och fika en bit ifrån varandra.

Google Foto fixar till mina bilder vare sig jag vill eller inte. Ibland blir de bättre, och ibland förlorar de det som jag var ute efter. Fast det är förstås valfritt att välja vilken version man föredrar. Än så länge har de inte lanserat Google Diktatur, men det är väl bara en tidsfråga. Men havet var blått, himlen var blå och jag var glad när jag gick till affären. Därför väljer jag Google Fotos version av min upplevelse; det var ju ändå så här det kändes.

Jag blev så upprymd av att ha pratat med pappa och fått se att han var vid god hälsa att jag tog min matlistan med mig och gick ut för att handla. Jag gick längs strandpromenaden och fick både frisk luft och uv-strålning. Jag behöver ju också ett starkt immunförsvar när ett pandemiskt virus härjar i världen. Trots att vi är inne på dag tolv, så var det första gången som jag gick iväg för att handla mat sedan karantänen startade, om jag bortser från när jag gått ut på min egen gata och köpt bananer och Coca Cola. För att få komma in på Mercadona så var jag tvungen att sprita händerna och ta på mig plasthandskar. Min spanska är alldeles för dålig för att jag ska kunna fråga varför jag måste sprita händerna om jag ändå måste han handskar, men jag skulle verkligen vilja vet. Inne i butiken hade de flesta ansiktsskydd, och jag kände mig som en hippie som hasade runt med vadlånga blommiga byxor och öppet ansikte. Jag vill att alla ska veta att jag tar det här viruset på stort allvar, men jag förstår inte varifrån alla får sina ansiktsskydd.

Och här sitter vi i varsin ände av Europa och konstaterar att vi har exakt likadan bokhyllor. Vi hade lika gärna kunnat sitta mitt emot varandra i ett hemmabibliotek. Men nu får vi vänta till i sommar, istället för att ses i påsk som det var planerat.

Min allra äldsta vän ringde på WhatsApp, och vi pratade länge om nuläget och vad vi trodde skulle hända med stockholmsregionen. Skulle de bli avstängda som Helsingfors? Vi var mitt i en diskussion när det ringde på Messenger och jag såg att det var min äldste son och tänkte att ett barnbarn kanske ville prata med mig. Jag avslutade med min vän och övergick till min son som bara ville testa tekniken inför sin frus hemmastudier. "Hörs jag?" mimade han. "Nej.", svarade jag. Till slut löste det sig och vi pratade lite om vad som händer med de lokala handlarna. Jag berättade att jag handlar bananer hos min frukthandlare. Mercadona är ju en stor matkedja som kommer att klara sig ändå.

De dagar när jag känner att det här viruset oroat mig mer än jag tidigare har insett, en dag när jag känner att jag är för långt ifrån de som jag bryr mig om allra mest, så hörs vi. Tack vare tekniken så går det bra ändå. Vi har ju Messenger, FaceTime och WhatsApp att ta till när andan faller på. Till helgen ska jag ringa min yngste son. Han är alltid upptagen och blir alltid lite besvärad när jag hör av mig, men jag tror att det är bra för honom att bli störd ibland.

Toalettpappersstatus: 7 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ta hand om er, allihop, ta hand om er och lev väl!

Karantän på 35 kvadrat: ingen ordning på mina papper

Min arbetsplats är mitt hem och mitt hem är min arbetsplats. När jag var ny som lärare så tyckte jag att det var helt fantastiskt hur mycket luft det fanns i schemat. Det kändes som att jag knappt hade något jobb att göra och jag susade omkring i min nyvunna lycka i några veckor tills jag insåg att det var något som inte stämde. Rättningshögarna växte och jag blandade ihop vad jag höll på med. Men jag var fortfarande lycklig eftersom jag kunde gå hem efter sista lektionen och ta hem arbete. Jag har ju ändå alltid varit en nattuggla, så det här passande mig bättre än allt annat. Vad jag hade glömt var att jag är en nattuggla därför att det är kul att sitta uppe i sin ensamhet och skriva och tänka och kanske kolla på en film. Arbete ingick inte i mitt naturliga nattuggleri.

Efter en termin var jag helt sönderstressad. Rättningshögarna på mitt köksbord växte som ett monument över min dumhet och jag förstod att om jag skulle fortsätta som lärare så var det dags att göra en radikal förändring. Jag kände mig som den där syrsan som bara spelar och dansar och inte planerar framåt.

Efter det har jag inte arbetat hemma. Mitt hem är min fritid. Här ska jag njuta av mitt eget sällskap och vara glad för att jag är jag. Arbete sköts bäst på en arbetsplats, där allt material och alla förutsättningar finns. Jag har inte ens ett skrivbord hemma. Varför skulle jag ha det? Detta är ju ingen arbetsplats.

Mitt kontor. Resten har jag överallt på datorn. Det är mest en jäkla röra.

Igår försökte jag få ordning på mina papper genom att tillverka mappar av A3-papper med tydliga rubriker och sortera in allt på rätt ställe. Jag har en hög på soffan som har blivit min arbetshög, och om jag vill ta en siesta så måste jag försiktigt lägga alla papper på golvet eftersom de annars blandar ihop sig. Mitt köksbord är runt så om jag sitter där med datorn så trillar papperna ned på sidorna, och mitt lilla soffbord är just litet, men passar utmärkt för att ställa datorn på när jag tittar på en film. Jag har ju ingen TV, så det lilla bordet och datorn är lösningen. Jag har det hem som jag vill ha, men det är banne mig ingen arbetsplats!

Det var ett lätt duggregn, men det låg ett häftigare regn i luften. Havet var upprört utan att vara rasande. När det inte är ett elakt virus som trasslar till våra liv så är det praktiskt att sopkärlen bara finns bakom huset, precis vid stranden, men idag önskar jag att de låg en kilometer bort så att jag hade kunnat gå längs havet och höra hur hårt vågorna slog. När jag bryr mig om väder så är det alltid häftigt väder som jag bryr mig om.

Jag ser hur rättningshögen ligger där orörd och hur mina flikar med bedömningsuppgifter blir lämnade åt sitt öde. Hur gör man sådant hemma? Jag vet inte. Men jag vet att jag alldeles snart ska ställa datorn på mitt lilla runda bord, koka en kopp te och ta fram en muffin. Jag passade nämligen på att köpa hem lite gott när jag gick ut med mina sortersopor under vår conserjes siesta.

För vem vill jobba när det är kväll? All bedömning finns kvar tills imorgon, och förmodligen till dagen efter det också.

Toalettpappersstatus: 8 fulla rullar, 1 påbörjad.

Ta hand om varandra och lev väl!

Karantän på 35 kvadrat: det är väder där ute

När man bor i Sverige så pratar människor mer än gärna om vädret. Det kan säkert vara så i andra länder också, men jag har förutom Spanien bara bott i Sverige. Jag har alltid varit djupt och innerligt ointresserad av att prata om eller ens tänka på väder. Vädret det är det där som pågår hela tiden och som antingen passar kläderna som man har på sig, eller inte. Jag har lärt mig att det är störs chans att man har rätt kläder om man tänker på hur det var igår, och förvånansvärt ofta så stämmer det ganska bra.

Jag blir fortfarande förvånad när jag pratar med någon på telefon eller chattar på messenger och de frågar vad det är för väder. Väder?! Jag vet aldrig vad jag ska svara så mitt vanligaste svar brukar bli ungefär: "Näe, det funkar." Vi sitter i varsin ände av Europa och ska alltså ha koll på varandras väder. Varför?

Men nu ska jag skriva om väder i alla fall. När man sitter i karantän och bara får gå ut om man ska handla eller kasta sopor så blir det helt plötsligt viktigt. Jag har ingen balkong och mina fönster är mot norr så jag tänker verkligen inte slösa bort mitt utgående på mörker eller moln. Nu vill jag ha sol!

Nu är planen att jag ska gå och handla på torsdag. Då har jag säkert fått bort lite mer av hostan också. Men jag måste tyvärr gå ut med soporna en regnig dag. Så får det bli!

I mitt hus har vi en conserje, Manolo, som sköter huset helt perfekt. Varje vardag efter klockan 18.30 så går han igenom alla sju våningarna med en soptunna på hjul och plockar upp våra sopor. Vi knyter helt enkelt ihop våra soppåsar och ställer dem utanför våra dörrar. Sedan kommer Manolo och hämtar dem. Detta beror förstås på att inga hus i Spanien har sopnedkast utan att man kastar sina sopor i behållarna ute på gatorna. Tack vare detta så går han sex dagar i veckan igenom hela fastigheten och kan se att allt är under kontroll; på lördagarna klockan tolv. För mig som ensamboende är det en otrolig trygghet att veta att någon vaktar huset, allra helst om jag åker iväg och blir borta någon månad.

Men han källsorterar inte. Mina sortersopor får jag gå med själv och det har på något sätt blivit så att jag undviker att gå med dem när Manolo sitter vid skrivbordet i entrén. Jag vill inte att han ska ta mitt beteende som kritik. Jag tycker ju att det är fantastiskt att han finns där vid postboxarna och vet allt. Om jag behöver en fontanero, elektriker eller låssmed så har han alla kontakterna.

Vem är jag då att gå med mina sopor själv?

Nåväl, nu har jag räknat ut det så fint att jag tänker gå ut med soporna när Manolo har siesta. Men det ska vara en solig dag så att jag kan stå vid havet och andas en liten stund. Vädergudarna hade dock en annan tanke. De tänkte underlätta våra hemmakarantäner genom att låta det regna varenda dag. Det är förstås snällt och omtänksamt, eftersom det är mysigt att vara inne när det är hemmaväder, men min hög med sortersopor växer och jag börjar snart fundera på om jag inte ska skaffa några katter så att jag blir crazy cat lady med lägenheten full av sopor. 

Detta ingick inte i min fiffiga plan för att maximera solintaget.

Det kanske fungerar utan katter också. Crazy lady med lägenheten full av sopor. Fast vem vill vara en sådan? Det krävs katter för att galenskapen ska vara fullkomlig. Annars är man ju bara knäpp.

Toalettpappersstatus: 8 fulla rullar, 1 påbörjad.

Lev väl alla ni som kan vara ute i vädret, oavsett hurdant det är!